3e veckan

29 oktober

Halv nio på morgonen är det mulet. Vi har ingen golf bokad förrän på söndag så det är en ledig dag.

Vi bestämmer oss för att äta lunch på ”Pontan”, Ponto de Encontro, som ligger i andra sidan av Carvoeiro, det är med andra ord en rejäl promenad i stigningar och inte oäven i längd heller, säkert tre kilometer.

Även om det är mulet är det varmt i luften och det är en behaglig promenad ned mot Carvoeiro, vi passerar en blommande buske med vad jag trodde var brunbrända blad men som Senny visade var blommor som ändrat färg till brunt.

Ned mot Carvoeiro tar vi oss via ”kattbacken” som är mycket brant och enkelriktad, nästan hela backen.

• 

• 

• 

• 

• 

Vi beställer soppa till förrätt, den brukar vara så god och nu är den bättre än någonsin. Dock fick vi inga vitlöksdoftande inlagda morotsskivor som vi fått tidigare år. Till huvudrätt beställer vi ”piano”, kamben och dom är visserligen lite mindre än tidigare men tjockare och ack så goda. Jag grillar mina kamben och revben som dom är, även om jag vet att många först kokar dom. Och jag måste säga att dom vi får serverade idag är perfekt tillagade, trots att dom är förkokta. Köttet släpper från benen och det är mört och saftigt. Det vi saknade var såsen som serveras till, som jag vill minnas varit en rökig sås av texastyp men som nu är endast söt, men det är ju det enda stället hittills som överhuvudtaget serverat en sås.

Vi sitter längst ut mot gatan och plötsligt kommer Anna och Göran förbi för att äta här också. Det blir ett kärt återseende, vi har inte träffats på flera år. Vi sitter vid ett bord för två och är nästan färdigätna och dom har ett bokat bord med hela svenskgänget så vi sitter kvar vid vårt bord. Vi avslutar måltiden med deras makalösa Mangomousse. Innan vi går kommer Anna över och bjuder hem oss till kvällen för tapas och Idol på TV4.

När vi går tillbaka hem tar vi den väg vi körde till golfbanan när vi 2018 bodde nästgårds Pontan, i Vila Margarida, där vi slipper ifrån den mesta trafiken.

• 

• 

• 

På kvällen far vi till Anna och Göran till deras nya härliga hus ovanför apelsinodlingarna mellan Silves och Algoz.

Vi tillbringar en mycket trevlig kväll med mycket skratt tillsammans med Anna och Göran och deras svenska grannar Nicklas och Jessica. Istället för vin har vi tagit med oss en av våra tre cheddarostar och den gör inte oväntat stor succé bland svenskarna i förskingring.

30 oktober

Idag blåser det rejält så efter att vi handlat lite skaldjur, gigantiska räkor 30-50 för 10€ kilot och ett halvdussin frysta tigerräkor för 15€/kg, kör vi upp bilen och parkerar ovanför Carvoeiro för att promenera längs strandpromenaden ovanpå klipporna. Det rullar in stora vågor från Atlanten och dom dundrar in i klipporna och sprider en saltbemängd spray som lägger sig på glasögonen.

• 

• 

• 

• 

• 

Vi ser mer skräck hur en liten familj med en liten kille klättrar på klipporna och utmanar vågorna och hoppas att det slutade väl. Framme vid Carvoeiro är stranden tom på människor, helt rätt för det är röd flagg och endast den med dödslängtan väljer att bada idag.

Nu stämmer det bra att gå in i spritbutiken och köpa mandellikören som kostar 43 kronor, och som smakar utmärkt, och vi promenerar vidare upp för restaurangbacken och tillbaka till bilen.

• 

• 

• 

På kvällen steker vi våra skaldjur i mängder av vitlöksindränkt olivolja och bryter bagarens goda bröd för att suga upp såsen, nästa gång skall vi skala dom först.

31 oktober

Idag har vi starttid 07:10 på Silves och som tur är har vi fått sova en timma extra och det är ljusare eftersom vi fått tillbaka vintertiden. Dessutom har blåsten lagt sig och det är ljumt trots att klockan är bara barnet.

• 

• 

Väderprognosen för dagen är regn vilket troligen är orsaken till att våra spelpartners inte dyker upp och vi går ut som tredje boll för dagen bakom en fyrboll svenska herrar. Dom spelar snabbt men naturligtvis inte lika snabbt som vi som bara är två, men dom har ingen tanke på att släppa igenom oss trots att tvåbollen i golfbil framför dom snabbt lämnar ett tomrum framför dom. Men vi inser efter ett tag att det inte är någon idé att reta upp sig och anpassar oss istället till ett långsamt speltempo.

Trots att jag har rejäla smärtor i ryggen efter att ha försökt träna in en ny swing hos vår duktige tränare Magnus Lysholm, så börjar det efter några hål stundtals bli ett riktigt bra spel. På femte hålet, ett korthål gör jag par och på sjätte ett svinlångt par fem hål på 481 meter från röd tee som jag spelar idag, gör jag par, dvs puttar bollen i hål på fem slag.

Det känns skönt att kunna summera rundan med att ha gått på mitt handicap och gjort 7 par vilket var mycket länge sedan. Senny är dock inte riktigt på sin normala nivå, vilket kanske beror på att jag försöker få henne att åter swinga med ”swush”, ljudet som uppstår när man vänder klubban uppochner och sätter fart på swingen.

• 

• 

Vädret är på vår sida och solen letar sig tidvis fram och vi går runt på tre timmar och en kvart.

När vi kommer in till klubbhuset står startern och talar med den starter som vi talat med så ofta under åren och han hejar på oss och säger till sin kollega att vi är Ronny och Senny Wettergren som spelat på klubben i många år. Jag blir imponerad över att han minns våra namn och skäms över att jag inte vet hans. När jag skamset frågar får jag reda på att han heter Diamantino, efter sin farfar. Namnet stämmer ju bra på honom eftersom han ju tränar MMA och snart skall gå sin första match, hård som en diamant.

På väg hem börjar det regna igen och håller på resten av dagen, snacka om tur med vädret. Vi far hem och byter kläder för banan är trots allt kladdig av regnet och våra kläder och skor är brunröda. Vi far sedan in till Portimao för att äta den goda kycklingen på Churrasqueira Das Cardosas i rondellen vid uppfarten till Aqua. Men det visar sig att det är vi inte ensamma om för det är kö utanför och inga parkeringsplatser i närheten så vi vänder hem igen.

Efter vägen vi kör från Lagoa och hem har vi sett mycket folk vid en servering som ser tråkig ut. Vi har fördomsfullt avstått från ett antal sådana serveringar men idag läser Senny på Facebook att Anna varit där och säger att det är bra och den ligger ju faktiskt på gångavstånd hemifrån.

• 

• 

• 

Utsidan ser som sagt ganska tråkig ut men vi kör in och parkerar lite längre in på gatan för det finns inga lediga parkeringsplatser vid restaurangen och går in i en entré som inte syns från gatan. Det visar sig vara mycket folk, men vi får ett bord, och det är mycket trevligt inrett, nästan elegant och två killar som ilar mellan borden.

• 

• 

• 

På dagens meny finns många rätter, bland annat portugisisk gryta som vi provat tidigare och inte tycker om med sina mycket feta fläskbitar, så jag väljer fisk och Senny grillad ”pork belly” och till det bubbelvatten och sprudlande vitt vin som egentligen är för sött för maten men ändå fungerar bra.

• 

• 

Fisken är underbar och Senny är nöjd även om pommes inte är de godaste, en jättefin fruktsallad till mig och chokladmousse (!) till Senny sätter punkt på maten och varsin espresso kompletterar maten perfekt. Priset 25 Euro är maten definitivt värd så vi kommer tillbaka.

1 november

• 

• 

Vaknar och det regnar men när vi efter några timmar ätit frukost och skrivit lite i bloggen tittar solen fram och vi bestämmer oss för att gå ner till Carvoeiro och äta glass på Cafe Fino en bra bit upp i restaurangbacken där det genom åren alltid suttit folk och ätit glass eller druckit kaffe och sedan gå till Intermarché och komplettera med skinka som vi glömt köpa.

Det är en behaglig temperatur efter morgonens regn och vi får en skön promenad men när är framme och tittar ner i glassdisken så backar vi ut och går ner igen till vårt favoritställe, Gelados & Companhia där glassen är god och det dessutom är risk att dom stänger vilken dag som helst.

• 

• 

Efter att ha njutit av våra glassar så bär det av upp mot Intermarché och nu känns det att solen skiner och det är dessutom långt att gå, så när vi är framme sätter vi oss i deras lilla servering för att ta en öl. Det tar en bra stund innan dom hinner servera oss men de små ölen, som kostar 1€, sitter som en smäck.

• 

• 

Efter att ha köpt upp oss på skinka och kommit ut upptäcker vi att solen försvunnit och att det regnar men det är varmt regn så vi knallar iväg. Jag har tidigare år sett att det går en grusväg från rondellen nära Vila Nova där vi bor ner till den supersmala genvägen till Intermarché. Så jag detaljstuderar kartan på Sportstracker och tror att vi skall kunna komma fram, till Senny säger jag inget om att jag tror. Vi kan utan problem gå grusvägen hem och när jag sedan tittar på kartan är det en halv kilometer kortare, men också väldigt mycket säkrare för vi möter inte en enda bil.

• 

• 

Väl hemma tänds grillen och ett piano, kamben, åker på grillen plus potatisstavar som fått ett snabbt uppkok och sedan badat i olja för att sedan rostas på grillen. En grillwhisky ser till att det blir bra grillat och det smakar utmärkt, inte så konstigt för den lilla promenaden visade sig vara över nio kilometer lång. Vi är extremt tidiga i säng både för att vi är trötta men även för att vi har starttid tio minuter i åtta i morgon bitti på Silves.

• 

• 

2 november

Startern idag är en äldre gentleman som känner igen oss om än inte med våra namn. Han berättar att hans fru tyckte att det var kallt när han steg upp i morse halv sex, och jag frågade om det inte hade varit bättre att hålla henne varm än att se till att vi kommer iväg i tid på golfbanan. Han svarar att han tidigare arbetat på kryssningsfartyg i tjugo år och haft många kvinnor och sedan tio år är gift med sin brasilianska fru som är bra även på att sköta hemmet.

Han berättar att våra spelpartners inte dykt upp och vi går åter ensamma ut på röd tee. Startern kommer ikapp oss när vi spelat halvvägs och säger att våra partners nu kommit och ansluter på utslagsplatsen på andra hålet och ber oss vänta in dom.

Det visar sig vara en ung och en äldre man som inte kan engelska och vår portugisiska är mer än bristfällig, det konstiga är dock att sonen dirigerar sin far hur han skall slå och säger ”á gauche” och får honom att hålla till vänster. När dom talar med varandra hör jag med mitt, i ett år, tränade öra att dom talar franska och inte portugisiska. Så småningom kan vi med ett sammelsurium av franska, engelska och god vilja bena ut att dom är far och son och det är mycket riktigt franska dom talar. Det beror på att sonens mor är franska och fadern portugis, dom är skilda och sonen bor nu i Genève vid franska gränsen.

Det blir trots språkförbistringen en trevlig runda med positiva tillrop när någon slår ett bra slag, vilket faktiskt hände även Senny och mig. Jag kan dock fortfarande inte swinga ordentligt på grund av ryggsmärtorna, men lyckas trots det få ett hyggligt resultat.

Efteråt far vi vägen återigen hem för byte av byxor och skor, det är skitigt på banan, och kör via Ferragudo och inköp på Lidl, här är det extrapris på Sagres, den öl vi uppskattar och därmed stryker vi att åka till Continente som egentligen var målet.

Vi vill äta lunch på kycklinggrillen vid Aqua i Portimao men ”Churrasqueira Das Cardosas” har förlängt helgledigheten till tre dagar! Nu är vi vrålhungriga, och törstiga också för den delen, och på väg tillbaka till bilen, som vi parkerat vid Burger King, bestämmer vi oss för att gå upp på restaurangvåningen på Aqua. Den är uppbyggd precis som vi sett i shoppingcenter med en öppen yta med bord och stolar med en mängd små bås med olika kök runtom. Vi går ett varv runt och ratar dom alla men bestämmer oss till sist för att vi nu måste äta.

Så vi köper varsin kebab på Döner Kebab, Senny i pitabröd och jag kebabpizza. Trots att vi själva bestämt vilka grönsaker som skall ingå i kebaben ser det inte gott ut. Det sägs att hungern är den bästa kryddan och idag stämmer det, för vi äter nästan upp det vi fått och bestämmer oss för att inte utsätta oss för att hamna i samma tidsnöd med mat igen.

• 

• 

• 

Vi stannar på vägen hem vid apelsintanten och får veta att hon stänger i morgon i fjorton dagar så vi köper 15 kg apelsiner och några clementiner. Idag kommer Margret och Lennart och vi köper 5 kg till dom. Apelsintanten berättar att nu är det slut på dom goda apelsinerna och när hon öppnar igen så är det en annan sort som fortfarande är alldeles för sur, som kommer att säljas. Vi får med tre stycken av dom sura och när jag gör juice när vi kommer hem smakar jag på dom och konstaterar att dom sura smakar precis som dom vi köper hemma i Sverige.

Margret och Lennart har flugit med SAS via Stockholm till Faro och halv åtta kör dom in på parkeringen framför vårt hus. Dom lastar av sitt bagage och gemensamt tar vi promenad ner till Boa Vista. Vi dricker ett mycket gott rödvin, Adega Mayor Reserva 2018, och pasta Carbonara, som inte är i klass med vinet. Men sällskapet och servitörerna är trevliga så vi är dom sista som lämnar och bjuds dessutom på varsitt litet glas vid baren, medronho till Lennart och mig och mandellikör till Margret och Senny.

En stillsam promenad hem i natten med behaglig temperatur, som Lennart säger ”som när den svenska sommarnatten är som bäst”.

3 november

Min rygg blir värre och värre, det känns som ett ryggskott fast där smärtorna kommer vid höger njure. Jag tar kontakt med Anna och frågar om hon känner till någon som kan hjälpa och hon säger att Ralph Thorgard har ryggproblem och säkert kan tipsa mig. Och det visar sig stämma och jag får bokat en tid hos en fysioterapeut inne i Portimao den 4 november.

Vi tar det lugnt hela dagen och är utanför dörren bara för att åka med Blomgrens till Pontan för att äta lunch.

Visningar: 9