Portugal, Carvoeiro, Vila Nova, 2023, vecka 5

Söndag 5 november

Idag är det golfspel på Pinta på dagordningen och efter en precis som vanligt lugn och god frukost, Senny fortsätter att skämma bort mig genom att vakna före mig och servera frukost, fast här i Portugal äter vi den inte i sängen som hemma. Idag är det färsk mango i yoghurten, en frukt som jag lärde mig älska i Thailand där Sally varje morgon bjöd oss på färska frukter.

Vår lunch blir en kebab i kebaberian, Döner kebab i Carvoeiro. En plats som är lite speciell för oss för det var här vi första gången träffade Christina och Nils-Göran år 2016 (https://blogg.wetnet.se/portugal/vecka-6/). Hemma äter vi regelbundet en kebabrulle när vi varit och handlat inne i Kungsbacka men här äter vi en kebab i pitabröd. Köttet här är långt från vad vi är vana vid, jag minns att jag frågade första gången vad det är för kött men minns inte svaret men har en vag minnesbild av att det var kalkon. Det är i vart fall mycket tunna skivor av ett torrt kött med en säregen smak som jag har svårt att tro skulle vara fågel, men gott är det i vart fall, inte minst med den goda vitlökssåsen som serveras i plastflaskor till maten. Även här hälsas vi välkomna tillbaka, det är fantastiskt att dom kommer ihåg oss.

Vi tar kaffet på golfklubben, idag som cappuccino och passar på att skicka ett foto hem till mina spelkompisar hemma i Sverige. Vi får spela med ett engelskt par, Bruce och Harriet, som visar sig vara bönder hemma i England men som sedan många år har hus här ner. Dom är båda duktiga golfare som slår långt och rakt men jag hittar inte mitt spel. Det blir trots mitt dåliga spel en trevlig runda men vi hoppar av efter att ha spelat 10 hål, det är mycket upp och ner att gå på banan så det räcker för oss båda.

6 november, måndag

Härligt blå himmel bjuder in att gå ut så efter god frukost åker badkläderna in och vi far iväg så långt österut vi kan efter vår lokalväg genom Carvoeiro. Vi passerar fyren vid Rocha Brava där Senny bröt benet 2017 (https://blogg.wetnet.se/portugal/2017-carvoeiro/rocha-brava-8/) och parkerar vid rondellen där vägen tar slut.

Här tar trapporna vid, massor av trappsteg allt längre ner mot havet och med alltför långa steg så att man man ta ett mellansteg på varje eller ta gigantiska steg vilket man inte kan när man är 1,65.

När trapporna tar slut är prövningarna dock inte slut för nu blir det trappsteg uthuggna direkt ur klippan rätt igenom ner till stranden, smalt, höga trappsteg, ganska mörkt och inget räcke så det känns i kroppen när vi tar oss ner.

Väl nere är stranden jättefin och lagom stor vilket även vågorna är som dundrar in med ojämna mellanrum. Vi har badat här förr och blivit omkullslagna av vågor och idag är jag definitivt inte intresserad för när vattnet sköljer över mina bara fötter känns det iskallt. Men det är ett skådespel att se vågorna med sådan kraft slå mot bergväggarna som förståeligt så sakteliga urholkas.

När vi packar ihop och vänder hem är äventyret inte över för nu skall vi upp igenom tunneln och upp för alla trapporna igen. Konstigt nog är de långa trappstegen mer rätt när vi går uppför.

På hemvägen köper vi ingredienser till att göra en lasagne som blir stor nog att räcka till två middagar och en mindre lunch, och god blev den också.

Tisdag den 7 november

Idag fyller vårt barnbarn Hugo nio år och ikväll skall vi gratulera via internet, presenten är ordnad i förväg och skall överlämnas när vi ses elektroniskt.

Men innan dess skall vi spela golf, idag för första gången på vår gamla favoritbana Silves, en bit upp mot staden med samma namn. Vi är där tidigt och träffar startern som vi träffat i många år och som heter Diamantino och är glad utövare av den i mitt tycke hemska sporten MMA.

Diamantino fixar in oss i en boll med ett annat svenskt par som har starttid nästan en timma tidigare än vår. Det visar sig att Ingmar arbetat med att anlägga vår hemmaklubb Chalmers och Kinds som Senny och jag gillar skarpt och tagit mikrosemestrar med under senare år. Vi får en trevlig golfrunda och Maria, Ingmars fru, är en mycket långtslående dam som inspirerar Senny att lyfta sig rejält och slutar på 35 poäng, vilket är ett från att gå på sitt handicap. Orden för att beskriva mitt spel lämpar sig inte för det tryckta ordet.

Det är lite roligt att höra att det som Senny tog till sig var Marias raka vänsterarm i bakswingen vilket gör att höften tvingas röra sig, något som jag förgäves försökt få henne att göra. Och som parentes vårt barnbarn Pelle tog till sig direkt när jag visade honom för några månader sedan på vår utslagsplats på Lommabacken.

Senny och jag hade räknat med att i bästa fall hinna spela 13 hål, då är man dessutom nära klubbhuset, men den tidiga starten gjorde att vi hann spela 17 hål.

På vägen hem köper vi med oss en pizza från Luisa vid vattentornet Sesmarias och skyndar in för att videochatta och gratulera Hugo på födelsedagen.

Onsdagen den 8 november

Detta är elfte gången vi besöker Carvoeiro sedan 2016 och vi är båda eniga om att det känns som sista gången, det finns så mycket mer att se och göra och vi har ju denna gången återbesökta många ställe. Igår kväll kom jag på att vi fick ett tips om en restaurang i ett område som vi aldrig varit i. Så i går la jag ut en biltur som skulle ta oss förbi restaurangen A Tasca do Petrol, som vi fick tips om, fast vi startade tidigt så att äta där var aldrig aktuellt.

Så här såg vår biltur ut.

Vi kör från Portimao rakt norrut uppför bergskedjan Monchique mot byn med samma namn men svänger västerut när vi passerat Caldas de Monchique, där vi både badat och ätit portugisisk bränd korv. Vägen går nu västerut längs med bergskedjan och ger oss enastående utsikt men få ställe att stanna och fotografera men när vi kommer till ett stort vitt hus vid João de Gales på kanten av en grön dalgång stannar vi.

En halvmil längre fram öppnar sig landskapet ner mot kusten och där finns en bra plats att stanna på. Här ser man havet med Portimao med floden Arede nästan rakt fram och hur många mil man ser österut har jag ingen aning om.

När vi rullar ner mot Aljezur öppnar sig landskapet så att vi ser västerhavet.

När vi svänger söderut framme vid Aljezur kommer vi ut på en väg som vi kört tidigare både när vi besökt restaurangen O Paulo (https://blogg.wetnet.se/portugal/inbodda/) och när vi körde hem från vår extrasemester i Dourodalen (https://blogg.wetnet.se/portugal/2019-carvoeiro-tennis-park/__trashed/) men det är en vacker väg med mjuka kurvor och härlig natur.

I Odiaxere stannade vi, igen, för att fotografera storkarna som här fått en inhägnad åkerlapp där de har sina rede i toppen på avsågade träd.

Resan avslutas, hör och häpna, genom att vi stannar i Portimao och äter den underbara grillade kycklingen på Cardosas, nu för sista gången (tror jag).

Torsdag den 9 november

Senny kom på att vi gör fel. Här ser husen öde ut eftersom man stängt fönsterluckor på de ofta få fönster husen har och anledningen är säkert att hålla värmen ute. Vi har gardiner fördragna för fönstren för att behålla värmen inne när vi i själva verket skall öppna upp så att solljuset kan komma in och värma upp lägenheten. Dessutom blir det ju så mycket ljusare och trevligare. Vi har här precis som hemma ett inglasat rum och där blir det rejält varmt när solen står på så nu står rummet öppet in mot lägenheten.

Vi börjar dagen med att åka tillbaka till Rocha Brava för att ta en promenad i omgivningarna men på vägen vill Senny hellre att vi åker till stranden där vi för några veckor sedan inte hittade parkering men väl ett vådligt äventyr utanför allfarvägarna. Vi kör ända och vände vid Casa del Horta i Vale de Rei där vi bodde 2022 i den sköna villan, alldeles för stor för oss, i härlig tyst lantmiljö.

Det var lika fullt på parkeringen som sist så vi körde tillbaka och hittade en parkering några hundra meter från parkeringen. Stranden heter Praia do Marinha och när vi kom till klippkanten finns många svalor och inte mindre än tre drönare i luften och jag lyckades fånga några på bild.

Nu gick vi åt andra hållet mot vad vi gjort tidigare och fann en gångväg, delvis uthuggen direkt ur klippan, som tog oss ända ner till stranden.

Senny ville bada med vågade inte ge sig in i de rullande vågorna men blev ändå nedskvätt och nöjd med den sortens dopp. Jag blev bara våt i sandalerna.

På hemvägen blir det en snabbglass, favoritleverantören stängde i månadsskiftet, men i backen upp vid stranden finns en glassfabrikös som gör en godkänd vaniljglass men även gör sina rån, som är mycket godare. Snabbglass innebär att jag släpper av Senny på torget och stannar på busshållplatsen på andra sidan torget och kör fram och släpper på Senny när hon kommer ut ur affären.

Vi kör sedan för att handla, idag är det hemmamat, och vi vill ha grillat, det är ju en jätteskön dag utan blåst och klarblå himmel. Vi var för några år sedan varit inne i kedjan Pingo Doce, eftersom våra vänner i Taviraområdet berättade att dom köpte sina matvaror där, men vi tyckte att butiken var sunkig och fortsatte på Intermarché. Häromdagen var vi inne igen och konstaterade att den nu var fräsch med bra frukt och grönt. Så idag blev det inköp där men när vi stod och väntade vid köttdisken sa jag till Senny att köttdisken luktade illa så vi betalade för grönsakerna och for till Intermarché och köpte köttet där.

Inspirerad av den potatis och grönsaksstekpanna som Paulo serverar till sin baby sole, gör Senny en kopia med potatis, morötter, vitlök och spetskol, mycket gott!

Fredagen den 10 november

Vi vaknar till en helt grå himmel och Senny säger att det duggregnar dessutom. Det är alltså ingen dag som inbjuder till att ta en promenad, åtminstone inte så länge det regnar.

I morse rev jag ner mina läsglasögon från sängbordet ner i stengolvet och en glaset ramlade ur. När jag kollade hade skruv släppt eller gått av men glaset, ja det är ju inget glas utan plast, var helt. Så när vi tröttnat på att sitta inne for vi österut till Guia och Algarve shopping. Ja inte bara för glasögonen utan för att försöka hitta en tröja till Senny, alla vi hittar har en sådan där gangsterluva baktill och det vill hon inte ha, inte jag heller förresten. I shoppingcentret finns 30 klädaffärer och vi besöker nog hälften utan att hitta något som intresserar Senny, hon är inte dyr i drift.

Men hon hittar julklapp till Hugo och Pelle och det glädjer henne mer än att hitta något till sig själv. På vägen hem tröstköpte vi två nystan till blivande grytlappar.

I kväll skall vi gå ut och äta i restaurangbacken i Carvoeiro, vi har bokat bord på Jota Lita där vi ätit gott tidigare år.

Det är en lite mysig restaurang med plats för kanske 30 personer inomhus och trevlig personal. När alla ätit kommer kockan ut från köket och går runt borden och frågar om det var gott, jag svarade att salladen var jättegod.

När vi satt hemma och spekulerade i vad vi skulle äta sa jag att jag vill ha något med sås. På menyn fastnade jag vid fiskspett med tigerräkor men det är ju ingen sås till det. Det som rekommenderades tyckte vi inte vi ville ha och var dessutom dyrt. Överst på köttmenyn finns ”Bife a Jota Lita” och beskrivningen vi fick var biff med svampsås och det avgjorde valet.

Senny är ju inte någon älskare av fisk och definitivt inte musslor men på bordet intill satt ett franskt par som fick in en stor koppargryta med lock där det dolde sig fisk, musslor och skaldjur simmande i sås. ”Varför tog du inte det” frågar Senny och jag säger att du gillar ju inte musslor och får till svar att dom kunde ju du äta, så nästa gång blir det denna rätt.

Hur var det då med ”Bifen”, jo under en tunn skiva skinka (?) dolde sig en gigantiskt stor skiva biff som var svårdelar med kniven men trots det ganska mör att tugga. Smaken var ok men kan inte kallas god. potatisen var bäst, som såg ut att vara friterade chips men var 3-4 mm tjocka skivor som fått sin färg i ugnen, rätten serverades i en glödhet keramiktallrik kommen direkt från ugnen.

Det var så mycket mat att vi fick med en ”doggy bag” lagom till en lunch, som jag tänkte sätta fart på med lite mer kryddor.

Visningar: 32