Porto

Resan

Vi passerer Karolina vår närmaste granne och hon åker med oss till Landvetter flygplats och tar vår bil till jobbet, transportfrågan är löst tack vare goda vänner och en bra avgångstid, klockan tio.

Jag hade denna gång lyckats boka perfekta flygtider ner och hem igen, via KLM´s hemsidan där jag även bokade vår hyrbil. Avgång klockan 10 från Landvetter, 12:40 från Amsterdam och framme 14:35 (en timma tidsdifferens). Och hem 9:35 från Lissabon och vara på Landvetter 16:35. Priset för biljetten var dock betydligt högre än att åka vid den för oss förhatliga Paris och Charles de Gaulle, men det är för oss värt varje krona. Hyrbilen, en diesel Opel Astra kombi kostar 453€, fast vi fick en VW Golf kombi, för dryga sex veckor.

Vi fick vinden i ryggen, eller snarare stjärten, vilket kortade flygtiden med tjugo minuter till en timma till Amsterdam vilket dock inte hjälpte eftersom vårt flyg till Lissabon blev en timma försenat pga flygledarstrejk över Belgien. Planen (!) var att köpa min nya favoritwhisky, Bruichladdich Laddie 8, i Amsterdam men den kostade 62€ så vi avstod och handlade istället när vi landat i Lissabon där den kostade 57.

Senny hade sett våra golfbagar lastas på vårt plan i Amsterdam så jag blev helt ställd när vi bara fick en på transportbandet. Så det blev att gå till ”Missing baggage”, vår vana troget, och ta en nummerlapp men när mannen bakom disken kollade i datamaskineritet så reste han sig och bad oss vänta och försvann. Fem minuter senare kom han med vår bag på en vagn och vi kunde glada äntligen gå ut och leta upp vår hyrbilsmänniska. Med tanke på att vi inte visste var vi skulle bo mer än de första två nätterna hade det blivit krångligt om väskan inte dykt upp.

Motorvägen norr ut mot Porto är betydligt mer trafikerad än vi brukar uppleva söderut mot Algarve men det var inga problem att köra i 140. Tyvärr hann det bli mörkt ganska snabbt, vid sex, så vi såg inte mycket av landskapet.

Vår bil har inbyggd GPS men att hitta gatan i Porto där vi skulle bo visade sig vara så svårt att bara Senny klarade av det och jag kan säga att utan GPS tror jag inte vi hade hittat fram. Nu bor vi i två nätter i centrala Porto med utsikt över Dourofloden och en liten bit av Atlanten hemma hos Manuel och Teresa och deras tre pojkar som vi bokat via AirBNB innan vi for hemifrån.

Efter att ha burit upp pick och pack, Manuel rådde oss att tömma bilen, gick vi några hundra meter till en Churrasqueira (grillrestaurang) på rekommendation från Teresa, Manuel inte hemma han var med kunder i Dourodalen.

Det var en härlig upplevelse där vi satte och längs en bardisk där vi hade grillen snett framför oss. Det påminde mig om den japanska bonderestaurang som Jan Agat och jag besökte i Tokyo år 1982 där vi satt vid disken och pekade på vad kockarna skulle grilla till oss.

Det rådde en mycket trevlig stämning bland alla dom som arbetade innanför disken vilket smittade av sig till oss utanför. Vi valde en halvliter av husets röda och det var mycket bra. När vi fått vår mat såg jag hur en av kockarna tog fram en röd bläckfisk och skivade armarna längs med och det såg ut som en grillad köttbit så jag blev nyfiken och bad att få smaka. Det inte bara såg ut som kött det smakade så också, det visade sig att den legat på grillen och sedan åkt in kylen så jag svarade ja på frågan om att beställa en portion med sås. Såsen var lök och bladpersilja, eller var det koriander, vi kunde inte avgöra, men gott var det!

Vi hade fått rådet att äta kyckling vilket vi beställde. Grillen som var glödhet i ena ända, nästan som en ässja, var halvfull av uppfläkta kycklingar, korvar och köttstycken. Framför grillen var kyldisken med mängder av olika köttstycke och korvar. Vi förundrades över mängden som låg på grillen, visserligen kom det folk in och beställde och hämtade men det stämde liksom ändå inte, dessutom låg det ett vanligt restaurangkök till höger om grillen. Vi såg att den långsmala restaurangen inte kunde äta upp all mat och beslutade oss för att kolla hur det såg ut innan vi gick och det visade sig finnas två stora rum längre in i lokalen.

Mätta och glada gick vi hem med en betald nota på 21€. Och hemma var vår värd, Manuel, vaken och satt med sin fru Teresa och drack ett glas vitt vin som han entusiastiskt hällde upp ett glas av och bad oss prova. Det doftade ljuvligt och smakade nästan lika bra som doften och kom från Alentejo, namnet halkade tyvärr ur minnet. Vi somnade snabbt.

Torsdag 14 februari

Vaknar tidigt utsövda och spända på att se Porto. Vår värdinna bjuder på kaffe och kex och vi tar det lugnt och beger oss hemifrån vid tiotiden. Vårt boende ligger i samma hus som Holiday Inn Gaya och ligger högt ovanför floden Douro som rinner rakt igenom Porto. Så det är nedförsbackar hela vägen till floden, men inga raka vägar utan kringelikrokigt och spännande. Vi är återigen tacksamma för vår promenadapp, SportsTracker, som inte bara visar var vi gått utan även visar var man kan gå, åtminstone enligt kartor och satellitfoto.

• 

• 

• 

• 

Så efter fyrtio minuter men bara två kilometer, är vi nere vid floden. Jag hade redan hemifrån sett filmer på Youtube från området men blev ändå tagen av hur vackert det är och så olikt allt vi sett i Portugal tidigare.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Många av husen längs floden i är färgglada och med kortändan mot floden ungefär som i Amsterdam och på den sida vi kommer ner ligger lagringshusen för alla de kända portvinshusen. Vilket vinhus vi vill se har jag valt från informationen på internet och valet är Calem och endast därför att visningen avslutas med provning och framför allt en Fado-föreställning som dock sker med start klockan 18.

Så vi köper biljetter, 21€ per person, och promenerar vidare längs floden och över på andra sidan.

Över floden finns många broar men centralt finns en fackverksbro i stål som jag hade för mig att Eiffel byggt, ni vet han med tornet i Paris, men det var dock en av hans lärlingar som byggde den. Bron har en övre och en nedre del och på den övre går tunnelbanetåg och gångtrafikanter och på den nedre andra fordon och fler fotgängare. Vi gick över den nedre delen av bron.

• 

• 

och hittade till slut en restaurang där vi åt varsin pastarätt och delade en halvflaska vinho Verde. Det smakade mycket bra och som talesättet säger, ”smakar det så kostar det,” och det gjorde det, drygt 400 kronor.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Det finns mycket att göra som turist, massvis av turistbussar, gula, röda och blå, och på floden finns det en stor mängd båtar att välja på till och med de gamla segelbåtarna som skeppade vinet från Dourodalen ned till Porto. Vi valde en busstur med de röda, för att få vila benen en timma och även för att vi sett dom passera uppe där vi bor och vi därmed skulle slippa gå hem uppför alla backarna. Det visade sig dock vara en felköp, visserligen körde oss bussen hem, vi passerade nästan med en gång på rundturen, men dels valde vi sannolikt fel tid på dygnet för bussen fastnade i bilköer på många ställe, och dessutom snurrade runt så att den passerade samma ställe flera gånger.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Den gamla delen av staden, Porto-sidan, är definitivt intressant för den kulturintresserade med mängder av gamla byggnader och kyrkor men bussturen tog även en lång tur på Gaia-sidan, och där bor ju vi men det fanns inget intressant att se. I bussen delades hörlurar ut till den elektroniska guiden men i den röda linjen fanns ingen svensktalande och det visade sig vara nästan omöjligt att höra/förstå vad den engelsktalande guide rösten sa.

Väl hemma vilade vi en stund och bestämde oss sedan för att promenera ner till Calem och denna gången valde vi en väg som i princip gick raka vägen ner till floden och det tog oss bara en kvart.

Visningen på Calem var bra om än lite förvirrande med de olika portvinsklasserna och deras för och nackdelar. Vi lärde oss att egentligen skulle portvin kallas gaiavin eftersom det aldrig är i Porto, som ligger på andra sidan Douro floden i Porto och allt portvin lagras i berget på Gaia-sidan av floden. Men engelsmännen som skapade exporten av vinet valde namnet portvin (port betyder ju dessutom hamn på engelska), och som guiden påpekade så är gaiavin inte särskilt säljande.

• 

Vi fick se de stora ekfaten där portvinet lagras och som är helt fyllda för att stänga ute syret. Sötman i portvinet kommer förresten från druvan där man avbryter jäsningen genom att döda jästen med 77-procentig destillerad druvsprit. Blandningen håller cirka 20% alkohol och är söt.

Rundturen avslutades med ett glas rött och ett vitt portvin och det som jag sett fram mot Fado föreställning. Sången framfördes av en manlig och en kvinnlig artist ackompanjerade av två musiker, en på spansk gitarr och en på portugisisk, som påminner om en mandolin fast 12-strängad. En mycket duktig gitarrist och skönsjungande dam gav behållningen av en fin konsert, tyvärr lite störd av en entusiastisk liten pojke som ibland sjöng med.

De viner som Calem bjöd på var deras billigaste jämför med att whiskytillverkaren Oban i det som skall vara snåla Skottland, bjöd på ett rejält glas med sin 20-åriga whisky (som då, 1992, kostade nästan 500 kronor för 70 cl). Effekten blev att vi och ingen annan, vad jag såg, köpte portvin i butiken som guidningen avslutades med.

• 

• 

• 

Vi avslutade dagen med att promenera backarna upp till den restaurang vi igår åt kyckling. Nu var restaurangen fullpackad och det var kö till lediga bord, vilken skillnad mot i går! Senny säger att det är Alla hjärtans dag, vilket kanske förklarar alla människor. Vi fick vänta i tjugo minuter på bord och åt sedan revbenspjäll respektive grillspett med rejäla nöt och kalvbitar, därtill en flaska Papa Figos rött Duorovin från 2017. Maten var god, trots att den endast kryddats med en rejäl portion salt, det såg vi igår när vi satt vid grillen. Det enda som kryddades annorlunda var de gigantiska nötköttskotletterna med ben och fettrand som dessutom penslades med vitlöksolja.

• 

• 

• 

Vi var hemma i lägenheten strax efter klockan tio på kvällen och Manuel och hans fru satt vid matbordet och avslutade en flaska rödvin. Vi fick ett glas för att prova och det var återigen ett makalöst vin. Det måste vara rätt att ta ut gäster till vinhusen och som tack få underbara viner. Klockan var över tolv innan vi kom i säng och då hade vi fått med oss en egen flaska vin som vi skall smaka på när vi kommer tillbaka till Carvoeiro.

Fredag den 15 februari

Vi äter en tidig och frugal frukost, två smörgåsar med Sennys goda hembakade bröd och en skiva cheddarost som vi burit med hemifrån och varsitt glas vatten från karaffen på rummet. Sedan en dusch, rakning och mumma under armarna och bära ner packningen till bilen. Våra värdar har inte vaknat så vi tackar yngste sonen Filip som sitter och spelar vid datorn och lämnar nycklarna och far från Porto.

Vi tar motorvägarna österut med siktet inställt på Pinhao i hjärtat av Dourodalen. Landskapet förbluffar oss, det påminner mer om Norge med djupa raviner och höga berg och det är inte ett jordbruksområdet som jag föreställt mig utan ett skogslandskap, om än nedbränt av skogsbränder. Det är inte förrän vi kommer nära Pinaho som det ändrar sig och vinodlingarna ersätter skogen på branterna. Det måste varit ett oerhört arbete att schakta ur bergen, på den tid maskiner inte fanns, för att få till terasserna som klättar så långt upp utefter bergen man kan se.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Vi har inte bokat något boende utan bestämmer att se ut något som verkar bra och sedan ta bilen och se om det stämmer, men först skall vi ha lunch. Vi stannar i centrala Pinhao, en liten sömnig ort som ligger precis vid Dourofloden med en järnvägsstation. Sett från andra sidan floden ligger det mycket vackert.

• 

• 

• 

Vi promenerar längs järnvägen och hittar en restaurang som ser trevlig ut, trots det i svenska öron felaktiga namnet Rufete. Vår servitris kan ingen engelska och förklarar med ljudillustrationer och flaxande händer att dagens rätt är anka, vilket vi beställer, jag med en öl och Senny ett glas rött, fast hon får ett glas vitt. Rätten vi får är ris med sönderriven anka, några korvskivor och allt gratinerat med ost och det är gott om än lite torrt.

Igår kväll konstaterade jag att booking.com hade väl så billiga och bra boende i omgivningarna som AirBNB och innan maten kommer in har vi frångått vår plan och bokat ett hotell en en närbelägen ort som heter Tabuaco. Så mätta och belåtna sätter vi oss i bilen igen och så bär det av uppför bergen till den lilla byn Tabuaco med tvåtusen innevånare.

• 

• 

Vi hittar snart hotellet, Casa do Brasao, och går in och konstaterar att här skulle vi inte bokat om vi följt planen att titta först. Murrigt, kallt och nedsläckt välkommnande av en ålderlig gentleman som endast talar portugisiska och ger lite känslan av ålderstigen Lurch i familjen Adams. Det tekniska fungerar inte heller så till slut betalar vi med kontanter, dvs det saknades 10€ som vi lovar att betala senare.

• 

• 

• 

• 

• 

Det är som taget ut en skräckfilm, med mörka nedsläckta rum med högt till tak och vi visas runt i de gemensamma utrymmena, matsalen där frukosten kommer att serveras, vi sa att vi äter mellan nio och tio, TV-rummet (som vi inte kommer att använda) en bar med biljardbord. Alla rum inklusive hallen är iskalla och även vårt sovrum men vår värd sätter på luftvärmepumpen i det så det blir nog varmt innan vi lägger oss.

Vi tar en promenad i byn och går in på turistförmedlingen och möts av värme både bokstavligt och bildligt av en medelålders kvinna som med god engelska säger att vi valt helt fel hotell, det finns två andra som båda är så mycket bättre. Att det är kallt och mörkt undrar hon inte över, ägarna varken vill eller kan driva hotellet. Nå vi har redan accepterat läget, och säger att blir det kallt i natt kryper vi närmare varandra.

Efter en trevlig och informativ stund på turistinformationen går vi vidare till museet som vi fått tips om och här blir vi mötta av ytterligare en entusiastisk kvinna som på skraltig engelska tar oss på en tur runt hela, det lilla, museet och stannar framför varje tavla och berättar vad den förställer och vad det står. Det som ställs ut är en portugisisk serietecknare, Onofre Varela och första våningen i det lilla museet är satiriska serieteckningar med olika långa texter och på andra våningen är det kända människor i karikatyrer, även här visas vi till varje tavla med en presentation. Vi tackar för den fina och exklusiva visningen.

• 

• 

• 

• 

Vi vänder neråt när vi kommer till Douro Inn ett normalt hotell längre upp i byn och vänder neråt till en bankomat och tar ut pengar till de 10 som saknas i betalningen av rummet. Tillbaka på hotellet går vi till bar och biljardrummet och förser oss med varsitt glas portvin. Jag sätter på luftvärmepumpen för att få lite värme i det iskalla rummet och sätter mig för att skriva i bloggen medan Senny spelar biljard och när hon tröttnar på spelet titta på SVT-play. Vi har av turistinformationen fått rådet att äta middag på restaurang Tabua D’Aco alldeles intill hotellet och den öppnar klockan sju.

Strax före sju går vi till vårt rum för att lägga in datorn och finner att rummet, trots att värmepumpen gått i fem timmar fortfarande är iskallt , precis som allt annat i huset. Vi inser att det inte går att stanna här och går ut för att på den stora porten läsa telefonnumret och ringa till värden. Han kommer efter en stund, tydligen bor han i huset för han kommer inifrån. Han kan ingen engelska men förstår att vi fryser och ringer in en man som kommer för att titta på värmepumpen som bara förklarar att den inte fungerar när den är ställd på 28 grader och vi visas till slut in i ett nytt rum, lika kallt som vårt.

Vi säger att det är slutdiskuterat och säger att vi betalar för en natt men vill ha tillbaka för två av de tre nätter vi dumt nog betalt i förskott. Gamla farbrorn låter genom mannen värmepumpsmannen, meddela att han inte kan betala tillbaka för han har satt in våra pengar på banken. Diskussionen slutar med att vi skall få tillbaka för en natt i morgon bitti. Vi har lyckats att göra allt fel; bokat tre nätter på ett okänt ställe, betalat i förskott, betalat kontant och inte fått något kvitto.

Vi är hungriga, arga och genomfrusna och bär ut vårt bagage i bilen och åker den lilla backen upp till hotell Douro Inn och hyr ett rum för natten. Hela hotellet är varmt och det känns underbart.

Vi äter en god middag på Tabua D’Aco, grillad oxe med grillad potatis och en extra portion sallad, pytteliten sallad som vanligt i Portugal och till det en flaska rött Dourovin, Filoco.

• 

Lördagen den 16 februari

Vi äter hotellfrukost, finns det något bättre sätt att äta frukost än på hotell? Ja det skulle väl vara är sätta sig på altan i morgonsolen med Senny på högsommaren.

Klockan tio går vi ner till Casa do Brasao och knackar på men ingen öppnar och när jag ringer telefonnumret som står på porten går det fram några signaler och blir sedan upptaget. När jag några minuter senare försöker ett par gånger till svarar efter ett antal signaler en portugisisktalande kvinnoröst som avslutar samtalet med ett pip. Vi ger upp och går till turistinformationen för att om möjligt få någon hjälp från dom. Idag är det det ung man som har ett annat telefonnummer till Casa do Brasao och får tala med vår fabror som talar om att han är på familjeträff och inte kan tala i telefon. Den unge mannen ringer andra människor men får plötsligt ett SMS från vår farbror som säger att vi skall gå och knacka på, vilket vi gör men ingen öppnar nu heller. Vi ger upp och jag inser att vi är lurade.

Innan vi åker tittar vi in igen på turistinformationen och talar om att ingen öppnade och den nu förtvivlade unge mannen tar våra namn och kontaktuppgifter och vi får namnet på vår gamle tjyvgubbe. Hur det än svider så försöker vi nu glömma och hoppas att våra pengar bränner hål i fickan på snåljåpen. Dessutom skall vi ju lämna omdöme på Booking.com.

Enligt vädertjänsten, YR, skall det komma regn de närmaste dagarna men vara fint idag så vi bestämmer att åka till Paiva Walkways (http://www.passadicosdopaiva.pt/en) idag. Vi hittade detta i november men det ligger ju alldeles för långt bort för att åka till från Carvoeiro så det var ett av skälen att börja vårens resa med att åka till norra Portugal och Dourodalen.

Det är en resa från Tabuaco på drygt 10 mil men som skall ta över två timmar. Anledningen visar sig efter ett tag, vi kör över bergsmassiv med allt smalare och krokigare vägar och är till som högst uppe på 1219 meter över havet. Sceneriet är spektakulärt och vi måste gång på gång stanna för att ta foto. Nära toppen brinner det i buskarna, här finns inga träd, kanske är det för högt men det är inte särskilt kallt, men ingen är på plats och släcker och röken syns på många mils håll så det verkar som om ingen bryr sig, inte ens korna som strövar fritt här vallade av stora hundar.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

När vår GPS talar om att vi nått fram till Paiva Walkways, har vi just passerat en hiskelig trappa som klättrar uppför en bergssida. Jag har valt att vi skall starta från Areinho för att få slippa avsluta vandringen med att uppför en himla massa trappor. Jag kör därför vidare för att komma upp ovanför dom till rätt startpunkt men vår GPS hittar ingen väg till rätt ställe och vi får återvända och parkera nere vid floden. Efter att ha diskuterat med den lilla tösen i serveringen och insett att vi måste ta oss uppför trapporna för att komma till starten av vandringen, och dessutom tackar nej till en taxi till toppen för 5€, beger vi oss iväg uppför.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Efter 600 trappsteg är vi äntligen på toppen och kan visa att vi betalt våra biljetter á 1€ per person och kan nu starta nedstigningen tillbaka mot floden men inte på samma trappor som vi tidigare kom upp på. Ni vet det säkert redan, men jag kan tala om att det är betydligt lättare att gå nedför än uppför. Vi brydde oss inte ens om att räkna om det var lika många.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Vi har nu 8 kilometer att vandra längs floden Paiva och vi är långt från ensamma, det är lördag och många är ute och vandrar. Man kan tänka sig hur annorlunda vandringen är om den sker längre fram på försommaren när växterna står i full blom och vattnet i floden är varmt så att man kan stanna på de ställen det finns badmöjlighet. Men nu är det lite enahanda, frånsett vyerna, det enda som lyser upp, här som överallt vi kört är de gulblommande träden som ser ut som Mimosa, i skogarna ser det ut som brinnande träd där dom står.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Så är vi framme vid promenaden slutmål. Vi har gått 8 kilometer längs floden Paiva, som småningom rinner ut i Dourofloden. Här väntar taxi för att köra de som så önskar tillbaka till starten och vi delar med ett annar par och det känns lyxigt att komma tillbaka så bekvämt.

Att nu sätta sig och köra 2 timmar tillbaka till Dourodalen känns helt fel och vi ställer nu kosan söderut mot Alentejo, ett av Portugals mer kända vindistrikt som dessutom ligger rakt söderut i centrala Portugal.

Men idag orkar jag inte köra så långt så det blir en timma ungefär söderut, Viseu blir nog lagom, ett hotellrum, en säng ,vila benen, vila , sova…

Visningar: 10