November andra veckan

8 november

I dag har vi spelat golf på Gramacho igen och också startat svintidigt, det är 8 grader när vi kör till banan. Vi får sällskap med ett tyskt par Oscar och Betina. Betina träffar vi på redan i klubbhuset där hon bryter in framför Senny med en kort fråga. Hon talar portugisiska och den snabba frågan utvecklar sig till att vara en önskan om en starttid i morgon, Senny erbjuder henne att ta den tid vi avsäger oss i övermorgon, eftersom Lennart och Margret bokat in oss alla fyra på Silves, men den tid Betina vill ha är i morgon.

Det visar sig att Betina är mycket talför och talar god engelska och såvitt jag förstår tillräckligt bra portugisiska för att göra sig förstådd med flickorna i receptionen, som för övrigt talar utmärkt engelska.

Det är egendomligt byråkratiskt i Portugal vilket på golfbanan visar sig genom att vi måste anmäla vår ankomst i receptionen som skriver ut en biljett som vi sedan lämnar till startern som i sin tur bockar av oss på sin startlista. Fast idag står startern inne i receptionen och får vår biljett direkt från tösen i receptionen.

Jag försöker att svinga lugnt och släppa klubban framåt utan att ta i och det fungerar faktiskt bra och gör inte ont. Så mitt spel är stundtals riktigt bra och fungerar tills vi kommer till hål arton där jag efter två slag ligger 40-50 meter från green och går därifrån med svansen mellan benen efter att ha slagit sex slag ytterligare och fått sista putten till skänks.

Vi far hem för att ta en öl på balkongen men städning pågår i lägenheten så vi tar våra öl för att sätta oss i solstolarna vid poolen i trädgården. Men först går vi in i receptionen för att höra om det kanske nu finns en ledig lägenhet till våren. Alex slår i sina pärmar och säger till slut att det finns plats men det saknas en vecka i mitten. Bredvid Alex sitter Isabel som är den som vi haft vår mailkommunikation med och hon säger att det nog finns plats i villorna som ligger runt området, Det slutar med att hon skall ta kontakt med en husägare som har ett ”farmhouse” med fyra sovrum som hon tror kan vara intresserad av att hyra ut det under lågsäsong till ett pris som inte avskräcker oss. Spännande, vi får svar på onsdag morgon.

Vi passar på att beställa ved, som jag tidigare sagt nej till för det var ju 30 grader varmt och jag trodde värmen skulle klinga av sakta. Men som vi erfarit tidigare år så sker en drastisk förändring så fort det står november i kalendern. Det kostar 50 Euro för nästan en kubik ved, hemkörd, uppburen och staplad i trapphuset. Det är dessutom en kompakt tung ved som brinner länge, när man väl fått fyr på den.

• 

• 

Sedan vi lägger oss vid poolen och avnjuter vår öl och Senny blir så varm att hon tar ett dopp.

• 

• 

• 

Jag får ont i ryggen igen och lägger mig och tar en middagslur, fast mitt på dagen. Till lunch blir det gårdagens middag, den sista biten av den hemlighetsfulla Iberiska grisen som nu steks i panna på spisen och salladen. Det smakar gott även idag med kall öl och färdigköpt Bea.

Mitt i maten kommer det en liten lastbil med ett lass ved och två man som bär upp och staplar veden utanför vår dörr, dom till och med sopar av runt vedtraven när dom är färdiga.

Till kvällen kommer Blomgrens för att njuta en sängfösare med oss.

9 november

Vi njuter av att sova ut i lugn och ro och stiger inte upp förrän vid åttatiden. Tänk, hemma sover vi till tio ibland ännu längre, men för all del lägger oss senare också. Men det känns faktiskt skönt, det ju ljuset som styr mest och solen stiger upp strax efter sju och går ner vid halv sex.

• 

• 

• 

Efter frukost, här äter vi en skål med yoghurt och musli, kaffe till Senny och te till mig, varsin smörgås med ost och skinka, ett stort glas färskpressad apelsinjuice och ett kokt ägg, gör Senny sitt och jag mitt, dvs skriver i bloggen.

Småningom bestämmer vi oss för att åka upp till Monchique för att äta lunch hos ”tanten i kurvan”.

Men först skall vi besöka golfanläggningen Morgado som ligger vid foten av Monchique för att se vad ett avtal hos dom innebär, vi var hos dom 2017 (https://blogg.wetnet.se/portugal/2017-carvoeiro/rocha-brava-2/) och men då såg området ut som en krigszon med nakna byggnadsskelett. När vi nu kör upp är det på en kullerstensbelagd väg som känns som om den är flera kilometer som leder fram till ett förbättrat område men fortfarande med flera ofärdiga stora komplex runt om.

• 

• 

Den större av de två banorna ser välskött ut, vi var inte nära nog att se detaljer, och det är massor av golfare. Vi talar med några svenska spelare som sitter med en öl och får veta att dom bor på anläggningen och är nöjda med de två banorna Alamos och Morgado.

Vi talar med receptionen och får ta del av de avtal man kunnat teckna i år och de är kostnadsmässigt samma som det vi har på Pestana, fast där har vi fyra banor i närområdet. Jag lämnar min mailadress för att få priserna för nästa år när dom är satta. Vi är dock mycket tveksamma till att spela här i sex veckor, men vi får väl se.

På vägen upp mot den kurviga tanten ringer Lennart och säger att dom avslutat sin niohålsrunda på Alto och vill äta lunch med oss. Men när vi kommer fram är det är stängt, igen, för vilken gång i ordningen vet vi inte men 2017 (https://blogg.wetnet.se/portugal/vila-nova-3/) var första gången. Ikväll har jag läst på inte bara vad stället heter på riktigt, Cafe Imperio, utan också att det är stängt på tisdagar. Vi får se om vi tar oss upp en gång till.

Vi väntar in Blomgrens och enas om att åka upp mot Foia och äta på restaurang Luar da Foia, där Senny och vi tidigare ätit vildsvin. Det är nära nog fullbokat men vi får ett bord inomhus, synd för utsikten från utsidan är helt makalös.

’Vi beställer alla ”lamb in the owen” och det inte bara ser gott ut det är det också, apelsinskivorna är ett perfekt tillbehör, något att tänka på hemma. En flaska Soalheiro Alvarinho Vinho Verde är gott men egentligen skulle ett gott rött passat bättre.

• 

• 

Efteråt far vi vidare upp ända till Foia, toppen av Monchique. Tyvärr ligger det ett smogliknande täcke nedanför oss men det är 19 grader varmt och helt vindstilla, trots att vi är dryga 900 meter över havet och det är ändå imponerande.

• 

• 

Jag hävdar, helt felaktigt att staden vi ser ner mot havet är Aljezur och ser hur vackert solen blänker i havet längst ut till höger. Solen går ner i väster även här i Portugal, så hade jag tänkt till hade jag insett att vi tittade mot söder och inte som jag trodde mot väster, men nu vet jag bättre.

När vi kommer hem har alla myror i veden bestämt sig för att flytta och går på rad från vedhögen bort till dörren, upp längs dörrkarmen till taket och längs taket ut och runt hörnet längs takfoten och sedan ser jag inte vart dom tar vägen.

Vi tänder en brasa och tittar på TV när vi kommer hem och när klockan är åtta tar Senny kväll och går och lägger sig, jag sitter och skriver dessa ord tills klockan är halv tio. Natti natti.

10 november

Klockan tio öppnar receptionen på Vila Nova och vi är där när Isabel kommer och ger oss besked att husägaren gått med på att hyra ut till oss och vi sätter oss i hennes bil och far iväg i ett skrämmande tempo. Portugiser är ett lugnt folk men som totalt transformeras när dom sätter sig bakom ratten. Dom lägger sig 2-3 meter bakom dig och skall köra om till varje pris för att inte sällan sedan köra av på nästa avtagsväg. Så det är lite mer än spännande än jag hade önskat mig att sitta bredvid.

Vi skall till Vale de el Rei, kungarnas dal på svenska, som till rakt ovanför Benagil. Vi bor ju på landet hemma i Sverige och kände oss direkt hemma när vi kom fram till huset. Lugnt och tyst med en liten pool och gräsytor där vi som Isabel säger kan träna golf. Ett stort allrum och ett bra kök och inte mindre än fyra sovrum och tre badrum, så till våren kommer vi att kunna ta emot gäster som vill hälsa på.

• 

• 

• 

• 

Att det ligger såpass avsides att vi nog måste ta bilen till allting ser jag inte som ett problem istället får vi nya promenadområde. Det ligger tre olika matställe inom gångavstånd och restaurang Litoral i Benagil är knappa 3 km bort. Men vi har ännu inte fått priset så det kan ju hända att det inte blir något av, men då får det vara mycket dyrt.

I själva verket ligger huset knappt två kilometer norrut i samma dal som Christina och Nils-Göran hade sitt hus som vi besökte 2016 (https://blogg.wetnet.se/portugal/vecka-6/).

Vi har äntligen fått en gemensam starttid med Blomgrens, det är svårt att hitta en starttid för fyra personer, halv två på Silves. Det är såpass sent att det nog inte går att spela alla 18 hålen innan det blir mörkt halv sex men man är nära klubbhuset på hål 15 och framåt så det är egentligen inget problem.

Jag är lite rädd för smärtan i ryggen men kan ändå få bra resultat på hål ett och två. Hål tre är ett korthål vilket innebär att idealresultatet (par) är att ligga på green på ett slag. Jag når inte green men väl en sandbunker vid green. Efter två slag i sanden är smärtan så stor att jag knappt tar mig ur bunkern och bestämmer mig för att inte slå några fler slag utan bara promenera med men innan vi kommer till nästa utslagsplats inser jag att jag inte kommer kunna gå vidare. Så jag tar mig under högljudda stön tillbaka till klubbhuset och kör hem. Det gör till och med ont att trycka ner kopplingen och till och med att svänga på ratten så jag ringer min fysioterapeut men hon svarar inte så jag kör till apoteket för att köpa smärtstillande och muskelavslappande medicin. Det senare säljs bara i vissa apotek och kräver recept men jag får köpa Voltarenkapslar och tar en så fort jag kommer hem.

Senny, Margret och Lennart spelar femton hål och Senny går på ett poäng från sitt handicap, att jag gick på tre slag bättre än mitt handicap på mina två hål är ju ändå en liten tröst.

Det blir en tidig kväll vi går båda till sängs klockan åtta, jag med min tensmaskin inkopplad för smärtlindring.

11 november

Vaknar vid sjutiden efter att ha sovit en hel natt utan att vakna, vilket jag inte kan minnas när det hände senast. Senny får göra gympa med Sofia ensam (det får hon nästan alltid göra).

• 

• 

Ryggen känns väldigt mycket bättre, vilket är bra för igår kväll kom jag överens med min syster Marie, som håller till på östra Algarve, att jag är OK för att umgås när dom idag skall komma hit. Marie vill gärna se havet och solen, så i går bokade vi bord på Vilarinho där Senny och jag åt en god hamburgare häromdagen.

När dom, Marie och Hans, Stig och Karin och Ebbe och Marie, kommer så samlas vi på vår balkong tillsammans med Lennart och Margret för en kall öl och färskpressad apelsinjuice. Sedan går vi och inspekterar Blomgrens lägenhet och deras takaltan.

• 

Vi far till Vilarinho restaurangen som ligger på stranden ”Praia de Nossa Senhora da Rocha” väster om Armacao de Pera.

• 

• 

• 

• 

Vi enas snabbt om att äta fisk och går in till kyldisken där en gigantisk fisk tronar överst och servitören talar om att den kommer att grillas och serveras med potatis och vitlökssmör.

Vi är ju tio personer och efter lite dividerande enas vi om att välja den och sätter oss till bords igen och beställer in bröd, ost, vatten, vin och öl i väntan på maten. Efter ett tag kommer fisken in, inte för att ätas utan för att visas upp, nu delad på längden och tur är det för vi hade inte kunna äta upp hela fisken som vägde sju kilo innan den delades.

När maten till sist kommer så är vi alla hungriga och det ser dessutom mycket gott ut.

• 

• 

Efter maten tar vi en kort promenad längs stranden till den uthuggna öppningen i klippväggen som är en passage till den intilliggande stranden. Vi avslutar med en promenad upp till kyrkan som gett stranden dess namn och som ligger uppe på klippan längs ut på spetsen.

• 

• 

• 

Men allra längst ut står en man med ett metspö utanför muren uppenbarligen helt utan rädsla för att slinta och falla de 30-40 meterna till vattenytan. Jag frågar vad han fiskar efter och får svaret makrill och medan jag står där får ha napp och drar upp en skrattretande lite fisk. Han slänger tillbaka fisken, jag undrar om den överlevde fallet, och drar snabb upp en ny fisk. Denna gången är det större, men det är ingen makrill men väl en sardin som han behåller.

• 

• 

• 

12 november

Idag åker vi tillbaka till huset vi skall hyra till våren för att titta lite bättre och ta lite fler fotografier och Lennart och Margret följer med. Det känns om möjligt bättre än förra gången för nu hör man hur tyst det är, endast fågelsången och solen flödar. Vi kommer att trivas här.

Huset har fyra sovrum, varav tre med dubbelsäng och egen dusch/toalett, stort allrum med öppen spis, eller snarare stängd med kassett. Hyran är 300€ i veckan vilket är 100€ mer än här på Vila Nova, men här finns ju inget ledigt. Dom ställe vi tittat på har inte fallit oss på läppen och vill inte leta vidare.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Vi tar en lunch på Döner Kebab i Carvoeiro.

Vi har bokat av morgonens starttid 12 minuter över sju och istället bokat start klockan 15 på Pinta. Jag sitter och skriver en och en halv timma innan start och är klart bättre i ryggen idag, så planen är att spela golf för fullt som jag gjorde häromdagen när jag fick så himla ont. Inte för att jag vill späka mig eller tycker om när det gör ont utan för att fysioterapeuten tydligare skall se var det gör ont och hjälpa mig få ett stopp på eländet.

Så klockan tre slår vi ut, på Pinta för första gången den här sessionen, och efter ett lite trevande första slag så slår jag med full kraft, det vill säga inte med kraft eftersom det är utväxlingen i lederna som skapar hastighet på klubbhuvudet, och det går kanonbra, Ja resultatmässigt finns det precis som tidigare en hel del kvar att önska, precisionen i det korta spelet är usel men det gör inte ont!

• 

• 

Vi kommer på att vi gillar Pinta, visst det är upp och ner, mycket backar, men den är rolig att spela.

Jag går runt de första nio hålen, vi spelar bara nio hål, på 11 slag över banans par och slår en drive, visserligen på andra försöket men ändå, på över 220 meter på nionde hålet. Jag har inte slagit ett bra slag med min driver i år!

Så på mycket länge blev det nu en sänkning av mitt handicap.

Klockan 18 har jag tid hos fysioterapeuten Ana inne i Portimao och vi är där en halvtimma för tidigt. Senny sitter kvar i bilen och eftersom det är tänt i lokalen går jag dit men dörren är låst. Så jag står en halvtimma och väntar i hopp om att få komma in lite tidigare. Men kvällen är ljum och det pågår en marknad med pariserhjul och annat några hundra meter bort och ljudet därifrån ekar mellan husen. Jag frågar senare Ana vad det är rösterna ropar och hon säger ”kom och köp, bara 2 Euro”.

Ana ger mig en ordentlig massage efter att först ha fått reda på vad som hände i förrgår. Hon sätter till och med in lite tensmassage. Hon vrider och pressar i armar och ben och hittar snabbt mina ömma punkter. Den punkt som ömmar mest sitter i höften, vilket förvånar mig men hon har ju sagt att det är den dåliga koordinationen mellan axlar och höft när jag svingar golfklubban som skapar problemet.

Hon förklarar också att orsaken till att jag idag kunnat spela i princip utan smärta beror på att jag nu äter Voltarenkapslar. Så i morgon när vi skall spela golf med Blomgrens på Alto så blir det fler kapslar. Vi gillar inte Alto inte för att den ligger längst bort av de banor vi har runt oss, till Gramacho tar det 6 minuter, till Pinta 9 minuter och Silves en kvart men till Alto tar det 25 minuter. Vi kan även spela på Vila Sol men dit är det 50 minuter och en bana som är lika populär hos oss som Alto.

Efter massagen får bilen stå kvar och vi går till vår nya favoritrestaurang, Cardosas som serverar den perfekta grillade kycklingen kryddad med Piripiri till perfektion.

• 

• 

• 

Visningar: 4