Inbodda

Måndag 24 februari

Vi bestämmer oss för att äta lunch på restaurang O Paulo på västkusten nära Aljezur som våra vänner besökte förra året och rekommenderade.

Det är knappa 7 mil dit om man tar motorvägen men vi väljer att köra vägen genom de små samhällena, ja Lagos är väl inte så litet, och se hur landskapet förändras alltefter vi närmar oss västkusten. Jag hade fått för mig att O Paulos restaurang låg där Senny och jag i fjol stannade till på väg hem från vår sejour i Porto och Dourodalen men det visade sig att det inte riktigt stämde, detta låg söder därom med 5-6 mil.

Landskapet från Lagos mot Sagres slätar ut sig och blir behagligt böljande grönt med få träd för att när vi svänger av norrut och närmar oss västkusten bli bergigt med branta kurvor som klättrar uppför bergen och sedan ner igen.

Väl framme i Arrifana vimlar det surfare och trots att det i luften är 21 grader varmt är havet med säkerhet kallt, men dom bär alla våtdräkter så då håller dom väl värmen ändå. I den stora bukten rullar dyningarna in från Amerika för att endast störts lite av Azorerna på vägen över och trots att det inte blåser alls blir dyningarna rejäla vågor alltefter som dom kommer närmare land. Det är många surfare ute och jag står länge för att med mitt teleobjektiv kunna få ett foto av en surfare stående på sin bräda, så att surfa är att vara tålmodig och tåla att vänta länge på rätt våg.

Vi har parkerat en kilometer från restaurangen bland alla surfare och går utefter den otroligt höga klippkanten och njuter av utsikten. Det är omöjligt att bedöma hur långt det är ner till vattenytan men jag gissar ett femtio meter inte räcker till.

När vi närmar oss restaurangen ser jag hur en fiskmås landat ovanför namnskylten på väggen och tar ett foto, när jag kommer allt närmare förundras jag över att den inte räds oss och inser när jag är framme att den inte är riktig, ja faktiskt till med en tunn plåtfågel.

Vi har inga problem att få ett bord och sätter oss i solskenet och njuter av varsitt glas öl och tittar ut över havet och bukten där surfarna håller till. Jag har planerat att äta en god fisk, naturligtvis när man är vid havet, det är vi ju i Carvoeiro också men i alla fall, men det visar sig att dom på menyn har T-benstek som jag inte ätit på säkert 15-20 år och då på Hereford Beefstouw på Linnégatan i Göteborg, så det får bli T-benstek.

Senny, som ju inte gillar fisk, beställer pasta med lax i dillsås så det så!

Tyvärr är min mediumstekta köttbit rå på sina ställen och dessutom inte så god som mitt minne av den är så det blir en liten besvikelse men underbart goda smala pommes frites med skalet av potatisen kvar som ger så mycket smak och fina kokta grönsaker och svamp. Sennys mat är god och alldeles för mycket så ingen av oss orkar med efterrätt men jag avslutar med en espresso.

Vi går bakom restaurangen där det finns en utsiktspunkt för att se kustlinjen norrut och den är lika dramatisk som söderut.

Vi väljer den snabbaste vägen hem som är via motorvägen och det kostar en tia i vägtull, det är billigare på motorvägen öster om Portimao.

Tisdag 25 februari

Idag är det en promenaddag, så när morgonkylan, allt är ju relativt och jag vet att det ligger snö nu hemma på Lommabacken, men här är det trots allt bara 13 grader på förmiddagen och det är kallt när man klär sig efter 18-19. Vi har fortfarande bara haft blå himmel och stiltje men väderprognosen (YR.NO) visar att det i slutet av veckan slår om till lite kallare och mer ostadigt.

Nåväl, vi startar promenaden genom att gå rakt igenom vår trädgård förbi ett Eucalyptusträd som blommar med små röda blommor som mängder av insekter surrar runt bland och ut i virrvarret av vägar i villaområdet mellan oss och lägenhetshotellet Monte Carvoeiro, där jag fick hjälp med en hälsporre av en läkare 2017. Jag säger virrvarret därför att det finns mängder med återvändsgator så det gäller att ha en bra karta för att hitta vägen. Lyckligtvis har vi det i vår promenadapp Sportstracker så även om det känns lite som om man är en kula i ett flipperspel så tar vi oss igenom.

Vi går ner backen till vänster om hotellet, sett från det håll vi kommer, i gatan som mynnar ut nästan i centrum av Carvoeiro. Nu är det inte så svårt för en gata en mynna ut i nästan i centrum av Carvoeiro för det är en liten by med två parallella gator med bara några tvärgator åt varje håll. Vi kommer ut 50 meter från favoritglassbaren och köper varsin lunchglass och sätter oss nere vid stranden och kikar på folkvimlet.

Ja som sagt det är en liten by, men idag är det karneval och karneval här i Portugal är stort, det ser man om man slår på Portugisisk TV som visar karnevalstågen från olika ställen. När jag forskar på nätet om karnevalen så lär jag mig att den mest kända av alla, den brasilianska i Rio, härstammar från Spanien och Portugal och karnevalerna runtom i det katolska Europa har sitt ursprung i att festa ordentligt innan den 40 dagar långa fastan fram till påsk. Så sambamusiken dundrar ut ur högtalare runtom längs gatorna i centrum och på torget grillas det hel spädgris och en ölvagn har laddat upp med många ölkaggar, den moderna rostfria typen, och det är mycket folk trots att karnevalståget inte kommer förrän om knappt två timmar.

Vi är dock inte intresserade, vi har sett den här tidigare år och det är kul men det räcker. Så istället går vi till bagaren och köper vårt första bröd, jo det stämmer att vi varit här flera veckor men vi har hittills köpt bröd på Lidl. Sedan går vi tillbaka mot centrum och Senny hittar trapporna som leder upp och förbi ett hus vi tittat på för några år sedan och som gör att vi slipper gå den branta kattbacken, vi kallar den så för att man matade katter längst ner i backen när vi var här i början.

Syftet med promenaden var även att köpa grädde för middagen idag skall bli hemlagad lasagne. Jag brukar få till köttfärssåsen ganska bra men idag slår den alla rekord, den korv vi köpte till ostbrickan härförleden hackar jag ner i småbitar och fräser den för att smälta de stora fettklumparna i korven och den sätter en magisk smak på köttsåsen. En ostsås på 2 dl vispgrädde, bäst före datum 4 månader framåt, den 20 juni, och en påse hackad Goudaost ger en härlig krämig lasagne.

Tyvärr svärtas dagen av flera ledsamma besked hemifrån.

Onsdagen den 25 februari

Golfspel på Gramacho. En kylig morgon med snålblåst gör att vi tar på oss lite extra. Vi kommer ut lite tidigare än bokat tillsammans med ett finskt par Sirkka och Tapani från Helsingfors. Sirrka har en mycket fin swing och slår mycket långt, längre än sin man.

Efter någon timma åker tröjorna av och vi njuter av solvärmen och en trevligt golfrunda. Senny går som vanligt bra och tangerar sitt handicap, jag får nöja mig med att inte slå bort mer än en boll.

Hemma igen vid tvåtiden och vi slocknar båda två och äter sedan upp resterna från gårdagens lasagne.

Torsdag den 26 februari

En lugn morgon, vi skall spela golf på Pinta idag det är första gången på Pinta sedan förra året. Vi har starttid halv ett och äter lunch hemma, resterna från gårdagen restmiddag. Nu är lasagnen slut, den måste varit välsignad.

Pinta har en trevlig uteplats där vi sätter oss med öl och kaffe, jag känner mig inte riktigt i form så det blir en stor kaffe med varm mjölk, jag tror det är första gången jag dricker det.

Det känns skönt att sitta i solskenet och tjuvlyssna på människorna runtom och se hur förhoppningen om en härlig golfrunda för vissa börjar med att de slår sin boll ut mot vänster där den antingen inte går att hitta igen eller hamnar utanför banan vilket kostar 2 slag i plikt. Går den däremot mot högersidan är det träd, inte någon dunge precis men det brukar vara så att bollen hamnar så att ett träd är i vägen, jag vet för jag har varit där ofta.

Vi spelar tillsammans med två engelsmän, Pieter och Niel, den förre boende här längre än oss och den senare på besök. Deras fruar går med, utan att spela golf, det 5 hål för att smita ut genom grinden och promenera hem till Gramacho där dom bor.

Ingen av herrarna slår långt men framför allt Pieter håller ihop sitt spel väldigt bra, vilket också Senny gör, som vanligt. Framför oss har det startat en stor grupp och det blir att vänta överallt men irritation bland spelarna framför och bakom oss.

Jag spelar uruselt och mår inte riktigt bra och det är nätt och jämt att jag orkar fullfölja arton hål. Pinta, som när jag tänker på banan inte är lika krävande att gå som Gramacho, suger dock ur oss totalt.

Vi åker vägen om apoteket och köper medikamenter och åker hem och bäddar ner mig. Fram på kvällen ser vi färdigt första säsongen av Homeland och känner att vi inte vill se och uppleva mer av den amerikanska baksidan.

Vi är i säng vid nio.

Fredagen den 27 februari

Förkylningen slår till för fullt igen och vi är endast utanför dörren för att åka till apoteket. Jag sover bort dagen och förundras över varifrån allt snor som rinner ur näsan kommer ifrån, jag har lärt mig att det är blodplasma och då borde jag nog få anemi snart, fast det är väl när blodkropparna saknas.

Tröstar mig med att snön ligger på Lommabacken.

Jag ångrar bittert mitt uttalande häromdagen till Senny att jag inte fått ont i hostmusklerna för nu skär det som knivar för varje gång jag hostar.

Som ni förstår har jag drabbats av manlig förkylning, som ju alla vet är så mycket värre än den kvinnliga. Skämt åt sido är det fantastiskt att Senny som ändå legat bredvid mig varje natt sedan jag blev förkyld inte har drabbats. Men i dessa tider skall det väl ändå tas som ett gott tecken, för det är väl bevisa på att jag inte fått Coronaviruset, som ju smittar inom en och en halv meter.

På lördag skall vi åka till Lissabon, hoppas jag är bättre.

Visningar: 9