Portugal, Carvoeiro, hösten 2023, första veckan

Just nu är det söndag kväll hemma i Sverige och som på beställning vaknar vi idag efter den första nattfrosten med en bil med fönster som hade behövt skrapas om vi skulle iväg.

Vi har inte lidit av resfeber under alla år men jag måste erkänna att det mesta nu är klart för resan, visserligen är inte resväskorna färdigpackade men golfklubbor och grepp är rengjorda och nedpackade i resefodralen. Växthuset är tömt och rengjort och alla citrusväxter och andra som skall sova över vintern är på plats i källaren och växtbelysningen än inställd på att lysa mellan tio och sex varje dag. På måndag skall dom få en sista slurk vatten.

Kvar i växthuset står nu en gäng paprikaplantor som fick sig en törn av nattens frost men som förhoppningsvis klarar sig så att vår granne Marie kan ta hem dom och skörda senare.

Det känns skönt att tända en brasa i kaminen efter att i kylan ha kluvit den sista veden våta veden i vedboden. Men vi har njutit av en solig helt vindstilla dag, med strax över 40 grader varmt i den instängda glasverandan, som tur är är alla plantor redan i källaren.

Du som läser det här och promenerar förbi när vi är bortresta skall inte bli oroad över att det emellanåt står bilar på gården och kommer ljud från garaget, det är mina vänner som spelar för att bli ännu bättre musiker.

Jag har i våras bokat en hyrbil för 867 euro för 43 dygn men har noterat att priserna faktiskt gått ner så för en vecka sedan annullerade jag bokningen och bokade en annan i samma klass för 562 euro, ibland räcker det med ett tangentbord och tid för att ”spara” pengar.

Så kryper de sista dagarna innan vi skall åka fram på tröga ben och vi har gått igenom och uppdaterat checklistan för att lämna huset ensamt länge. Men på tisdag morgon äter vi upp de sista resterna av frukostmaten och packar in allt i bilen och kör upp till Mattias, vår gode granne, som lovat köra oss till flyget.

Planet är nästan en halvtimma försenat från Landvetter men landar ändå i rätt tid. Flyger dom normalt saktare eller har dom lagt in utrymme i tidtabellen? Samma sak händer nämligen när vi startar mot Lissabon, om än inte riktigt lika länge.

Vi hade satt klockan på sju i morse och vet att det inte serveras något annat än en smörgås på planet så vi äter i Amsterdam. Det ställe vi brukat använde är nu stängt för ombyggnad så det blir en trappa upp där en handfull restauratörer samsas om gästerna. Inget av det som bjuds passar herrskapet så vi väljer det näst sämsta, hamburgare. 2 st med varsin bubbelvatten kostar drygt 24 euro!

Så bär det av söderut över engelska kanalen, mellan de engelska öarna Guernsey och Jersey, som ligger väldigt nära Frankrike.

Och som sagt vi landar på utsatt tid i Lissabon och vi har fått med alla väskor och golfbagar och representanten för biluthyraren står på plats, det har inte hänt någon gång hittills, och meddelar att den kommer en transportbil om 10 minuter som skall köra oss och bagaget till uthyraren.

Nu har vi lärt oss att portugisiska minuter är minst dubbelt så långa som svenska och när den väl kommer visar det sig att vi inte får plats utan måste vänta ytterligare 10 minuter på att den skall komma tillbaka. Dessa portugisiska 20 minuter visar sig vara en timma och vi börjar bli trötta, det är ju dessutom varmt, trots att klockan nu är snart nio på kvällen.

Efter en massa pappersexercis och plastkorts betalningar sitter vi småningom i bilen, en ny Peugeot 2008, på väg söderut på den tomma motorvägen. Som vanligt lite lugn start men efter ett tag säger Senny att ”nu kör du allt fort” och hon har rätt, jag ligger i 150 och lugnar ner mig lite.

Strax efter att vi passerar sista bensinstationen på vägen tänds en varningslampa i bilen som signalerar att tanken snart är tom. Jag ber Senny leta igenom displayen i bilen för att se hur mycket det är kvar i tanken när lampan tänds men hon hittar inget. Varningen upprepas allt tätare och jag vet att det inte finns någon mer bensinstation efter motorvägen förrän när vi är nästan framme.

Så jag kör av motorvägen vid Messines där enligt Sennys telefonapp finns det en öppen bensinstation 1,5 mil mot Silves. Det blir nervösa mil i mörkret men det fungerar och vi kan tanka upp den och köra hem. När jag dagen efter kollar hur stor tank bilen har visar det sig att vi hade mindre än en liter kvar i tanken.

Onsdag 11 oktober

På morgonen säger Senny något om att hyrbilen kostat tolv tusen kronor och jag vet ju vad jag bokat och kollar. Det visar sig att jag blivit lurad att skriva på ett mycket dyrare hyresavtal, ett mycket dyrare hyresavtal för vägtullsmanicken och en försäkring trots att jag sa att jag ingen vill ha. Så det som skulle kosta knappt 562 Euro kostar knappt 1 124, nästan dubbelt!

Jag har ju hävdat att man inte behöver vara rädd för att bli lurad i Portugal men nu har det alltså hänt. Jag har skrivit till agenten vi bokat bilen genom och även till uthyraren och väntar nu på svar, ett positivt naturligtvis. Men jag har ju skrivit på avtalen så jag sitter förmodligen i saxen.

Men när e-mailen är sända är det inte mycket mer att göra så vi försöker släppa det och far och köper lite mat till kommande frukostar, dagens bestod av det Senny inte åt upp på flyget och det som vår hyresvärd ställt in till oss, bröd, ost, smör, mjölk, kaffe och te.

Efter att ha handlat på Aldi och plockat in det i kylen far vi in till Portimao för att äta lunch på världens bästa kycklingrestaurang, Cardosas. Det är märkligt gott om parkeringsplatser och det visar sig:

”Stängt för semester öppnar igen 22/10”, inte konstigt att det var gott om parkering.

Så vi bestämmer att istället fara tillbaka över floden Arade till Ferragudo för att handla på Lidl och sedan välja någon av restaurangerna i hamnen. Vi var inte på humör för någon av dom och bestämde oss att istället köra hem till Carvoeiro och äta grillade revben ”piano” på den restaurang vi ”hittade” i våren 2022, Taberna Portuguesa.

Här i Carvoeiro är det alltid svårt att hitta parkering och nu när det är mängder med turister är det näst intill omöjligt men jag hittar en på toppen av tvärgatan, det är så brant att Senny helst vill kliva ur. Vi är ensamma på restaurangen, lunchrusningen är över, och vi gör resans andra misstag; beställer från menyn istället för att ta dagens. Vi får två vackra grillspett, en med kyckling och en med fisk och räkor med pommes. Helt OK om än väldigt torrt, det hade behövts en skål med dipp, men inte värt priset.

Efter maten promenerar vi nedför restaurangbacken och jag köper en glass av min favoritglassfabrik och sedan går vi ned till stranden och Senny tar ett dopp i vågorna, jag vågar inte ut i de stora vågorna för att skada mitt redan dåliga knä.

Sedan lägger vi oss vid vår pool och jag tar en liten siesta medan Senny badar igen.

Vi tar det lugnt på kvällen, tittar på TV och jag skriver i bloggen.

Torsdag 12 september

Jag har sovit dåligt och det beror inte på att vi har en smal säng, sextio cm smalare än hemma, utan på att jag inte kan smälta att jag blivit lurad på hyrbilen. Senny är snäll och säger att det inte är något att bry sig om men jag kan inte låta bli att bli arg på mig själv.

Idag skall vi promenera längs stranden och de flesta stränder här är korta, eftersom kusten består av branta klippor som här och var rasat ner och bildat en strandremsa. Men vi har två långa sandstränder en kilometerlång i Portimao drygt en mil hemifrån och den dryga halvmilen långa i Pera en och en halv mil bort. Vi tar Pera.

Det märks att den stora badsäsongen är över för det är visserligen mer människor på stranden än det brukar när vi är här i november men det är glest mellan de solbadande och än mer i vattnet bland de badande.

Vi travar i sanden ungefär en kilometer österut mot Selgados där vi, ja faktiskt även jag, tar ett dopp i havet. Det blåser ingenting men det rullar ändå in vågor från Atlanten, emellanåt stora som slår omkull oss flera gånger vilket gör att sanden i vågorna letar sig in under badkläderna och in där man inte vill ha sand. På väg upp ropar en pojk från stranden ”Jellyfish!” och mycket riktigt kommer en halvmeter stor manet flytande i vågorna längs stranden. Vi får brått upp och tycker båda att vi blivit brända i underlivet, men det var nog bara sanden, saltvattnet och friktion som skapade känslan.

På vägen hem stannar vi först nere i Carvoeiro för en glass och kör sedan till Intermarché, där köttdisken tillika fiskdisken är bra och prisvärd.

Målet är att köpa grillkött och här köper vi ett piano, dvs ett helt revben eller snarare kamben. En köttbit på nästan ett kilo med mycket kött på kostar 5,5 Euro och det är smakar bra.

Hösten 2021 köpte vi en liten grill som vi sedan dess flyttat med oss till våra olika boende och den står även kvar här sedan ett och ett halvt år.

Nu får den komma till användning igen, grillkryddan kommer hemifrån. Grillen står på vår takaltan med en underbar utsikt över hustaken ner mot havet.

Kokta jättepotatis med smör, en sallad med bland annat god silverlök och färska rädisor och min salladsdressing hemifrån kompletterar köttet och bildar en god måltid.

Fredag 13 september

Vaknar till en mulen himmel, enligt norska YR skall det nu bli mulet och småregnigt en vecka framåt och när jag tittar på portugisiska Meteo är den än dystrare, men jag sitter hellre här i värmen och promenerar mellan skurarna än hemma med en handfull grader över noll.

Idag skall vi äta lunch på Mormors, Cozinha da Avó, där man kunde äta en lunch inklusive allt, för 8 euro under flera år. Senny frågar hur långt är det? Kan vi inte gå? Jag säger att det är ungefär 3 km och visst kan vi gå, skulle mitt knä strejka kan vi ju ta en taxi hem igen.

Vi går i ett område där vi promenerat väldigt mycket eftersom vi bott här på olika ställe under flera år. Det tråkiga här, som jag tror gäller de flesta länder utanför Sverige, är att rätt var det är så är vägen spärrad av en privat egendom så det blir oftast omöjligt att ta sig fram i en någorlunda rät linje. Se på nedanstående kartbild av dagens promenad.

Mormors ligger längst till vänster och den lilla cirkeln beror på att vi gick in till Vale a Pena där vi bodde 2020, när Covid startade. Anledningen att de nu blev en ring beror på att vi träffade en dam i poolen (!) som undrade vad vi gjorde där. När vi förklarat att vi bott där förklarade hon att dom är ett sällskap från Irland med endast damer som bokat stället en vecka och att det inte går att komma ut längst ner som vi tänkt eftersom det är stängt.

Så här såg det ut då:

Väl framme hos Mormors är det mer folk än vi sett någon gång tidigare och även nya medarbetare. Det är ägarinnan, dottern till mormor, som serverar oss och på min fråga var mormor Sonja är får vi veta att hon sadlat om och lämnat restaurangen. För den som upplevt Sonja arbeta i restaurangen är det lätt att förstå att det till slut blev för mycket för henne som alltid gav 100 procent och till alla.

Maten är fortfarande bra och väl värt priset som nu gått från 8 till 10 euro, 12 om man som jag väljer en hel grillad dourado (fisk).

Vi väljer att gå en längre men roligare väg hem.

Hemma igen tar vi det lugnt och jag somnar tungt framför TVn en halvtimma innan tangentbordet åter lockar mig till bloggskrivning.

Lördag 14 oktober

Idag far vi till Pestanas Golf Academy, vilket är ett övningsområde med utslagsplatser, driving range, sandbunkrar och övningsgreen. Jag har sedan länge tappat förmågan att med en golfklubba slå golfbollen ur en bunker och behöver verkligen träna på det, men tyvärr gav den timslånga träningen ingen känsla av bättring. Senny vann puttningstävlingen.

Idag skall vi äta hemma och det blir en ny god version av räkor kokta i olja med massor av vitlök. Vill du ha receptet, var så god;

ett halvt kilo räkor, 8-10 vitlöksklyftor, 4 schalottenlökar, mycket olivolja, en stor potatis nedhackad till tändstickor. Låt de hackade schalottenlökarna sjuda tillsammans med de krossade vitlöksklyftorna i oljan någon minut. Lägg ned skalen från räkorna i stekpannan och fräs under några minuter, häll på vatten och potatisstickorna och låt det hela koka ihop under 4-5 minuter, håll räkskalen separerade i pannan. När det mesta av vätskan kokat bort lyft ur skalen och pressa tillbaka vätskan i pannan och lägg i de skalade räkorna. Låt det fräsa under några minuter och servera på rostat vitt bröd.

Det kanske låter enkelt men jag blev helt slut.

Söndag 15 oktober

Idag fortsätter vi på vad som nu börjar kännas som resan längs ”Memory lane”, vi känner båda att vi inte kommer att komma tillbaka till Carvoeiro utan vill resa till något nytt. Därför känns det som om vi börjat ta farväl av alla de goda minnen vi har härifrån.

Idag far vi tillbaka till Rocha Brava där vi bodde i 9 veckor 2017, första gången vi arrangerade hela resan på egen hand. Vi parkerade på samma parkering och tog en promenad runt delar av det jättestora området, ned till havet där vi till slut hittade vad det var för mystiskt ljud vi hörde på natten den 5 februari 2017 (https://blogg.wetnet.se/portugal/2017-carvoeiro/rocha-brava-3/). Vi passerade det första hus vi fick som vi vägrade bo i, men sov en natt i, och gick förbi det hus vid bodde i både fram och baksida.

Det är en kort promenad på 1,5 kilometer och vi kommer inte ut till klippkanten för där är en låst grind och för övrigt vill Senny inte återuppleva känslan av sitt benbrott 2017 (https://blogg.wetnet.se/portugal/2017-carvoeiro/rocha-brava-8/).

Efteråt kör vi via en tur till Golfe Mar där vi bodde hela februari och mars 2018 (https://blogg.wetnet.se/portugal/borjan/)

En kort bit tillbaka hemåt till stranden Centianes där vi lägger oss i sanden, strax ovanför vattenlinjen, trodde vi, och tar oss ett, eller egentligen två, dopp i de svallande vågorna. Vi blir omkullslagna bägge gångerna av vågorna och fullproppade med sand överallt, inte minst i hårbotten.

På vägen hem stannar vi i Carvoeiro och tar en italiensk glass, som alltid har varit stängd de tider vi normalt varit här.

Skillnaden på den italienska och vanliga glassen är stor vilket bland annat beror på att den är gjord på mjölk och inte grädde. Denna glassen ger en eftersmak som liknar svensk mjukglass, alltså lite konstgjord. Vi avstår denna glassen i fortsättningen.

När klockan är halv sju far vi in till Lagoa och Pizzeria Donato som serverar den absolut godaste pizzan jag vet, Trattoria. En så till synes enkel pizza; champinjoner, salami och gorgonzola har en makalös smak som jag trots att jag försökt massor av gånger aldrig kommit i närheten av.

Det mest fantastiska denna gång är dock inte maten utan att ägarinnan (?) inte bara känner igen oss från i julas utan till och med kommer ihåg att vi skall ha pizza Trattoria. Besöket kostar 37 euro.

Visningar: 411