Lissabon

Klockan 09:30 den 1 november 1755 inträffade en jordbävning utanför Portugals kust som tillsammans med den efterföljande Tsunamin ödelade en stor del av Lissabon, plus stora skador i Spanien, England, Irland och Marocko och till och med så långt bort som i Karibien. Minst 40-50 000 människor miste livet plus att mycket ödelades inte minst i Lissabon. Det nya Lissabon som byggdes upp var mer rätlinjigt med rätlinjiga torg och gator.

Lördagen den 29 februari

Vi har i flera år velat lägga några dagar i Lissabon och när jag nu av min kompis Stig lärde mig att vårt resekreditkort från BankNorwegian erbjuder en självriskförsäkring för hyrbil till en liten kostnad men med begränsningen av hyrtiden inte får överstiga 31 dagar, så bestämde jag med vår uthyrare att hyra i två omgångar och förnya kontraktet den 1 mars. Med andra och kortare ordalag; vi passade på att slå ihjäl 2 fåglar med samma sten som de engelske säger.

Så jag bokade ett hotellrum i två nätter på Guesthouse Guerra Junqueiro II i Lissabon för 71 Euro och skälet till att jag ville till Lissabon var ett klipp jag sett på Youtube som visade en spårvagnsfärd längs vindlande smala och branta gator.

Jag väcktes med frukost efter att ha sovit i över 12 timmar och kände mig allt annat än ressugen men efter frukost och en väldigt lång och het dusch så ger vi oss iväg mot Lissabon med mängder av pappersnäsdukar och halstabletter.

Det är en bra dag att inte spela golf för regnet hänger i luften och landskapet blir grått och disigt.

Efter en timma tar vi en liten paus för att tanka och köpa en glass och efter en 2,5 timmas bilresa rullar vi in i Lissabon söderifrån och ser den stora Jesusstatyn, alldeles till höger om Almada-skylten på fotot nedan.

Vi tar oss sedan med guds hjälp och bilens GPS utan problem fram till hotellet och hittar dessutom ett parkeringsgarage strax intill.

Hotellet är ett modernt hotell utan personal men när vi kommer in träffar vi den man som vi tydligen bokat av och som jag haft lite mailkonversation med om vår ankomsttid och vi blir välkomnade och anvisade vårt hotellrum med det i mitt tycke något dystopiska namnet Moraria. Det passar dock bra idag för jag känner mig mer död än levande och välkomnar att vi inte har en dubbelsäng, för Sennys skull givetvis.

Det är enligt Senny väldigt rent och propert med ett fint kök alldeles utanför vårt rum och ett TV-rum med en gigantisk TV, men det räcker bra med den lilla 12-tummarn som sitter på väggen i vårt rum eftersom vi ändå inte tittar på TV.

Vi äter en kebab på kebaberia Istanbul på gatan bredvid och tar sedan en tidig kväll för att orka med morgondagen.

Söndagen den 1 mars

Dagen

Idag skall vi skriva om hyrbilskontraktet hos uthyraren, så snart som möjligt för att få resten av dagen ledig för att se Lissabon. Vi kommer i morgon att få reda på att Lissabon har cirka 200 soldagar per år, men idag är det inte en sådan dag för det småduggar lite från en gråmulen himmel.

Så vi tar bilen och kör till Praca do Comercio för att hämta ut vår spårvagnsbiljett jag köpt på internet via Booking.com. Att hitta dit är inget problem men att hitta parkering är det, men efter att ha kört förbi målet två gånger parkerar jag på en plats avsedd endast för boende. Det kan ju inte vara ett problem i en stad där man utan att tveka parkerar utanför redan parkerade bilar och sedan slår på varningsblinkern. Det visar sig inte vara något problem för det går polis bredvid bilen när vi kommer tillbaka och dom har inte gett mig en böteslapp.

Vi får ut våra biljetter som frikostigt gäller i ett och ett halvt dygn med fri åkning på alla bussar och spårvagnar, inklusive deras rundtursspårvagn.

Men vi går till bilen och sätter in bilens GPS på att köra till vår biluthyrare LUSO nära flygplatsen och som den optimist jag är utgår från att det är personal på plats. Det visar sig vara helt fel, det är låst och det är ingen som svarar när vi ringer. Det småduggar men vi tar oss till ett litet kafé som visar sig vara fyllt av gamla damer och herrar, förmodligen i vår egen ålder, som dricker kaffe och äter kakor och annat smågodis från bageriet.

Jag gissar att det är kyrkobesökarna som nu tröstar sig med en kopp och lite gott och att få chansen att tjattra lite med varandra om vem som gjorde det vackraste målet i senaste matchen eller vad nu är de gamla damerna och herrarna talar om.

Kaféet ligger bland höghus i utkanten av Lissabon och skulle om det låg i Sverige inte kunna överleva men här kommer det många människor den halvtimma vi sitter och väntar. Det är underhållande att se de olika människorna och deras relationer medan vi sitter med varsina espresso, två hann det blir, med Nate, ni vet säkert de små söta vaniljkrämsfyllda frasiga kakorna, och dessutom delade vi på en hög sockerkaksbulle.

Under tiden ringer jag upp vår uthyrare på de tre telefonnummer jag hittar, skickar SMS och ett email men får ingen kontakt.

Vi går tillbaka till bilen och bestämmer oss för att låta den stå, här är det gratis att parkera på söndagar och ta bussen tillbaka. Vid busshållplatsen frågar vi en dam om det är hållplatsens namn som står på busskuren och hon ber om ursäkt för sin dåliga engelska och bekräftar och förklarar dessutom att telefonnumret som står på en skylt är till för att man skall skicka SMS och få reda på ankomsttiden för nästa buss.

Jag får reda på vilken av de 4-5 bussar som passerar hållplatsen som vi skall ta för att komma till Alameda där vi bor. När vi står där och väntar ringer biluthyraren och förklarar att han kommer om ungefär en och en halv timma, så vi (Senny) bestämmer att vi stannar kvar och går och äter lunch och och därmed kan vi disponera morgondagen fritt så som vi vill.

Det är ett stenkast enligt Google till en lunchrestaurang, av flera, så vi lägger in ryggsäcken och paraplyn i bilen och knallar iväg för att finna att restaurangen, som enligt Google är öppen, är stängd. Men det finns fler så vi fortsätter en bit till och se den här är öppen. Vi väljer att sitta inne ute, det vill säga, i den inplastade uteplatsen men vi hinner knappt sätta oss förrän jag reser mig och säger att metallstolen är iskall och dessutom sitter folk här och röker, så vi går inomhus.

Den lilla lokalen är nästan full men vi får dela bord med en man som sitter och äter. Vid bordet intill sitter tre gamla damer (i vår ålder, javisst) som säger att Bacalaon är jättegod och jag säger att Senny inte äter fisk och då säger dom att ”jamen den är ju jättegod”.

På menyn finns Piano, som ni som läser min blogg vet är kamben (korta revbensspjäll) i Sverige, vilket Senny nappar på och apropå nappa, så beställer jag Bacalao. En liten kanna rött till Senny och en öl till mig.

Vi får kontakt med alla bord runt ikring oss, till och med den ensamma mannen som redan satt vid vårt bord, som hejar på och frågar om det smakar bra. Jag tror att hemligheten med att få kontakt med lokalbefolkningen är att gå in i en servering med enbart portugiser och prata på med tragglande portugisiska blandat med engelska.

Det blir en väldigt trevlig lunch och jag är nöjd med min torsk, potatis, lök och oljeblandning (Bacalao) även om jag själv skulle smaksatt den, inte annorlunda för den är inte smaksatt alls, men mer.

Senny å andra sidan är inte nöjd för revbenen hon fått, till skillnad från mannen som nu tagit platsen vid vårt bord som blivit ledig när han som satt där från början nu tackat och gått, som också beställt piano men av en annan variant, en grillad till skillnad från Sennys som är rödvinskokt. Jag avslutar med en espresso.

Lunchen kostar 17,35 vilket inte är dyrt i en storstad som Lissabon. Alla vinkar och säger trevlig semester när vi går därifrån.

Vi skriver enkelt, och utan att registrera om alla uppgifter, ett nytt hyreskontrakt på hyrbilen till slutet av mars och återvänder till parkeringsgaraget vid Alameda där vi bor. Här är det inte gratis på söndagar men för lite drygt två dygn betalar vi knappt 240 kronor vilket kan jämföras med att det kostar 60 kronor att parkera 3 timmar i Göteborg.

Vädret är inte det bästa för det småduggar och är kanske 15 grader och jag har gjort vad Senny alltid säger att vi skall göra när vi kommer hem från en resa, packat med mig minimalt. Ja i själva verket har jag packat för lite för jag har bara min grova jeans som jag reste hit med och min röda tröja, inköpt på Göksäter på Orust, och jag har haft båda så gott som varenda dag eftersom jag småfrusit på grund av min förkylning det andra är lätta kläder för värme.

Vår ursprungliga plan var att idag åka spårvagn härs och tvärs i Lissabon men vädret inbjuder inte till det och prognosen säger att det skall bli bättre i morgon, våra spårvagnsbiljetter räcker dessutom till långt in på eftermiddagen i morgon så det är inga problem att vänta. I planen ingår även att hitta en restaurang där vi kan äta och lyssna på Fado, den sorgsna och melodiska musiken med rötterna här och när vi söker på var dessa finns är det i ett distrikt som heter Alfama när vattnet och dom öppnar halv åtta på kvällen.

Så den reviderade planen blir att ta det lugnt några timmar och sedan åka bussen ned till torget där de intressanta spårvagnslinjerna går och avsluta med att hitta en trevlig restaurang.

Kvällen

Halv sex sitter vi på buss 735 på väg från Almeda mot Praca Comercio torget där den spårvagnsrundtur jag köpt utgår från. Föraren/konduktören i den röda rundtursvagn som står vid hållplatsen stiger ut och säger vänligt att sista turen för dagen redan gått och nästa går i morgon halv tio. Men säger han ni får ju åka hur mycket vi vill på alla andra bussar och spårvagnar och säger att vi skall gå några gator upp för att ta linje 28E, E-et står för elektricitet vilket jag inte riktigt förstår för alla spårvagnarna är ju elektriska.

Det visar sig vara bingo, för det är linje 28 som jag kommit till Lissabon för att åka.

Spårvagnarna här är en historia för sig. Det finns bara en linje som är plan nog för att moderna spårvagnar kan köras och tunnelbanan kan ju inte trafikera bergen. De enda som klarar det är den 90 år gamla spårvagnar med en enda boogie mitt under karossen som klarar de snäva kurvorna, även om det skriker lika mycket som de moderna italienska spårvagnarna i Göteborg. De påminner starkt om de gamla vi hade i Göteborg när jag växte upp på linje 1 och 2 och förarmiljön känns identisk inklusive spettet att manuellt lägga om växlarna med.

De kallas för Remodelado efter modernisering på 90-talet då de fick nya motorer, bromssystem och elektronik.

Turen med linje 28E går igenom Alfama till toppen med borgen St Jorge längs otroligt smala gator med bilar parkerade längs sidorna, ibland är svängen in på nästa gata så snäv att rälsen gör en kurva över på vänster sida och på några ställen är husväggen så nära vagnen att man inte skulle våga stoppa ut en hand.

Det är en ung dam som kör vagnen och hon imponerar starkt på mig inte bara genom sitt sätt att köra vagnen utan att med örnkoll se till att alla som stiger ombord, vilket endast sker framtill, betalar eller som i vårt har en giltig utskriven biljett. Tänk om spårvägen hemma gjorde på samma sätt, visst det tar lite längre tid. Att hon dessutom inte blir vansinnig på alla bilister som antingen har ställt sig med varningsblinkers mitt på spåret eller de som har mer brått och hindrar vagnen är makalöst, men hon får nog ut mycket aggressioner genom ringklockan.

Vagnen slingrar sig upp och när vi kommer till den passage jag så gärna vill se har det mörknat precis lagom för att får en stämningsfylld film.

Vi är tillbaka på torget lagom för att börja leta efter en fado-restaurang och Google visar att det är en kvarts promenad bort men när vi kommer dit är den stängd och grannrestaurangen har fado, men på TV och det gillas inte. På min fråga är den närmaste 20-25 minuter bort och uppför och vi småfryser redan så vi går några meter till och med en skylt om live-musik men nej, dom har heller ingen fado men blues. Vi tvekar en stund men säger att vi har dels varit på fado i Porto dessutom finns det säkert i Portimao och restaurangen ser trevlig ut så vi kliver in.

Det är inte den dyraste restaurang vi varit på här nere för det var på Fim Do Mundo i Ferragudo 2018, men för 675 kronor får vi en flaska Alentejo-vin av den enklare sorten, en god Pasta Carbonara enligt Senny och det stämmer säkert för hon åt upp alltihop och det var en stor portion, en grillad fisk i större aborrklassen, med några grillade potatisar, små tomater och broccolikvistar avrundat med varsin espresso och en liten portvinssmutt serverad i en liten chokladkorg. En trevlig restaurang och en trevlig servitör, Sharad från Nepal, lyfte det hela.

Tyvärr var musiken inte i klass med resten, en ensam dam som spelar på en, visserligen fräck och modern elgitarr, sjunger portugisisk blues som inte alls är en så engagerande form av deppmusik som fadon. Vi promenerar tillbaka till torget och tar bussen hem.

Måndagen den 2 mars

Vi vaknar av att solen lyser från en blå himmel.

Vi hjälps åt att fixa frukosten i köket strax utanför vårt rum och njuter den vid sängbordet.

Det är inte bråttom för den röda vagnen, turistspårvagnen jag bokat via nätet börjar ju inte köra förrän halv tio, orsaken är säkert att alla som skall arbeta skall kunna ta sig hemifrån utan att en massa turister blockerar. Så klockan 10 tar vi buss 735 utanför vårt garage ned till torget där vår spårvagn utgår från. Det är lustigt för att enligt Google tar en promenerad dit 35 minuter och bussen tar enligt tidtabellen lika lång tid och det beror inte på att den kör långsamt, för här går det undan. Rödljus hanteras som det gjordes i Sverige innan det blev förbjudet att köra mot gult (som jag tror många numera glömt igen) men respekten för fotgängare vid eller på övergångsställen är magisk, till och med spårvagnarna stannar.

Vi kommer lagom till att den överfulla vagnen ger sig av så att vi kan välja sittplats i spårvagnen. Vi får varsina hörlurar och det bjuds på information på 12 olika språk inklusive svenska, ljudkvalitén är klart godkänd. Föraren informerar innan vi kör iväg att det bara finns två hållplatser, den där vi nu står och en uppe vid borgen St Jorge där vi kan gå av och ta en annan vagn som kommer 25 minuter senare.

Vagnen tar inte alls samma väg som den gula vagnen 28 vi tog igår och det beror säkert på att den inte skall störa den reguljära spårvagnstrafiken och har egna spår förbi hållplatser. Vi får information via hörlurarna om områden och byggnader vi passerar men varken jag eller Senny är särskilt intresserade av gamla kyrkor och liknande så inget fastnar i minnet. Det är dock vackra hus, en detalj jag noterat redan i det modernare området där vårt hotell ligger, är att husen har små, vad vi kallar, franska balkonger ibland till och med bara ett räcke utan balkong.

Vi stiger av vid hållplatsen vid St Jorge borgen men nöjer oss med att ta lite foto ut över taken mot havet och någon ingång mot borgen ser vi inte, så vi behöver inte vänta 25 minuter på nästa vagn.

Färden går vidare nu nedför och tillbaka nära startplatsen men fortsätter uppför på västra sidan med mer fashionabla kvarter.

Den vänder uppe vid Basilica de Estrela från sjuttonhundratalet, där föraren gör ett uppehåll på fem minuter för att de som vill kan ta fotografier, vilket jag vill.

Så bär det av nedåt och tillbaka.

På vägen har vi passerat de spårvagnslinjer som kallas Funicular som går uppför de brantaste backarna och som i egentlig mening nog snarare är en sorts hissar. Vi åker inte med någon av dom, ej heller med den som verkligen är en hiss. Tyvärr varnas vi för att på spårvagnarna och hissen och i köerna till dom håller ficktjuvar till. Men vi varken blir bestulna eller hamnar i folksamlingar.

Tillbaka på Praca do Comercio stiger vi ur och bestämmer oss för att ta en promenad tillbaka till parkeringsgaraget och på vägen välja en trevlig restaurang att äta lunch på innan vi ger oss av från Lissabon. Det vimlar av restauranger på och vid Rua Augusta nära Praca do Comercio men vi känner för något mer genuint och ger oss ut på den spikraka Avenida Almirante Reis som leder hela vägen upp till och förbi Alameda där bilen väntar oss.

Vi hittar en bra restaurang, Ramiro, som visar sig bara servera fisk och skaldjur men Senny tycker att miljön är bra och kan äta räkor. Jag ser att ett par bredvid oss sitter och njuter av en stor krabba och ser att priset är cirka 250 kronor kilot och beställer en sådan. Den kloke servitören avråder och säger att krabborna väger upp mot 1,5 kg och är avsedda för två så istället beställer vi båda räkor stekta i vitlökssmör som serveras som dom är. Vi tar brödet som redan står på bordet och njuter av de jättefina räkorna och blir faktiskt mätta båda två, jag använder brödet för att få upp den goda olivoljan som smakar så gott av räkorna, vitlöken och chilin.

Vi hämtar ut bilen och tar oss utan problem ut ur Lissabon och är hemma i Carvoeiro igen vid sjutiden på kvällen efter att först ha handlat på oss lite nya matvaror.

Visningar: 5