Anpassning

Det sägs att världen är liten och så känns det nu för vi har varit här en vecka och egentligen inte rört oss särskilt mycket mer än att handla och äta lunch men vi har trots det träffat människor som vi känner varje dag.

I går måndag for vi in till Lagoa för att äta lunch på Chrissy´s en gourmetbetonad restaurang som vi aldrig besökt. När vi kommer fram, det var varmt nog att sitta ute, till och med i skuggan, sitter ett helt bord med folk vi känner och när vi passerar bordet bredvid reser sig en man och säger hej och det visar sig vara Ralph Thorgard.

Ralph träffade vi fjol när vi besökte hans utställning här i Lagoa och jag ringde honom och han kom ned till utställningslokalen och pratade om sin fantastiska fotografier. Anledningen till att jag ringde var att Annapia sett Ralphs inlägg på Facebook om utställningen och tipsat mig och samtidigt talat om att Ralph är en gammal vän till Magnus och Pia och bad mig hälsa.

På Chrissy´s bjuds vi att sitta ned vid bordet där även Günter Dippe från Mölndal sitter som är här för att hjälpa Ralph med fotografierna som skall ställas ut på den kommande utställningen, en utställning som tyvärr är i april när vi åkt hem. Det blir en intressant men framför allt rolig lunch med mycket skratt och de båda herrarna är hängivna fotografer sedan många år och jag är en hängiven amatörfotograf så vi hittar många beröringspunkter.

Senny väljer saltimbocca och jag en fiskfilé serverad med spenatöverdrag och potatismos, varsitt glas rött, en flaska vatten, varsin chokladfondant till efterrätt och en espresso till mig. Det är mycket vackert upplagt på tallrikarna och välsmakande men kostar också, 36 euro för oss båda.

När vi efter lunchen stannar på Intermarche för att köpa paté med tillbehör till kvällsmaten springer vi på Peter som berättar att det inte går att vara långa tider i huset på golfbanan Gramacho när man har en yngre sambo som bor och arbetar i Stockholm, så nu får det inte bli längre än två-tre veckors besök.

På kvällen njuter vi patén, cornichoner, oliver, lite ost, skinka och kex med en kopp te medan vi tittar på de tre första avsnitten av den engelska serien Erkännandet, visst känner ni väl igen huvudrollsinnehavaren som Bilbo i filmen Hobbit!

Det blev lite senare i säng än vanligt.

Tisdag den 18 februari

Vår säng är mycket mjuk, när jag sätter mig på sängkanten känns det som jag slår ändan i golvet (Senny har nu några dagar senare upptäckt att det bara är min säng som är så mjuk) och den har dessutom ett gemensamt täcke men trots detta sover vi båda väldigt gott. Det vill säga jag är fortfarande inte helt frisk utan får emellanåt rejäla hostattacker som både väcker mig och Senny. Vi är ensamma i huset, som har 6 lägenheter, fast inte riktigt ensamma för i andra ändan bor Wayne från USA som även bodde här i fjol och som vi då träffade på Mormors.

Senny klättrar lite efter väggarna, hon är ju aktiv och vill att det skall hända saker, vilket det ju inte gjort hittills när jag är förkyld, fryser och är allmänt passiv. Jag orkar ännu inte med några större promenader men idag bestämmer vi oss för att åka till golfklubben och betala medlemskapet och sedan åka till övningsområdet och träna.

Så vi får samma deal som förra året och bokar in femton golfrundor fram till slutet av mars och spelfritt när vi åker till Lissabon i månadsskiftet och när Barbro och Kent skall komma ner en vecka i slutet av mars, så det är nog slut på att ta det lugnt framöver.

På övningsområdet går det hyfsat bra, vi har inte rört klubborna sedan början av oktober förra året och det känns skönt att ta av tröjan och stå kortärmat i solskenet.

Efter att ha slagit 50 bollar har i vart fall musklerna fått en genomkörare och vi packar in oss i bilen och åker för att äta lunch på Barca Velha.

Men här håller man på att asfaltera om hela gatan så det är kaosartat och inga parkeringar och restaurangen ser stängd ut, så vi kör vidare och kommer till Pontan igen. Inga revbensspjäll idag istället ”Black pork on a skewer” ett grillspett med köttbitar från grisens kind, paprika och lökbitar som serveras hängande med tallriken under. Jag tyckte köttet var mycket välsmakande men Senny hade svårt med de texturen på köttet, vi tog båda två den underbara Mangomoussen till efterrätt.

I säng relativt tidigt, vi skall ju spela 18 håls golf imorgon, jag går banan i huvudet och intalar mig att den egentligen inte är så backig, det är ju bara 4 rejäla backar, får se hur jag orkar.

19 februari

Vi hjälps åt med att laga frukosten idag men den äts ändå i sängen. Vi är båda vakna i god tid och kör den korta biten till golfbanan så att vi har en halvtimma kvar till start när vi registrerar oss.

Startern säger att vi nog får sällskap av en spelare i bollen och det visar sig vara en engelsman vid namn David som har ett hus på banan som han och hans fru åker till 3-4 gånger om året några veckor i stöten. Dom bor sedan ett trettiotal år tillbaka i Schweiz och David har genom sitt jobb varit en hel del i Göteborg.

Han kör golfbil men är trots det väldigt rörlig och har ingen gubbswing trots att han är 80 år. Däremot är han en aning stressande och klagar redan på andra hålet på de fyra spelarna framför oss är för långsamma vilket stämmer för dom går som om dom vore ute för att strosa på en promenad. Redan på hål 5 har har kört i förväg och talat med spelarna framför om att dom skall släppa förbi oss på hål 6.

Vi kommer småningom förbi men det enda som egentligen händer är att vi byter plats för dom är snart ikapp oss och när Dave kollar klockan på artonde hålet konstaterar han förvånad att vi gått på knappt 4 timmar. Då har har stressat stått och trampat på varje utslag i väntan på att kunna slå.

Frånsett att Dave stressat sig och i viss mån mig, har vi en trevlig runda och han spelar bra, ett slag under sitt handicap, vilket även Senny gör. Jag däremot är mest glad över att ha orkat runt och jag kunde trött konstatera att även om det vara är 4 rejäla backar är det en bana som ger kondition.

En stor Skarv med helt vitt bröst och framsida av halsen sitter på en stock i dammen bredvid artonde tee, jag har bara mobilen med men fotot ovan är med 10 gångers zoom på kameran i den fantastiska Huawei P20 Pro mobilen. Jag kollar när vi kommer hem och enligt internet är det en Svart/vit Skarv som finns i Asien, hrm… något som inte stämmer. Vi bestämmer att ta med min stora kamera och ta bättre foto i morgon, hoppas den är kvar.

På vänster sida utefter artonde hålet ligger det villor och blomsterprakten vid denna är enastående.

Idag äter vi hemma, en lasagne inköpt på Lidl med en god sallad därtill och några kalla öl! Jag somnar på soffan efter maten och Senny lägger sig rekordtidigt. Det är arton hål golf redan i morgon!

20 februari

På Silves golfklubb skall vi slå ut 10:03 och startern säger att vi får sällskap av två gentlemän som redan åkt till första utslag i sin golfbil. Första tee är nu, sedan det nya klubbhuset är invigt, det gamla hål 2 och gamla första följaktligen nu artonde. Våra golfklockor har inte fattat det än men vi kommer ihåg att starta dom på hål 2.

Vårt sällskap väntar oss på första tee och när Senny säger till den ena herren att vi spelat ihop förut tittar han på oss och skiner upp och säger ”ja visst det kommer jag ihåg, vi hade en sådan trevlig runda för ett år sedan, det var er första runda när ni kom hit”, och det stämmer läs blogginlägget https://blogg.wetnet.se/portugal/kort-forsta-vecka/. Det är den gamla Benfica-spelaren ”Evaristo” Alex Duarte.

Det tar ett hål innan jag inser att jag glömt hälsa på Alex spelpartner som visar sig vara en svensk vid namn Sören, så jag ger dom lagnamnet Sir Alex uttalas Sör Alex. Han är bosatt i Ferragudo, är gissningsvis knappa 60 år och började att spela golf för fyra år sedan och spelar bra men har inte någon längd i slagen. Sören berättar att Alex har tagit honom under sina vingar och lärt honom spela golf vilket vi också hör under golfrundan när han får instruktioner i lite kniviga lägen.

Trots att vi var slutkörda i går innan vi ens slutfört golfrundan klarar vi rundan idag bra även om resultaten inte blir något vidare. Enskilda slag är riktigt bra för mig och Sennys utslag sitter som, vanligt, som gjutna.

Vi avslutar rundan med att tillsammans med Sören och Alex ta varsin kopp espresso och Senny dricker bubbelvatten.

Väl hemma sätter oss hemma i solskenet och njuter av varsin Gin/tonic och lite jordnötter och när mörkret faller går vi vid sjutiden ut för att äta middag. På väg hem stannade vi till vid vattentornet Seismarias och kollade menyn på restaurangen på hörnet, Casa Joao. Men när vår hyresvärd, Arvid kommer och hälsar på och vi börjar tala om restauranger och billiga sådana, nämner han två som ligger ett stenkast härifrån som vi aldrig sett eller besökt så vi ändrar oss och går till den som är närmast.

Stället heter O Branco och det hörs höga röster inifrån när vi närmar oss, klockan är sju på kvällen så det har mörknat och ingen sitter ute i den småkyliga kvällen. Det sitter max 10 personer i restaurangen och oväsendet vi hört kommer från en grupp gubbar som för ett himla liv där dom sitter och dricker öl och tittar på tv. Borden är uppdukade och på varje bord står en vinbox, så även på det bord vi sätter oss, sida vid sida , längst in i hörnet för att kunna observera människorna.

Menyn har en sida med två menyer en för 8 euro och en för 12 dessutom en a la carte-meny där rätterna kostar upp till 15 euro, Senny beställer Cordon Bleu och jag biff med champinjoner.

Vi är de enda gäster som serveras vid bordet de andra går till kylarna och hämtar sin öl när dom behöver nya och hur dom håller ordning på det förstår vi inte. Vi få stora portioner men tyvärr smakar det ännu mindre än det brukar och vi konstaterar att vi inte kommer att komma tillbaka hit varken på kvällen eller lunchen.

De högljudda farbröderna får plötsligt sin överman när det kliver in en kortväxt tjock man i arbetskläder i reflexväst. Han har en enormt genomträngande mycket nasal röst som skär i öronen trots att vi sitter i andra ändan av lokalen mer än 10 meter bort. Han talar med männen bredvid sig vid bardisken och det måste smärta i deras öron.

När vi går därifrån konstaterar vi att vi sent kommer att glömma restaurangbesöket.

Fredag 21 februari

Vädret är åter ljuvligt, Senny sitter i solen och lyssnar på sin bok och jag håller mig skuggan. Det är tvättdag och det fläktar lite så kläderna kommer att torka snabbt.

De nya ägarna håller på att rusta upp stället och när vi skall hänga upp tvätten har vi fått ett nytt torkställ istället för det rostiga. I går berättade vår hyresvärd Arvid att han hyr ut lyxvillor och tänker göra om Vale A Pena till ett lyxställe för bröllop med stora gräsytor, så nu pågår det trädgårdsarbete, alla höga träd har kapats ned eller tagits bort för att få fram havsutsikten.

Vi har gjort en förfrågan om att hyra en lägenhet till Sennys syster Barbro och hennes man Kent som skall komma till oss sista veckan i mars. Och Arvid säger att det i blivit ett misstag i övertagandet från Harm som vi bokat av och att vår lägenhet är dubbelbokad sista mars. Han säger att han har villor och vi kanske flyttar till en sådan sista veckan tillsammans med Barbro och Kent. Han tycker det är bra för det löser ju även han dubbelbokning och lovar återkomma med en offert. Kolla hans utbud av lyxvillor på Amarante Villas.

Senny vill inte gå ut och äta utan vill att vi idag grillar något, så vi far till Intermarche och parkerar bilen och tar en promenad ner till Carvoeiro för att äta en glass i solskenet. Vi spanar efter mandelblommor som vi fotograferade när promenerade samma väg 2018 men det är nog redan överblommat för det finns inga mängder och jag hittar till slut ganska stora mandlar på ett träd. Här finns också Mispelträd som har mycket frukter vi smakar på en frukt men den är ännu sur och besk.

När vi kommer ned till stranden i Carvoeiro har min favoritglasservering öppnat, en dag tidigare än annonserat, vilket inte är en dag försent, och den glassen är supergod!

Promenaden är längre än Senny trott och vi har båda ömma fötter och lite skavsårskänning när vi kommer hem men glömmer det snart när grillen tänts och vi får varsin Dry Martini på Hendricks Gin. Maten är god!

Två avsnitt av Homeland första säsongen på TV följt av lite På spåret och sedan somnar Senny medan jag skriver dessa rader, men skall även jag nu gå till sängs. Tack för idag!

Lördag den 22 februari

Jag är så himla nyfiken på den Skarv jag såg i dammen på Gramacho häromdagen så vi tar med kameran och går ut på golfbanan utan klubbor och ned till dammen vid utslaget på artonde hålet.

Till min stora glädje sitter fågel kvar och vi kan nu komma nära plus att kameran ju ha en superzoom så nu får jag jättefina foton. Men den kritvita fågel jag såg häromdagen visar sig inte vara kritvit så min förhoppning om att göra en ornitologisk sensation genom att fotografera en asiatisk fågel i Portugal grusas. Men jag tror mig ändå veta att jag hittat en Vitbröstad Skarv, vars hemvist är södra Afrika så om jag har rätt är det ändå en ny plats där den observerats. Jag skall kontrollera med Biologiska föreningen där jag är medlem.

Vi tar en promenad tillbaka i villaområdet till vänster av artonde hålet och ser denna gigantiska tuja som får vår lilla förskrämda buske hemmavid att se ut som ett rotskott.

Vi far hem igen efter att ha tankat upp bilen med 33 liter 95 oktanig bensin, till en kostnad 512 kronor vilket är samma pris som i Sverige, och parkerar hemmavid och tar en promenad till den andra av de två restauranger Arvid talade om häromdagen, O Escondidinho. Det är en kort promenad dit om man tar till höger när man kommer ut från vårt hus och vi finner restaurangen knökfull. Vi är dock såpass sena att en del gäster redan har ätit färdigt och lämnar plats så efter en kort stund har vi fått ett bord utomhus.

Lunchgästerna är en brokig skara, många arbetsklädda uppenbarligen på lunchrast, portugisiska familjer med barn och turister som oss. Servitörerna, för dom är minst tre, stressar runt i de trånga passagerna mellan borden men jag ser ingen gäst som är irriterad över väntetid så dom kan uppenbarligen sitt jobb. Vi får en signal från vår servitör att han kommer om fem minuter, en tid som han använder till att ta betalt, duka av och duka på igen.

Vi beställer båda grillad kyckling, som jag sett foto av på internet och som till skillnad från andra ställe serverades som en halv kyckling i stället för nedklippt till smärre bitar, en sallad, en stor kanna vin och en flaska vatten. När maten kommer ser jag att den halva kycklingen är klippt i smärre bitar men inte helt så att dom fortfarande sitter ihop en aning.

Som vanligt är salladen, jag tror att rätt ord nog vore försumbar, för den är inte ens tillräcklig för en person, pommes fritesen är osaltad och kycklingen helt okryddad men det är ju så man gör här i landet som en gång tog hem kryddorna till Europa.

Vi njuter dock av ett gott vin och det underbara vädret plus en söt liten hund som nosar omkring mellan borden som gillar att bli kliad under hakan och bakom öronen och som sött sätter sig, lägger huvudet på sned, tittar rakt på en och ger ett litet skall, troligen för att man skall förstå att han vill bli klappad, eller kanske komma upp i knät?

Vi bestämmer att gå den längre vägen hem och jag sätter på promenadmätaren och konstaterar att den är dubbelt så lång, fast det är egentligen inte långt för det är bara 1,3 kilometer.

Vi tittar på Homeland igen och sedan ett härligt första avsnitt på Kunskapskanalen, ”Året i New Forrest” om människor och djur i ett engelskt skogsområde.

Söndag 23 februari

Vi tar det lugnt och äter lunch hemma, rester från fredagens grill steks med lite silverlök och en omelett binder ihop det hela plus en liten tomatsallad med silverlök, fast ingen olja som Senny inte gillar.

Vi har starttid halv tre på Gramacho vilket innebär max 13 hål, då man är tillbaka nära klubbhuset igen. Senny tycker dock att vi skall chansa på att komma ut tidigare och det gör vi också, en timma tidigare till och med. Vi får spela i hop med två unga engelsmän som åker i golfbil en tanig och blekbent Rickie som är lärare bosatt i Moskva och hans kompis Dean som kommit med flyg för några timmar sedan och aldrig spelat banan tidigare. Det blir en trevlig runda, vi som spelat här förut kan ge goda råd om vart man skall slå och framför allt inte, väldigt många hål går på skrå som gör att man bör placera bollen på vänster eller höger sida.

Jag skärper mig uppenbarligen för jag gör 5 par och en boogie de första nio hålen och glädjs åt att slå riktigt bra järnslag och de klubbor som jag plötsligt inte kan slå är samtliga träklubbor. Jag säckar dock ihop fullständigt de sista nio hålen, ett bra tecken på att orken inte räcker till att hålla skärpan uppe.

Vi hinner runt alla arton hålen på 4,5 timma och efter att ha kört vägen om Lidl för att bunkra upp bland annat den goda grekiska yoghurten dom säljer, åker vi och och byter om och åker nu till Casa Joao vid vattentornet i Seismarias. Vi var här och åt för 2017 och blev rätt besvikna men nu är stället uppfräschat och vi äter varsin pizza, Senny är nöjd med den hon valt men jag tycker inte om smaken på osten på min, men vinet är gott och jag är törstig, har som vanligt inte druckit något vatten under golfrundan, så jag njuter av mineralvattnet.

Vi orkar ingen efterrätt men tar på prov en Bica cheia och en Bica Duplo som borde rendera oss en espresso och en dubbel espresso, men så enkelt är det, inte istället för en dubbel får vi in en espresso i kaffekopp fylld med vatten, alltså en utspädd espresso, en sorts americano. Pizzorna är de billigaste jag sett i Algarve och det hela kostar 28 Euro och då ingår en flaska mineralvatten och en halvliter rödvin.

Ett avsnitt Homeland och Senny knoppar in och jag sitter vid datorn och knackar in dessa rader, åtminstone fram tills nu för nu skall även jag knoppa in.

Visningar: 5