Alentejo

Söndag 17 februari

Trötta anlände vi igår kväll till Viseu, en liten ort som vad oss anbelangar bara har en fördel, den ligger närmast på vår resa från Douro till Alentejo, och efter att ha parkerat på baksidan hotellet, Bela Vista, vilket nog betyder Snyga Bo, och burit upp våra små handbagageväskor. Vi bestämde tidigt att packa handbagaget så att vi skulle slippa konka upp våra stora resväskor varje kväll. Frånsett första två nätterna i Porto har allt bagage utom handbagaget och ryggsäcken legat kvar i bilen. Jo då Björn-Åke, vi har låst bilen. Det närmaste matstället från hotellet var en MacDonalds som var fullständigt fullknôkad, kön till takeaway gick ända ut i rondellen. Priset för varsin McRoyal DeLuxe, sallad, pommes och öl, var 9€ vilket väl är långt under halva priset hemma. Tyvärr var hamburgaren även här torr som en sula och pommes sega men ölen och salladen var god. Vi somnade tidigt och sov gott.

• 

Vi hade fått tips om två städer i Alentejo, Evora och Beja och beslutade att se båda. Ifrån Viseu till Evora är det drygt 30 mil och vi avverkade dom utan att stanna och vi rullade in i Evora halv två, precis lagom till lunch.

Vår vana trogen stannade vi till vi en restaurang med massor av bilar utanför och fick heller inget bord men fick sitta vid baren och äta. Namnet på stället är Torralva och är en fisk och skaldjursrestaurang, inget för Senny alltså, så vi beställde risotto med räkor och sparris, vin till Senny och öl till mig. Det tog en bra stund innan maten kom in, som det ju gör på en bra restaurang, så jag beställde ett glas vitt till maten.

• 

• 

• 

• 

In kommer en 2 liters gryta full med ljuvlig risotto och härlig sparrissmak. Vi är hungriga men har inte en chans att äta upp all mat och får en doggybag med oss.

Lite har vi ju lärt oss, så nu far vi in till centrum och går till turistinformationen för att få hjälp med att hitta ett bra boende. Dom har stängt och öppnar klockan tre så vi tar en promenad i centrum.

• 

• 

• 

• 

• 

Staden har urgamla anor och här har romarna och morerna lämnat kvar byggnadsverk, och på väg in mot staden såg vi en lång akvedukt, fast den var byggd senare men men romarnas byggmaterial.

Vi får dock inga goda råd av turistinformationen utan sätter oss i bilen och hittar Vitoria House på Booking.com. Det ligger väldigt nära centrum och gatorna är så trånga att Senny helst vill kliva ur bilen men efter att ha kört runt två varv hittar vi gatstumpen och knackar på på nummer 5. Ingen öppnar och med dåliga vibbar ringer jag telefonnumret som står på bokningen, ”jag kommer strax” säger han och lägger på. Det visar sig att vi inte skall in där det står nummer 5 utan till höger där det är stora järngrindar.

Vi backar in bilen och när grindarna stängs är vi inne på en innergård med 10-12 små enrummare med kokvrå, fast renovering pågår så alla är inte klara. Vår värd visar oss stolt runt bland annat restaurangen där han tar emot sällskap och lagar mat till gästerna. På gården växer ett citronträd med massor av stora citroner och ett mindre apelsinträd som han förklarar är två träd, ett med apelsiner och ett med tangeriner och han plockar stolt frukter till oss av alla träden.

• 

• 

• 

• 

Vi äter middag hemma , resten av risotton och tar en kvällspromenad runt stadsmurarna och lägger oss tidigt.

Måndag den 18 februari

Vi vaknar tidigt och har sovit i nästan tolv timmar i ett sträck, man måste alltså inte gå upp och kissa på natten. Här är tyst trots att sjukhuset ligger bara något kvarter bort men vi har inte hört varken sirener eller annat.

Vi äter frukost och tar kontakt med vår värd och bokar en natt till.

• 

• 

• 

• 

Staden ligger i hjärtat av Alentejo och här finns butiker där vinhusen presenterar sina viner och säljer provsmakningar, arrangerar besök på vingårdar mm. Eftersom det regnar lite tar vi på oss regnställ och vandrar ut i staden för att titta och smaka.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Vi går in i en butik som visar sig vara en vingård som förevisar sina viner och vi köper en provning av två vita och två röda. En av de röda lagras på ett för mig helt nytt sätt; i tio månader på 30 meters djup under vatten, i flaskan. Jag kan dock inte säga att vinet smakade annorlunda av behandlingen. Jag frågade istället om dom hade ett sött vin och då plockade flickan fram denna flaska:

Tillverkad på samma sätt som portvinet, vi tyckte båda om det och köpte en flaska.

Vi knallade ut på stan igen och hittade en pizzeria där man gjorde tunna pizzor så det blev lunchen och sedan gick vi till ”Rotas dos Vinhos do Alentejo” som ju betyder Alentejos vinvägar. Detta ställe tipsade dom oss om på turistinformationen eftersom dom inte ägs av ett vinhus utan har provsmakning av samma viner en vecka i taget. Det kostade några euro var och vi fick smaka på två vita och 4 röda viner. Mycket information både skriftligt (på portugisiska) och muntligt (på engelska). Trevligt, om än väldigt lite vin i glasen.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Efteråt vill vi ha lite ost till kvällen och jag hittar Intermarche på Google och vi tycker att 2 km är en lagom kvällspromenad, man får förstås lägga till det vi redan gått under dagen och 2 km tillbaka plus en bit till hem till huset. Vi köper en getost och går hem och öppnar vinflaskan vi fick av Teresa i Porto. Vinet är OK men getosten är salt som synden, men som tur är har vi ju vår cheddarost från Sverige.

• 

Tisdag den 19 februari

Vi tyckte det var konstigt att vi inte såg några vinodlingar längs vägen innan vi kom fram till Evora vilket berodde på att vi kom ”fel” väg, men när vi nu kör en timme söderut till Beja, kantas vägen av gigantiska odlingar.

• 

• 

Den som tipsade om Evora sa att Beja även var en trevlig stad, men den är definitivt inte i samma klass. Vi kör till centrum som domineras av en borg och vi parkerar vid en park på utsidan muren. Även här är gränderna smala och inte avsedda för bilar, definitivt inte om man dessutom parkerar utanför huset.

• 

• 

• 

• 

Vi tar oss upp till toppen där det givetvis är en kyrka men även en ingång till borgen och det är gratis inträde så vi går givetvis in. Borgen är byggd i förhistorisk tid och omnämnd första gången av Ptolemaios som levde under första århundradet, men det var romarna som reste murarna på 3-400 talet, då kallades borgen Pax Julia. Borgen förföll under islamska styret och återuppbyggdes på 1200 talet och tornet påbörjades tidigt 1300-tal. Under 1600-talet förstärktes borgens murar och 1790 revs delar av borgens murar och användes till att bygga kyrkan som idag ligger strax utanför. Under 1900-talet utfördes diverse rekonstruktioner. Den som vill veta ännu mer kan läsa på internet: https://en.wikipedia.org/wiki/Castle_of_Beja

• 

• 

• 

• 

Vi går upp i tornet och det är en smal vindlande trappa utan räcke, men upp brukar ju gå bra. På första våningen finns en gravsten och en replik av en staty, det är det enda som finns inne i tornet.

Överst, eller rättare sagt så långt upp som vi gick för vi gick bara två våningar upp och ut på stenbalkongen som gick runt tornet. Ja, balkong är nog inte rätt ord för det är en del av befästningen varifrån de försvarande kunde skjuta pilar inte bara åt sidan ut även rakt ner via hål i ”balkongen”. Utsikten härifrån var milsvid och torde vara ännu bättre en trappa upp.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Vi hittar en liten tom restaurang med en liten rund gubbe, här äter vi en god lunch med griskött små bitar med ben i, nästan som revbensspjäll fast det är det inte, med champinjonsås på grädde. Som vanligt kostade det inte många kronor, ja inga kronor förresten bara euro. Den lille gubben hade varit fotbollsdomare och han och frugan i köket hade vunnit många gastronomiska utmärkelser och till och med varit på TV, allt enligt alla tavlor som satt runt om i restaurangen.

På torget fanns en liten handel med grönsaker och här såldes vildsparris, som ni vet som läst min blogg tidigare har jag jagat detta både i skog och mark och butiker. Här fanns det alltså nu och vi köpte inget, för det var stängt och tömt när vi ätit lunchen.

Det var dags att leta upp vårt boende, inatt skall vi bo i ett hostel vilket betyder vandrarhem. Det visar sig ligga centralt vid en park och vara mycket bättre än väntat. Visserligen mängder av underliga trappor och avsatser, ungefär som engelska hotell och B&B, men det är fräscht och funktionellt med gemensamt kök, TV-rum, lekrum för barn och matsal. Vårt rum är även det fräscht, vi har bokats om till ett annat rum än det vi bokat för det hade inget fönster, och nu har vi en fransk balkong ut mot gatan och parken utanför.

• 

• 

• 

Jag läste på nätet vad man inte skulle missa i Beja och fastnade för den spännande titeln Nucleo Museologico, det låg en kort promenad bort och vi passade samtidigt på att reka för kvällens middag. Det spännande namnet, som fått mig att tänka på kärnkraft och liknande, visade sig vara en glastäckt utgrävning av vad som döljer sig under gatan. plus utställning av saker funna i marken och i vatten i området från 7 000 år till medeltiden. Mycket sevärt, och gratis.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Under vandringen i staden bestämmer vi oss för en restaurang ett stenkast från där vi bor där priserna är bra och man serverar portugisiska maträtter, bland annat grillad kyckling.

• 

• 

• 

• 

Vi tar en liten tupplur och när vi vaknar och det kommit en regnskur men det är redan nästan klart, månen lyser bakom en molnslöja. Vi går till vår restaurang, och vi är första gästerna för här nere går man ut sent och äter middag och äter varsin kötträtt, jag äter en god pepparbiff och med sallad och en liter vin kostar middagen 23€.

Onsdag 20 februari

Vi sover gott och vaknar när solen stiger upp över parken utanför. Vi äter frukost, som ingår, i matsalen; yoghurt, den sorten med 10% socker, müsli, kaffe/te, apelsinsaft, smörgåsar med ost och skinka och packar sedan in oss i bilen som står strax utanför och vänder kosan hem mot Carvoeiro.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Vi har bestämt att inte åka direkt hem med den visserligen snabba men tråkiga motorvägen A2 mellan Lissabon och Algarve och därför bär det av mot väster istället för söder ut mot Atlantkusten. Till en början är landskapet flackt med stora åkrar och även så när vi kommer ut mot kusten. Vi stannar till vid en liten fiskeby med en restaurang men den renoveras och är inte öppen så vi far vidare till en by med den exotiska namnet Zambujeira do Mar där det finns en härlig sandstrand. Det rullar in långa härliga vågor och när jag zoomar in två prickar i vattnet är det surfare. Här finns det heller ingen öppen restaurang så vi bestämmer oss för att nu åka direkt hem till Carvoeiro, snabbaste vägen, och äta på mormors

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Vi kör direkt till Mormors och gör sällskap med Magnus och Kicki och deras dotter och dotterdotter och äter grillad kyckling med pommes en liten sallad och en halvliter Vinho Verde. Sedan åker vi 500 meter till vårt hus vid Tennis Park och lastar för andra gången på en vecka ur bilen och bär upp alt en trappa upp till vår lägenhet.

Vi har på en vecka kört 130 mil och räkningen på vägtullar kommer när vi lämnar in bilen när vi åker hem men vi har kört relativt lite på vägar som kostar så det kunde i vart fall bli dyrare. Vi har låtit bagaget ligga kvar i bilen varje natt efter Porto och endast tagit upp vårt handbagage och ryggsäck. Vi har upplevt olika boende och frånsett lurendrejaren i Tabuacu som ju egentligen vi själva orsakade, har vi fått trevliga och billiga boende. Vi kunde nog smakat på fler viner och besökt någon vingård men är ändå väldigt nöjda med vår vecka.

Visningar: 7