November tredje veckan

13 november

På morgonen kommer mail från Worten att den laddsladd jag beställt till min golfklocka nu har kommit, en vecka försenad, så efter frukost sätter jag mig i bilen och kör in till Portimao och hämtar den.

Vi har ett revbensspjäll liggande i frysen som nu kommer till pass för att äta lunch hemma innan vi far till golfbanan. När det kommer till skott visar det sig att spjället inte hunnit bli ordentligt grillat och tiden räcker inte så lunchen blir sallad och stekt potatis och revbenen får ligga till sig någon dag till eller två.

Vi får en urusel golfrunda, Lennart undantagen, på Alto. Vi kan inte skylla på den starka och isande vinden för det är vindstilla och vädret är perfekt, inte heller har vi behövt vänta på framförvarande spelare och heller inte på att spelare bakom stressar oss, vi spelar helt enkelt bara dåligt. Det som glädjer lite, och jag menar lite, är att jag har inte haft särskilt ont när jag slår.

Vi trivs inte på Alto. Det är en golfbana som kantas av höga träd och kommer man ut bland träden kan man vara tvungen att spela rakt åt sidan eller rentav bakåt. Dessutom är inga hål raka utan kräver att man kan placera bollen på vänster eller höger sida. om man inte som proffsen kan skruva bollen till vänster eller högre Vi kommer inte tillbaka till Alto förrän spelet sitter som det skall.

På kvällen har vi bokat bord klockan åtta på Luisa´s Place, en restaurang uppe vid vattentornet Sesmarias som har ett italienskt kök.

När vi kommer in på restaurangen sitter ett svenskt gäng på 10 personer som hunnit äta och dessutom dricka bra innan vi kommit, och det hörs för det är högljutt och när dessutom det glada gänget skrattar ger männen upp hemska gapflabb. Som tur är försvinner dom efter ett tag och vi kan äta i lugn och ro. Eller kanske ändå inte, för servitören, kanske Luisa själv, har tagit på sig uppgiften att sprida glädje runt sig genom att vara rolig, han deltog i det svenska gapflabbandet och har nog lite svårt att lugna ner sig.

• 

• 

Senny och Lennart äter spagetti carbonara och är nöjda medan jag och Margret som valt en traditionell lasagne är mindre nöjda. Det är en modern restaurang med glasväggar till köket och vi ser kocken laga till många pizzor som hämtas och även hur köket görs rent innan vi går.

Restaurangen ligger egentligen inom promenadavstånd men inte i mörkret, för visserligen är det rätt bra upplyst, men här är nästan obefintliga trottoarer och portugiserna kör som vettvillingar, så för oss blir det bil fram och tillbaka.

14 november

Vi åker för tredje gången till ”vårt” nya hus i kungliga dalen dels för att jag vill ta några fler fotografier men mest för att huset ligger intill en pinjeträdsdunge där vi kan plocka kottar att tända brasan med.

Så fort vi stiger ur bilen vid huset känner jag att jag kommer att stormtrivas för det är så tyst med bara fågelkvitter som stör tystnaden.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Vi tar den korta promenaden upp till pinjeträden men hittar inte så många som jag trott, det är nog fler än vi som kommit på tanken. Där växer här och där vita blommor som Senny först tror är saffranskrokus men de långa saffransfärgade märkena doftar ingenting, När jag söker på internet ser jag att det endast är vild saffranskrokus som inte är steril så kanske var detta den vilda varianten. Tillbaka vid huset hittar vi ganska många kottar för där står det också pinjeträd.

• 

• 

• 

Vi far nu till Portimao för att gå på deras marknad som egentligen är en festival. Första gången den ägde rum sägs vara 1662 så det är en gammal tradition som bara haft ett års uppehåll, covidåret 2020. Det finns en utställning i den intilliggande Portimao Arena där man ställer ut bilar och motorcyklar, fast vi är inte intresserade. Vi går heller inte in på tivoliområdet med radiobilar och andra attraktioner. Men det finns rader med stånd under presenningstak där det säljs grönsaker, kläder, skor, leksaker, verktyg allt från det smaklösa till det helt befängda och trots att Senny letar skor stannar hon knappt till någonstans för att titta närmare. Här finns stånd där det säljs mat som rostade kastanjer, ”farturas” som är friterad söt deg doppad i socker och kanel, kryddig chorizokorv med bröd men vi avstår från allt.

• 

• 

• 

• 

Vi lämnar området efter att ha vandrat runt i en halvtimme och promenerar upp till vårt nya stamlokus Cardosas.

• 

• 

Runt bordet bakom Senny sitter en familj med en dotter i sena tonåren som har de mest skräckinjagande naglar jag har sett. Dom är så långa att hon inte kan hålla ordentligt i bröd eller bestick och det ser ut som att hon skall sticka naglarna i ögonen när hon närmar sig munnen. Jag är innerligt tacksam att Senny inte är attraherad av det modet, är det ett mode eller är det bara smaklöst?

Idag blir det en halv kyckling plus att vi tar ett av de spännande spetten vi sett serveras här. Jag beställer Estepada Diversas vilket jag ångrar när jag ser Sennys min när spettet ställs på bordet för det finns inte några räkor. men fördelen är att det då finns ytterligare en anledning att komma tillbaka.

• 

• 

• 

• 

Maten är god, kycklingen är makalös och spettet bra, korven är smakar bäst och en stadig kö av människor som beställer och tar med sig mat.

15 november

I eftermiddag skall vi spela golf på Silves och det är även måndag då vi får städning. Så vi lämnar huset vid halv tiotiden och bestämmer oss för att åka upp till staden Silves och ta en promenad och äta en tidig lunch.

Vi parkerar som vi gjort många gånger förr, på vägen som leder ner till gångbron över floden. När vi kommer till gångbron har man satt upp en oroande skylt som vi tolkar som att man inte får gå över bron. Det visar sig i vart fall inte bero på rasrisken för vi tar oss över utan problem och senare även tillbaka.

• 

• 

Silves är en mysig stad med gammal bebyggelse i stadskärnan med trånga gatuprång byggda långt innan bilen gjort sitt intåg. Många av affärerna känns som att de legat där i hundra år och klädbutikerna är säkerligen ovetande fyllda av vintage och är mörka och dystra när man tittar in. Det blir inga köp. Eller rättare sagt det blir det visst för vi hittar en modernt inredd ljus butik som säljer porslin och här hittar vi äggkoppar som passar till våra portugisiska frukostskålar hemma i Sverige.

Jag har flera år velar äta skaldjursmenyn på restaurang Casa Velha i Silves och när vi passerar frågar jag om dom fortfarande serverar den och får ett jakande svar och att priset är 78 Euro för två, därmed är önskan om att äta skaldjursmenyn ute ur leken.

Vi går in i den gamla borgen, beskriven redan på 900-talet, och kämpar oss upp för de branta gatorna ända upp till toppen

• 

• 

• 

• 

• 

• 

På toppen bredvid kyrkan huserar Cafe Ingles och vi är nyfikna på vilka artister som kommer till helgen, men det är stängt så vi får kolla på internet istället.

Runt kyrkan och andra byggnader vimlar det av svalor och jag tycker att det är hussvalor och inte ladusvala som vi har hemmavid. Här finns även storkar.

I ett skyltfönster står en gammal Husqvarna motorcykel modell 22 från 1940.

Den har en tvåväxlad 50 kubikcentimeters motor. Jag hittade en annons på nätet och 1940 var priset 700 kronor.

Efter promenaden bestämmer vi oss för att stanna och äta lunch i den lilla byn Silves Gare som man kör igenom på väg till golfbanan när man kommer från detta hållet. Vi var här för några år sedan och tog en kopp eller något och vi tänker se om vi kan få en varm macka eller liknande. Men vi missar var den ligger och kör igenom byn och bestämmer oss för att inte vända och leta utan att istället äta på golfklubben, kanske kan vi även få en tidigare starttid.

Vid klubben finns det inte en parkeringsplats att uppbringa så vi ställer oss utefter vägen och den stora mängden spelare redan på och på väg ut på banan gör att möjligheten att få en tidigare start inte finns på kartan.

• 

• 

Vi beställer varsin klubbsandwich och stor öl och det visar sig vara ett riktigt stolpskott. Dels kostar det 27 Euro vilket räcker till två dagars riktig lunch på Mormors men framför allt så är det riktigt dåligt, snustorrt bröd, torrt kött och minimalt med grönsaker och ägg. Nej på klubben äter vi inte igen.

Startern Diamantino, MMA fightern, är på plats och säger att vår plats är efter dom som nu står startklara på första tee. När vi kommer nära visar det sig vara sex personer och dom frågar efter vår starttid och släpper då fram oss till det par som är först, vi blir därmed två bollar med fyra personer i varje. Smarta och trevliga personer.

Vi spelar med ett franskt par, Patric och Chantel, som är i vår ålder och kunniga i engelska, framför allt Chantel som varit läkare men konstigt nog inte i samma grad Patric som varit pilot. Dom bor i Nimes där dom har en uppsättning golfklubbor stående, här i Portugal har dom en i Albufeira för spel i Portugal och en tredje i Grenoble där dom har en stuga, dom är med andra ord golftokiga. Vi får trots mycken väntan, på hål åtta är det tvärstopp och vi är till slut åtta bollar inom synhåll, en mycket trevlig runda.

Jag har inte det minsta ont i ryggen, kanske tack vare en Voltarenkapsel på morgonen men när vi kommer till hål femton gör sig ryggen påmind och vi avbryter och tackar våra spelkamrater.

16 november

Vi har denna gång inte tagit långpromenad som vi brukat och har nu blivit inspirerade av ett inlägg på Facebook där Anna och Göran berättar om sina promenader och vi väljer ett ställe vi aldrig varit, Sao Marcos da Serra.

Vi väljer att köra dit den kortaste vägen på fyra mil rakt norrut via Silves och därifrån bär vägen av uppåt i utlöparen av Monchiquemassivet. Det är ett majestätiskt landskap med vindlande vägar med höga berg och djupa dalar. Här har inte kommit något regn sedan i maj, frånsett de få dagarna i månadsskiftet oktober november så landskapet bjuder inte på så många färger som det helt säkert skulle varit annars. Vi stannar på många ställe för att försöka fånga de milsvida vyerna och vi hissnar båda två när stupen plötsligt öppnar sig bredvid vägen.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Efter mer än en timmas långsam körning kommer vi fram till en dalgång med den lilla byn Sao Marcos da Serra. Vi kör till toppen av byn och parkerar framför postkontoret vid det lilla torget som stoltserar med en pizzaugn och går några få steg ner till Cafe Central. Alla bord, både inne och ute, är gjorda av gjutjärnsstativen från gamla Singer trampsymaskiner. Vi beställer varsin espresso och ”Pastell de nata”, den ljuvliga vaniljkrämsfyllda smördegskakan och sätter oss i vägkorsningen tillsammans med de gamla gubbarna.

• 

• 

• 

Vi går tillbaka till torget och studerar kartan över de olika vandringslederna och bestämmer oss för ”Trilho do Moinho” som skall vara 5,9 km och inte verkar vara alltför bergig. Men vi ser inga skyltar som visar varifrån lederna utgår, så vi stiger in på postkontoret och frågar. Och här är en av orsakerna till att vi älskar Portugal; en av de två damerna innanför disken reser sig och kommer ut och tar en broschyr som visar lederna och går sedan med oss ut för att visa var vi skall starta. Men i dörren uppstår en palaver med den kvarvarande kvinnan i postkontoret och det visar sig att hon informerar om att skylt nummer två är borta. Så vår guidande postdam följer med oss genom hela byn och ser till att vi kommer rätt, var i världen möts man av sådan vänlighet?

• 

• 

Så vi vandrar iväg längs den nu så gott som torrlagda floden Odelouca, känns namnet bekant? Jo det är den vingård vi besökte 2017 med Hedströms och Blomgrens, se https://blogg.wetnet.se/portugal/vila-nova-3/.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Efter att vi passerat järnvägen bär det av uppför på en steniga väg/stig. Snart har vi en bra vy över dalen med byn på andra sidan.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Men det är inte färdigt än för det bär fortfarande uppåt.

• 

• 

• 

• 

• 

Så äntligen börjar det av gå nedför, men herre min je, det är så brant att det hade varit tufft om det var asfalterat men här är det löst grovt grus. Senny bekänner att hon vid ett tillfälle tänkte ge upp och vända tillbaka, jag förstår henne verkligen. Underlaget påminner alltför mycket om hennes fall vid vandringen utefter klippkusten som slutade i att hon bröt sitt ben (https://blogg.wetnet.se/portugal/2017-carvoeiro/rocha-brava-8/).

• 

• 

• 

Till slut är vi tillbaka i byn och kan summera vandringen.

• 

• 

Det är en vandring på nästan exakt sex kilometer som startar på torget på 205 meters höjd och går som lägst vid floden på 140 meter. Därifrån går det uppåt i tre kilometer till 269 meter och sedan kommer det tuffaste, i vart fall för Senny. Den brantaste backen ned har ett fall på 30 meter på en sträcka av 400.

En stor upplevelse med hade vi vetat hur branta och dåliga vägarna var i slutet hade vi avstått. Men när vi nu tagit oss runt på knappa två timmar är vi mycket nöjda, och stolta.

Vägen hem tar den en och en halv mil längre vägen via IC1 som på snabba breda vägar tar oss ända ner till Guia på ett kick, det är skönt att komma hem snabbt.

Vi tar vägen via Intermarche och köper ryggbiff med kappa, två rejäla bitar på tillsammans över 600 gram, så middagen blir vitlökspotatis, sallad och god biff. Köttet kostar 165 kronor vilket är vad lunchen på Mormors kostar för oss två. Idag dricker jag rödvin till maten, Adegamae Redblend, en reserva från Lissabon daterad 2019, gjord på druvorna Toruriga Nacional och Cabernet Sauvignon, gott.

Tidig kväll för imorgon bitti är det 18 hål golf på Pinta.

17 november

Vi har starttid kvart över åtta på morgonen på Pinta, där vi hittills bara spelat nio hål som vi gjorde härom dagen. Till min förvåning säger flickan i receptionen på Pinta ”hej det var länge sedan” på engelska förstås, hon har ju inte sett oss på ett och ett halvt år. Det är roligt att bli igenkänd och vi hoppas att det beror på att vi varit trevliga. Startern säger att vi kan gå direkt efter bollen som just slår ut och på vägen fram mot tee kommer ett annat par som har samma starttid och vi bestämmer oss genast för att spela tillsammans. Det är Claes och Bodil från Helsingborg

Jag går på Voltaren och det fungerar perfekt. Senny spelar som vanligt på sin nivå och slutar på 37 poäng, vilket innebär ett poäng bättre än sitt handicap och jag nästan på mitt handicap. Det roligaste är att jag inte har ont, tack Voltaren, och jag använder min driver, klubban som säljs separat och är lika dyr som alla de övriga klubborna (om man köper märkesklubbor), på hål nio, eftersom det gick så bra häromdagen, och därefter när det är lämpligt. Det är kul för jag vågar slå, men resultatet är när man tittar i efterhand, vilket jag kan göra med hjälp av min golfklocka som mäter hur långt jag slår, långt ifrån vad jag brukar göra. Men jag känner också att jag blandar och ger när jag skall slå, det nya som Martin Lysholm lärt mig, och min gamla swing, så jag tror att detta så småningom kommer att landa i något bra.

Efter rundan tar vi farväl av Claes och Bodil och far hem och byter om och tar några öl för att släcka törsten och promenerar sedan till Boa Vista.

• 

• 

• 

Senny äter en köttgryta och jag panerad kummel med ris, ingen potatis alls, en halv liter rött till Senny och en halva vitt till mig. Vi tyckte båda att maten var god.

• 

• 

• 

• 

En skön promenad hem via bakgatorna, vi lärde oss för någon vecka sedan

Väl hemma blir det iskall Dry martini på balkongen och sedan nedsjunkning framför TV´n respektive datorn.

Blomgrens bjuder till en kvällsfösare med ost och vi är långt från nyktra när vi kommer och definitivt inte mer efter att ha druckit flera glas gott rödvin och knaprat på goda tapas.

18 november

Idag far vi till Alvor för att äta lunch vid havet och återupprepa promenaden längs stranden på Praia de Alvor som vi gjorde hösten 2017 med Blomgrens och Hedströms (https://blogg.wetnet.se/portugal/vila-nova-3/).

• 

• 

• 

• 

Idag blåser det men inte särskilt mycket och ändå dundrar det in vågor när vi går längs stranden.

Jag säger till Senny att det vore roligt att dela en video med Pelle och Hugo hemma i Sverige för jag tror inte dom sett sådana här vågor, men så här dags får dom ju i skolan så dom får se det så här i stället:

Vi går, precis som 2017, tills vi kommer till flodmynningen och klättrar upp på vågbrytarens gigantiska stenar och går hela vägen ut det där det finns en handfull män som fiskar och fångar när vi ser på en lagom matfisk som vi sett säljas i Intermarche.

• 

• 

• 

På väg tillbaka till stranden passerar vi ett ställe där stenblocken är lite våta och precis när jag tar ett foto slår vågorna in och vattnet stänker upp.

• 

• 

• 

Vi går innanför sanddynerna tillbaka till bilen.

• 

• 

• 

• 

• 

När vi var här 2017 var det också för att få se fåglar men nu när allt är brunbränt i avsaknad av vatten ser vi väldigt lite fåglar men väl fisk i det klara vattnet. Det syns även spår efter Covid för det finns skyltar och målning som visar att här gäller högertrafik, fast idag är vi inte många som går här.

Och så händer det som hänt oss flera gånger; vi har ju bestämt oss för att äta lunch i Alvor, gärna vid stranden men det ställe som är öppet ser inte trevligt ut och är dessutom dyrt. Så vi ändrar oss och far in till bebyggelsen i Alvor, ja faktiskt till det ställe vi lunchade i 2017. Vi parkerar bredvid och ser att stället är stängt men tvärs över gatan sitter det folk, turister ser det ut som, och när vi tittar närmare ser vi att alla dricker men ingen äter. Så vi går till matstället vi körde förbi när vi körde in på gatan, men där sitter ägarna och äter själva, det vill säga att det är stängt. Så då inser vi att det inte blir lunch på stan vi får fixa den själva.

Vi stannar på Intermarche för jag vill äta räkor i vitlöksolja, ja det är egoistiskt för Senny vill inte ha men beställer och får en omelett med den goda korven från Aldi.

På Intermarche säljer dom färdigförpackade färska räkor i olika storlekar. Hemma i Sverige har jag inte sett större räkor än 70/90 vilket innebär att det går mellan 70 och 90 stycken på ett kilo. Jag köper ett halvt kilo för 75 kronor av de största dom har idag; 20/30 vilket gör dom större än insjökräftor, frånsett dom gigantiska som Rolf Andersson har bjudit på. När jag skalat dom klyver jag dom, och tar ut bajssträngen vilket jag aldrig gör ens med havskräftor. Och anledningen är att den blir synlig när jag klyver dom.

Mängder av vitlök får koka i mycket olivolja tillsammans med alla räkhuvudena som jag sedan pressar ur tillbaka ner i oljan. De kluvna räkstjärtarna steks i oljan och skruvar sig vackert, en kall öl och ett gott bröd sätter pricken över i. Senny får smaka en stjärt.

• 

• 

• 

19 november

Vi har starttid kvart över sju på Pinta och kvart i sju ger vi oss iväg och termometern i bilen visar på femton grader När vi klockan sju står på banan ser vi ljusen från banarbetarnas fordon i gryningsljuset och alla fiskmåsarna som sovit på gräset vaknar upp.

I första bollen är det två gubbar i en golfbil och det har inte kommit några fler spelare än oss så vi går till utslagsplatsen och väntar men när jag vänder mig mot klubbhuset ser jag startern vinka till oss att vi kan gå.

• 

• 

• 

• 

Så vi går ut som andra boll och efter några hål kommer solen fram.

Så vi spelar en hel runda utan att se röken varken av gubbarna i bilen eller de bakom oss, Tyvärr blir spelet lite väl slarvigt eftersom vi kan slå flera bollar och det blir mer än träningsrunda, vilket ju egentligen också är bra. För första gången på mycket länge slår jag ut med min driver men kortspelet är fortfarande uruselt och nära nog varenda putt är alldeles för kort så det är mycket arbete kvar.

Vi äter en god lunch på BoaVista, stekt kotlett, med stekt lök och kokt potatis och en god fruktsallad till efterrätt, en lugn eftermiddag och kväll. I morgon far vi till Cabanas.

Visningar: 9