Vila Nova 3

7 november

Vaknar tidigt igen, tack(?) Anna och Göran, och äter frukost i lugn och ro.

När vi hos Anna och Göran diskuterade var vi skulle bo i vinter, vi kommer hit igen den första februari för att åka hem sista mars. Dom tipsade oss då att ta kontakt med Elite Rentals. Vi knallade in några dagar senare och dom skickade genast ett mail med 5-6 olika boende från 600€ till 750 plus el. De flesta är dock alldeles för centralt i Carvoeiro för vår smak men vi fastnade för två men med några reservationer, så idag skall vi försöka att med egna ögon se dom.

Elite öppnar klockan tio och det visar sig att de reservationer vi har på vårt första val, att det saknas Wifi och att läget gör att fyren Farol de Alfanzina, som av någon för mig helt okänd anledningen lyser lika mycket inåt land som ut mo havet, skickar sitt blixtrande starka ljus rätt in i fönstren på huset, skall vara obefogade. Men tyvärr kan vi inte se huset för där finns folk i huset fram till 27 januari.

Vi kan dock titta på vårt andra alternativ, där reservationen är att

uteplatsen på fotografierna ser ut som rastplatsen på fängelset i Kumla, och det visar sig  tyvärr vara så, plus att det är en för liten lägenhet för oss.

När vi är tillbaka vill dom visa en enrummare som ligger i centrala Carvoeiro och, ja varför inte? Huset ligger bakom det där Elite har sitt kontor bara några trappor upp. Jo du, bara några trappor! Vi pustar tungt när vi är uppe och här uppe ser man havet över hustaken nedanför. Husen har ett nyckelskåp där dörrnyckeln förvaras men här är det tomt så vi får bara se utsidan och sedan ta trapporna ner igen. Jag gillar inte läget.

Så vårt ärende med att se på hus slutade med ingenting, fast ändå inte helt för jag fick namn på den, enligt vår portugisisk-holländske grabb, bästa restaurangen på Monchique; A Tasca do Petrol.

Vi åker nu in till Portimao för att återigen gå till Ortopedaffären för att se om dom kan hjälpa mig med en s.k.

hälkopp men denna produkt verkar inte finnas i Portugal så om tejpning inte fungerar beställer jag från Sverige.

Vi går även in på Vorten och köper ett nytt tangentbord, det jag har haft med mig på två resor verkar tycka att det räcker för jag kan skriva en halv mening och upptäcka att det bara står ”skr en hv meng”. Lyckligtvis är tangentbord, och möss som jag köpte häromdagen, inte särskilt dyra.

Lunchen bestämmer vi att ”tanten i kurvan” skall stå för och kurvan ligger i backarna upp på Monchique. Vi har hört om hennes makalösa Chicken piri-piri redan i vintras men inte varit där, och för säkerhets skull informerade jag mig om var det ligger redan av den glada grabben på Elite.

Så på vägen upp mot Monchique svänger vi av till vänster ned till Villa Termal och parkerar bilen vid parkeringen nedanför Sankta Teresa kapellet. HJur var det nu han sa, passera vattenkällan och ta trapporna upp? Vi hittar en skylt om vatten och knallar upp för stigen och så småningom trapporna och snart är vi inne på nästintill bergsklättring vilket nog ger Senny lite kusliga tankar. Vi har definitivt inte gått långt men det känns ändå inte helt rätt, men vi hör ju bilarna på vägen alldeles intill oss. Jag tar fram min GPS i telefon och letar upp var det skall vara och ser att vi är en minut ifrån stället. Vi går vidare och inom någon minut är vi uppe vid vägen och jag känner genast igen huset från Facebook. Det är känns bra på alla sätt utom ett, det är stängt.

Vi tar naturligtvis inte samma väg tillbaka utan går en minst lika äventyrlig stig som dock tar oss tillbaka till parkeringsplatsen. Senny pustar ut, det frestar på nerverna. Men stärker också.

Senny drar sig till minnes en restaurang efter vägen vidare upp mot byn Monchique så vi kör vidare uppåt och det är också stängd! När vi i vintras körde till Foia, högsta toppen på Monchique-massivet, passerade vi en punkt med restauranger och mycket bilar så det blir tredje anhalten. Och här är det öppet, massor av bilar och ett par tre bussar så det är lite trixigt att parkera.

Vi äter vad grabben på Elite talade om var specialiteten här upp, black pork Monchique style och Wild Boar, vi beställer båda  och äter hälften var. Vildsvinet serverades i gryta kokt med plommon och smakade inget vilt alls. Black porce ar grillade eller hårt stekta 1-3 cm bitar av det fina grisköttet, smakade bra kryddat med vitlök och olivolja och serverades med bread mash ett mos som jag tror på bröd och potatis kryddat med olja och vitlök.

Lunchen kostade oss cirka 50€ inklusive en halv liter rödvin och två espresso fast då tog dom betalt för brödet, den goda torkade skinkan och oliverna också.

Utsikten, inte minst idag när luften är kristallklar, är dock gratis och obetalbar.

 

Vi far hem till Carvoeiro och tar en efterrättsglass på vägen hem. Reservglassbutiken ligger vid foten på den smala backen upp längs östra klippkanten vid stranden där det inte går att stanna med bilen så jag släpper av Senny att handla och cirkulerar runt tills hon har handlat och jag kan stanna till och plocka upp henne.

När mörkret fallit bestämmer vi oss för att fara och titta på det hus vi så gärna vill hyra i vinter men inte kan komma in i. Vi har ju bara haft två reservationer, att det saknas Wifi enligt specifikationen, vilket Elite säger att det skall finnas samt viktigast av allt, att ljuset från fyren några hundra meter ifrån huset inte lyser rätt in i sovrummet, vilket är anledningen till att vi åker dit i mörkret.

Efter lite snurrande, hittar vi huset som ligger i ett mycket vackert område och kan lättade konstatera att ljuset lyser in på översta våningen men inte i sovrummet på våningen under.

Vi meddelar Elite att vi tar huset utan att ha sett insidan,

8 november

Idag spelar vi golf på Pinta och Senny har tejpat min fot så att hälkudden akall vara tjock nog att gå på utan att det smärtar. Men redan på väg från bilen till klubbhuset känner jag att det smärtar så det blir golfbil igen.

Vi får ett tyskt par att spela tillsammans med, Jürgen och Ziggy, ett par fem tio år äldre än oss. Trevliga med hyfsat bra kunskap i engelska.

Senny spelar bra och kommer hem med bara några poäng från sitt handicap och jag går runt på 101 slag brutto, vilket jag trots allt är nöjd med. Drivern satt bra på fler än missade men det korta spelet är helt under isen. Jag puttade dock godkänt på de snabba greenerna. Men vi är båda nöjda med rundan.

På hemvägen köper vi en grillad kyckling på Intermarché plus lite fläskskivor att grilla. Hemma gör vi en gigantisk gin tonic (på Hendricks!) och sätter oss och njuter.

Vi bjuder in Blomgrens och Hedströms på minigrill klockan halv åtta och serverar grillade fläskskivorna, kryddade med Santa Marias grillkrydda, grillade skogschampioner kryddade med Caj Ps vilda vitlöksmarinad, kokt och ugnsbakad delikatesspotatis och tomatsallad med rödlök. Det blir tabberas på alltihop.

9 november

Idag bestämmer vi att äta lunch på mormors kök och att promenera dit, drygt 2 kilometer för att testa om min fot klara det. Redan efter ett par hundra meter gör det ont men jag vill ändå inte gå tillbaka och hämta bilen. Så vi går vidare och det visar sig att smärtan inte blir värre.

Vi skulle naturligtvis ha tejpat foten, men jag hade i alla fall inlägget i skon. Efter en dryg halvtimma är vi framme och beställer kotlett med pommes frites och en sallad och naturligtvis en kanna vinho verde. Innan efterrätten, chokladmousse, har smärtan i foten försvunnit.

Vi kopplar av och njuter av vinet och vid ett bord intill oss har en man med en yngre flicka suttit och ätit och när vår servitris passerar frågar jag om inte flickan är hennes dotter.

Visst är det så, och flickan är ägaren av restaurangen och servitrisen är mormor som givit restaurangen dess namn. Det visar sig vara en familjeaffär och när vi flyttar ut i solen för att ta espresson är vi de enda gästerna och grindarna ör stängda . Vi blir presenterade för hela familjen, dottern och hennes man samt en son. Vid bordet bredvid oss sitter dotterm med mormors mamma och pappa, och hennes svärmor och svärfar. Vid grillen står en morbror eller om det var farbror. Den enda vi inte presenteras för är mormors man som nu lämnat restaurangen.

 

Restaurangen är öppnad i år och när jag undrar varför en tre-rätters meny bara kostar 8€ när många andra tar 10 får jag till svar att 8 räcker för att det skall gå runt, och priserna på kvällen är a la carte. Hon säger att om hon höjer priset och gästerna försvinner kommer dom inte tillbaka. Dom arbetar sex dagar i veckan och arbetsdagen börjar sex på morgonen med att köpa in fisk och kött och slutar när man städat undan efter sista gästerna klockan 10 på kvällen.

 

Till slut tackar och börjar promenaden hem. På min promenad-app Sports Tracker ser jag på satellitkartan att det går att komma hem utan att gå den tråkiga vägen vid gått dit, som är det väg vi kör dit. Så snar

t är vi inne bland villor på smågator och här är biltrafiken nästan obefintlig. Efter ett tag sätter jag även på min GPS och vi följer henne, det är en hon som pratar, och för sent ser jag att vi missat den väg jag tänkt vi skulle gå. Men jag har inte ont i foten och även om hastigheten är låg känns det skönt att promenera igen,

När vi är hemma kan jag konstatera att vi gått 2.2 kilometer till Mormors kök och 4 hem, så hade syftet varit att ta en genväg hade talesättet, genväg är senväg, stämt helt.

Väl hemma kan jag glatt konstatera att foten inte värker!

Vi betalar in 25 % av hyran på vårt kommande vinterboende så nu är det klart, vi kommer att bo på 54 Club Golfe Mar. Är du nyfiken kan du se lite mer här: http://www.elite-rentals.net/listing-details.php?id=57

10 november

Vi åker till vingården Quinta do Frances vid foten av Monchique. Jag har bokat en guidning plus en vinprovning, allt kostar 7,5€ plus en extra för att provsmaka deras exklusiva vin och vi åker en timma i förväg för att supa in miljön.

Vi får reda på att vingården anlades 2002 av Dr Patrick Agostini som arbetar som läkare som drömt om en vingård, fransman som har är och dessutom gift med en italienska som säkert också tycker om vin. Dom har planterat fyra olika druvor, Trincadeira (tinta amarela), Aragonês (tempranillo), Cabernet Sauvignon och Syrah, på knappt 20 tunnland.

 

Anledningen till att vi besöker vingården är att i tycker om det röda Odelouca som tillverkas här men jag är nyfiken på deras toppvin, med samma namn som vingården. Provningen är rolig och intressant och deras toppvin är definitivt bäst men inte värt priset, så vi köper inget, inte ens Odelouca men bara för att dom är en euro dyrare än Intermarché.

 

Efter provningen är vi hungriga och åker ner till Ferragudo och sätter oss på torget och äter en meny, jag äter stuvad lax och broccoli med spagetti, Senny mixed grill, Elisabeth och Margret chicken piri-piri, Thomas grillade sardiner och Lennart en fisklåda.

En espresso och en efterrätt, citronkaka med maräng, som såg mycket godare ut än den var avslutar måltiden.

Jag har gått i mina shorts och en kortärmad skjorta hela dagen. Lite svalt inne på vingården, och på torget i Ferragudo sitter jag mestadels i skuggan så jag är lite småfrusen, trots 23 grader. Så när jag kommer hem tänder jag för första gången en brasa. Vårt hus har inte annat än ett litet mobilt el-element att värma huset med.

11 november

Idag har vi starttid i svinottan, 7:22 och när vi åker till banan i gryningsljuset är det 10 grader så vi har tagit på en liten tröja. Framme vid klubbhuset, vi spelar på Gramacho, är det inga problem att hitta parkeringsplats. Startern informerar att om vi är klara kan vi gå ut direkt som första boll eftersom före och efter går ett sällskap i två trebollar, vi accepterar gladeligen att gå ensamma utan att ha någon framför är ju underbart.

Så vi spelar första hålet utan att ha sett solen och på hål två kommer solen precis över horisonten när vi spelar upp mot green.

På tee på hål tre är skuggorna från den nyss uppstigna solen långa,

Det visar sig dock inte vara helt underbart för här vattnar dom banan på morgonen, hemma i Sverige vattnas det ju på natten, så vi får kryssa fram mellan vattenspridarna på och runt greener och utslagsplatser. Och det vattnas mycket så att vi på någon green måste flytta för att inte putta genom en pöl och vi fick flytta bollen på fairway för att bollen ligger i vatten. Dessutom får vi på flera hål vänta på banarbetare som klipper. Men efter sju hål stängs bevattningen och efter nio hål försvinner banarbetarna.

Det låter väl som en kämpig runda men trots detta spelar både Senny och jag bra golf, Senny bara fyra slag från sitt handicap och jag ett slag båttre, På de sista nio går det lite sämre för oss båda men vi är bara 5 slag sämre än handicap. Dessutom kan jag glädja mig åt min första birdie (ett under banans par).

Dessutom är det första rundan utan bil och min tejpade fot smärtar visserligen men inte mer än att det känns OK att spela arton hål. Dessutom släpper smärtan ganska fort när vi sitter och tar en bit mat i klubbhuset efter rundan.

Vi kör till Lidl i Ferragudo för att handla främst för att dom har bäst choklad och dessutom är det lördag så det blir en påse godis, marshmallows. Sedan tankar vi bilen för första gången, det är skönt med dieselbil som drar lite, med dryga femtio liter för 66€. På Intermarché köper vi en hel lax på 2,5 kg, filead och fjällad, för 15€ som vi tänkte bjuda våra vänner på, grillad och med kokt potatis i morgon.

Sedan hem med maten byta om till badkläder och åka till stranden i Carvoeiro, först en glass och sedan i vattnet som, när vågorna är små, är kristallklart. Hem igen och somna i soffan!

På kvällen bjuder Hedströms på tilltugg.

12 november

Vi åker till Alvor och stranden där det finns anlagda promenader i Ria di Alvor, ett naturskyddsområde. Promenadvägen slutar vid utloppet av Ribiera di Oxidiere som har tre korta tillflöden från Monchique.

Det är söndag och det är mycket folk, portugiser inte minst, ute och promenerar, löper, cyklar, rastar hundar och mycket störande, skärmflygare ned motor som stryker över huvudet på oss och skrämmer iväg fåglar.

Det skall enligt internet finnas mycket fågel men vi ser inte särskilt mycket och sjöfågel bara på mycket långt håll. Det är gott om harar, eller om det är kaniner.

Vi går längs stranden med den sönderbrända växtligheten till flodmynningen till havet och tillbaka, en promenad på 5-6 km och avslutar med att åka in till Alvor och äta pizza, hamburgare och omelett.

På kvällen lagar Senny och jag  till ugnsbakad lax med kokt potatis och två såser. Vi dricker Soalheiro Allo 2016 med druvor från Alvarinho and Loureiro som vi serverar Hedstöms och Blomgrens, det blir gott och trevligt.

Visningar: 13