Rocha Brava 3

31 januari 2017

Idag har jag spelat golf.

Det var flera år sedan jag gjorde det och känslan kan beskrivas med ett golfslag. Hål 17 på Gramacho slagit ut med en spoon (träklubba nummer 3) och ligger vid 100 meters markeringen. Gramacho har många hål med dubbla greener, ett av dom är hål 17. Idag är vänster i spel som har en damm mellan mig och fram till greenen. Jag har slagit många bra slag under rundan och tänker ”Näe, jag vet att jag slår en järnnia 100 meter”.

Jag slår den och bollen flyger över vattnet, landar på green och stannar 3 meter från flaggan. Känslan är underbar och det var dom sagt många år sedan jag kände så.

Vi har spelat en runda tillsammans med ett tyskt par i vår egen ålder och har en mycket trevlig och rolig runda. Hubertus Peter och hans fru Marianne är födda i Saarområdet i Tyskland med Luxenburg i norr och Frankrike i väster är nu bosatta i Berlin. Hubertus talar bra engelska (och franska som de lärde sig i skolan).

Det sägs ju att en tysk inte har humor (eftersom det inte går att berätta en vits när punchline avslutas med tre hjälpverb) men Hubertus skrattar mycket. Vi avslutar rundan, vi går av artonde green klockan 18 när mörkret hade gjort det svårt att spela ett hål till, med att sätta oss i klubbhuset och dricka varsin öl med rödvin till damerna, som Hubertus bjuder på. Vi har haft så trevligt att vi byter kontaktuppgifter och bestämmer att träffas igen innan dom åker hem till Tyskland.

Väl hemma får jag den stora glädjen att  sänka mitt handicap efter en runda på 41 poäng med 7 par och 7 bogey.

Innan rundan tar vi en öl och en varm smörgås i klubbhuset och jag frågar efter ett sådant där litet kort vi hade förra året där vi satte in pengar som vi sedan använde att betala för i restaurangerna på de olika klubbarna, och som gav oss lite rabatt. Jo mitt konto finns kvar men det är tomt så vi fyller på och får cirka 20% rabatt. Jag får numret på kortet men måste gå till klubbhuset för att få ett nytt.

Vi är nu medlemmar i Pestana golf i vad som kallas ”overseas members” som de kallas som inte är årsmedlemmar.  Som overseas member får jag inget kort att använda i restaurangerna men ett namn på min nummerlapp att visa om det är blir problem, namnet är Ricardo Marcelino som ordnade vårt medlemskap. Så vi blir behandlade som kungar på Pestana.

Den 31 januari

En riktig gråvädersdag, precis som vi är vana vid hemifrån. Senny har suttit i sin fåtölj och virkat, igår var det på en fruktkorg som vi sedan repade upp och idag har hon virkat en gigantisk duk. Jag har inte gjort något egentligen mer än att laga middag, förrän nu då när jag sätter mig att skriva.

Vi tog en tur med bilen för att handla lite, vår matbutik i Carvoeiro heter Intermarché som har ett bra sortiment och bra priser, emellanåt med riktigt låga lockpriser. Idag köpte vi ett halvkilo räkor, inte som våra svenska utan mer som de svenska kungsräkorna fast mindre färgrika och mycket godare. Ett halvkilo kostar under 40 kronor utan lockpris.

Det blev vår middag, pasta, sås kokad på räkhuvuden, lite glaserad lök och grädde. Räkorna stektes i olivolja med mängder av vitlök som sedan rördes ner i såsen, smaskigt och bra spänst i räkorna.

Jag hade ingen lust att stå i regnet och lasta in och ut 100 kg ved så vi köpte en plastpåse ved på Intermarché som visade sig innehålla mest smågrenar och bara lite riktig ved så den tog slut idag.

Ni som läst resebreven från i fjol minns kanske den eviga kampen att kunna köpa kyckling i kycklinggrillen. I dag gick vi dit men precis som i fjol prickar vi in den tid han har stängt för siesta.

En tråkig dag men det hade den ju varit hemma i Sverige också.

I morgon skall vi upp innan solen för att slå ut 8:06 på golfbanan.

Onsdag 1 februari

Idag fyller vår Jenny 44 år, grattis!

Jag vaknar och det är mörkt, inte konstigt med det för här nere drar Senny för mörkläggningsgardinerna på kvällen, men jag har ju sovit gott och länge sedan vi kom hit. Knappt har jag vaknat förrän Sennys telefon börjar spela larmlåten, som egentligen inte alls är en larmlåt det är ganska mysig faktiskt. Efter en stund vaknar Senny och går upp och när hon är på toaletten börjar nästa larm spela och den är ändå mysigare, fåglar som kvittrar.

Larmen beror på att vi har starttid några minuter efter 8 på Gramacho.

Vi äter frukost i sängen och jag hinner ta en lång varm dusch innan vi sätter oss i den igenimmade bilen och styr igenom ett tomt och öde Carvoeiro. När vi kommer över berget ser över dalen in mot Portimao ligger dimman tät så att endast tornen på bron sticker upp. Det är vackert.

Väl framme är det inga problem att hitta parkering och när vi kommer fram mot klubbhuset kommer en friskus gående i shorts, det är ju trots allt bara 8 grader. Kommer att tänka på att Hubertus berättade om galna skottar som spelade i shorts i kylan och säger hurtigt ”Good morning it´s fresh today”. Vi går in och får våra startbiljetter och lämnar dom till startern som säger att vi får gå tillsammans med en ensam herre. En blond flicka frågar ”Är ni från Sverige” vilket vi inte förnekar och säger att då kan vi väl gå i samma boll, ”min man står där borta” och pekar på skotten. Så blev det, vi bytte en ensam man mot ett skånskt par.

Som vanligt visar sig världen vara liten, Göran som skotten heter, har jobbat på SAS Cargo och vet vem min svåger Hans är som också han jobbat på SAS Cargo. Görans fru Anna spelar väldigt bra golf skulle det visa sig.

Av någon anledning släpps inga bollar ut efter oss och vi går hela rundan i egen takt utan stress, bollen framför oss med ensamma herrn och tre andra drar sakta ifrån oss. Det känns som en golfrunda ensamma på en golfbana där det är mycket svårt att få starttider, underligt!

Våra spelkompisar berättar att dom just köpt hus i Portugal och tänker emigrera hit. Dom har hittat ett radhus på 140 kvadrat med takaltan och betalt under två miljoner. Jag får också lära mig att man får ha kvar ett sommarhus i Sverige men det får inte vara vinterbonat, dom har sin sommarstuga i Blekinge vid Carlskrona golfklubb.

När vi sitter i solskenet och dricker en öl efter rundan får dom mailadressen till den skandinaviska grupp vi träffade i Portimao med Christina och Nils-Göran förra veckan, den passar ju dom som handsken. Innan vi skiljs bokar vi en ny starttid tillsammans.

Vi åker från golfbanan till Golf Shack för att lämna in min golfvagn som tappar ett hjul hela tiden, skall hämta den i morgon eftermiddag.

Äntligen är Kycklingaffären öppen och medan Senny köper bröd i bageriet köper jag kyckling piri-piri med pommes. Vi sätter oss i trädgården och äter den och några öl och sedan slocknar jag på soffan.

Vi ringer och grattar Jenny!

den 2 februari 2017

Väderprognosen i SVT som ju naturligtvis mest handlar om Sverige har en mycket kort prognos över resten av Europa i början, inklusive Portugal och den förutspådde hårda vindar, mycket regn och kallt. Vi vaknade till mulet och regn som förutspått, men ingen vind och när vi småningom gick till bilen för att ta ut golfbagarna var det härligt varmt trots att klockan var tio. När vi åkte iväg visade biltermometern på arton grader, så varmt har vi inte haft någon förmiddag.

Målet idag var att åka ända bort till Vila Sol, över 4 mil och nästan en timma österut för Anna som vi spelade golf med häromdagen hade köpt Adidas golfskor i en ”outlet” strax innan golfbanan och Senny vill ha nya. Så vi åkte dit men hittade ingen outlet och åkte hem igen.

Fast inte direkt hem. Vi tog motorvägen tillbaka och körde av vid Albufeira/Guia avfarten. Nils-Göran berättade i fjol att Guia är kycklingcentrum och vi bestämde att äta lunch på Teodosio som vi besökte i fjol med Christina och Nils-Göran.

Dom kallar sig ödmjukt för ”Rei dos frangos” vilket betyder Kycklingkungen”. Vi åt precis samma som i går ”Frango Piri-piri” men den här är underbar, saftig och precis lagom kryddhet, dessutom serveras en tomat/löksallad som inte ser särskilt aptitlig ut för svenska ögon, med delvis grön tomat, men den smakar mums. Jag tror den är smaksatt med oregano förutom lök och olja. Senny njuter en cappuccino, toppad med vispgrädde, och jag en espresso.

Mätta åker vi vidare hemåt, och nu är det 19 grader, och stannar vid Golf Schack för att hämta min golfvagn. Jag frågar om dom har någon plast eller annat som vi kan lägga i bagageluckan för vi skal köpa mer ved på hemvägen och den skräpar ner så mycket på mattan och vi får låna en stor filt. Senny passar på att gå igenom deras inte särskilt stora förråd av golfskor men hittar inga som sitter bra.

Så vi åker till Carvoeiro igen och stannar först i vår superexklusiva affär Apolonia för att hitta god skinka. All skinka som säljs här är tumlad och pressad och jag är allergisk mot dom, inte på riktigt naturligtvis, och här säljs även äkta vara. Det gör det förresten även på Continente.

Apolonia har en anställd som enigt Senny har det mest meningslösa jobb hon sett. Han står vid parkeringen utanför affären i sin snygga svarta kostym och ser allmänt ointresserad ut, och vi vet inte vad hans jobb är mer än möjligen då att vara där.

Sedan ett stopp hos vedmannen, det finns för övrigt en vedförsäljare mitt över gatan, kanske konkurrenter, det får jag ta reda på. Vedmannen och jag är kompisar, han kan i princip bara portugisiska viket jag inte ens i princip kan alls, men vi har kul och skrattar båda åt det vi pratar om. Han hyr den lilla markstumpen och lever på den, säljer ved och apelsiner på vintern, oktober till mars, och säljer apelsiner och annan frukt på sommaren.

Jag köpte en skottkärra ved och den var lika tung som häromdagen men idag kom jag på att vi ju har väskvågen så jag vägde den och det var inte mer än 60 kilo, långt ifrån de hundra jag sa häromdagen. Men 10 kg ved på Intermarché kostar 4€ och 60 hos vedmannen kostar 10 så priset är bra och veden likaså.

När Senny gått och lagt sig och jag tar fram tangentbordet för att skriva på bloggen undrar jag efter ett tag vem det är som drar igen altandörren i så ofta, klockan är ju sent och förresten låter det ju som om det går tåg under huset. Till slut går jag ut i mörkret och ställer mig att lyssna och efter en stund hör jag ett ljud jag blir lite rädd för. Det låter som ett frustande men inte från ett djur för det är alldeles för högljutt och kraftigt.

Till slut kommer jag på att det är stora vågor som rullar in i grottan som har ett slukhål nere vid stranden nedanför våra hus, och troligen är det högvatten så att de största vågorna täpper till ingångshålet och pressar ut luften i grottan genom slukhålet vilket ger det frustande ljud jag hört. Tåget under huset är vågorna som slår i berget i grottan.

I morgon har vi starttid sent så om ljudet är kvar blir det en promenad dit med filmkameran, än så länge har jag bara ljudet från altan i mörkret, det är säkert mäktigt om man står bredvid slukhålet.

Den 3 februari

Vi tar en promenad rakt ned mot klipporna för att hitta det slukhål som frustade i går kväll. Men det visar sig ligga i alldeles fel riktning och lite för långt bort och något mer finns inte i närheten, så min teori om vågorna som rullar in i grottan och blåser ut genom slukhålet är i gungning. Vågorna har dessutom lagt sig så pass att inget frustande hörs så lite besviken vänder jag hemåt.

Vi har väldigt sen starttid, 14:42 på Gramacho.

Jag talar med receptionen för dom som bor runt golfbanan om Sebastian Pertschy som vi spelade golf med i fjol, som var så otroligt vital fortfarande lever, han ju i så fall 84 i år, och det visar sig att jag missat honom med en halvtimma. Vi kommer att söka upp honom snart.

På väg in mötte jag en dam som gav mig ett stort leende och det visar sig att vi skall spela ihop och hon presenterar sin min, Guy och sig själv som Marie-Paul. Dom kommer från Reading strax utanför London. Guy är sitt franska namn till trots engelsman men Marie-Paul är född i Frankrike och flyttade som barn till England, vilket förklarar att hon helt saknas fransk betoning i sin engelska. Vi bestämmer att spela bästboll match damerna mot herrarna. En mycket underhållande golfrunda med en engelsman med mycket humor (vilken tur vi har i år med golfpartners) och rundan går fort. Delvis för att vi har trevligt men också för att vi bara hinner 13 hål innan mörkret sänker sig. På Gramacho är man nära klubbhuset tre gånger under rundan, plus sista hålet.

Vi lyckas vinna matchen med 2-1 och det är nästan helt Guys förtjänst. Vi sätter oss i klubbhuset och blir bjudna på varsin öl och får sitt i Gramachos golfklubbs hörna av restaurangen. Vi hade inte ens noterat tidigare att den delen endast var för medlemmar.

Vi stannar vid entrén till Rocha Brava där det tvärs över gatan ligger en restaurang som även har pizza. Jag får uppdraget att gå in och välja och köper en Diablo som visar sig vara värd namnet för den är precis på gränsen till oätligt stark. Den är dessutom liten och med deg gjord på bakpulver, nej dit går vi inte igen.

Den 4 februari

Golffri dag. Jag har funderat över något jag i förbifarten noterade i går när vi letade efter blåshålet vid klippkanten. Så vi tar återigen en promenad ned till klippkanten och jo det ser ut som det kan stämma.

Det finns en grotta som inte har ett slukhål men ett klipptak där det finns ett tillverkat, eller snarare lagat hål.

Här måste vara det ställe där de frustande ljuden skapas. Hoppas det blir mycket vågor en gång till på dagtid så att jag får bekräftat min teori.

Jag berättade för Guy igår om ljudet som sa att dom hört ljudet när dom bodde på Rocha Brava.

Apropå ljud. I dammen utanför entrén till vårt hus har nu grodorna börjat sin serenad.

Christina och Nils-Göran kommer och hämtar oss och vi far in till Portimao för att gå på vinprovning och middag med den stora skandinaviska grupp vi träffade för en dryg vecka sedan på kaffe i Portimao.

35 personer sitter längs två långbord och fyller i princip restaurangen, Lusana. En vinproducent, Cadão, Douro låter oss smaka ett rosé, två vita och ett rött.

Middagen är fantastisk. Till rosévinet serveras oliver, skinka, ost, små bitar korv, bläckfiskinläggning, friterad sardin med pickade grönsaker, små musslor, räkor frästa i vitlök, räkor i honungssås (fantastiskt gott) och jag har nog glömt några rätter. Huvudrätten är Lamb Shank något av det godaste jag ätit, mättat med salt och underbar sky och kokt potatis. Middagen avslutas med en rejäl bit mörk kaka med ett lock av mandelmassa och fikon ackompanjerat av en skopa vaniljglass och ett glas portvin. Allt avrundas med valfritt kaffe.

Vi köper med oss 4 flaskor, till halva priset, av det enklare vita vinet som flera av oss tyckte bra om.

den 5 februari

Start klockan 7:57 på Silves som vi bokat ihop med Hubertus och Marianne, det tyska paret vi spelade med tidigare i veckan.

På ett hål ligger en hund och när vi närmar oss springer han mot oss och tar en av bollarna och sticker.

En trevlig runda till med behagliga människor som avslutas med en öl. Vi bestämmer att äta middag tillsammans i slutet av veckan på en pytteliten restaurang i Estombar, mellan Lagoa och Portimao. Dom har varit där tidigare och berättar hänfört om menyn som Senny och jag konstaterar låter väldigt likt det vi åt igår, skall bli kul att jämföra.

Vi äter en stor mogen avocado med räkor som förrätt och inser att vi är inte orkar mer, dock delar vi på den ägg och kaviarmackan vi inte åt på golfbanan.

Visningar: 7