Rocha Brava 9

Tisdag 14 mars

SOS i Köpenhamn håller oss informerade men har just nu ingen tidpunkt när Senny kan flygas hem. Vi börjar plocka ihop det som inte skall med hem, ved, grillkol, grillen, juicepressen och all mat i skafferi, kyl och frys och istället för att slänga det kommer Anna och Göran och hämtar det. Vi hinner ta ett glas vin och återigen skratta bort någon timma i deras sällskap.
Dom bjuder in oss att bo hos dom den vecka vi bokat i oktober hos Vila Nova, den som kostar 400€ och det tackar vi naturligtvis för och ser fram mot. Men det är långt till oktober så vi kommer att träffas hemma i Sverige i sommar, hos oss på Lommabacken och hos dom i Blekinge för att spela golf och skratta vidare. Egentligen skulle vi vara med när dom flyttar in i sitt nya hus här i Carvoeiro men nu måste vi ju åka hem så snart som möjligt. Jag skall åka till Alcantarilha och köpa nystan till Sennys virk som nog motverkar hennes värk, och åker efter Anna och Göran för att i vart fall få se huset utifrån.

På eftermiddagen får vi meddelande om att vi skall flyga i morgon eftermiddag 14:15 från Lissabon. Det blir inget ambulansflyg utan Senny får tre säten där hon kan sitta på tvären och hålla benet högt, utom start och landning. Vi flyger med Lufthansa via München och i Business, fint skall det va! Och jag får också sitta i business, tackar tackar!
Vår hyrbil är vi ju väldigt nöjda med och jag försöker på alla sätt få in Senny så att hon kan luta benet mot passagerarstolen men det går inte att få till. Lösning blir att SOS beställer en taxi-van där Senny kan sitta på tvären som kommer att hämta upp 8:45.

Så nu packar jag och Gösta-Petter vad mycket vi har och vad tungt det blir. Men till slut är allt packat, jag vågar inte väga handbagaget med väskorna klarar sig precis. När jag packat kommer jag på att vi ju har golfbagar och frågar SOS om dom kan boka dom och jag får till svar att vi får ha 4 bagage plus handbagage så även det problemet var redan löst.

Onsdag 15 mars

Vi äter vår sista frukost på Rocha Brava och taxin kommer punktligt och tar allt vårt bagage och Senny och kör iväg mot Lissabon. Jag lämnar nyckeln i receptionen och kör med hög fart mot Lissabon och kör inom några mil om Sennys taxi men den kommer småningom ikapp och när jag stannar några mil från Lissabon för att tanka kör dom förbi.
Senny körs till flygplatsen och släpps av med allt bagage och jag kör direkt till uthyraren som ligger bredvid flygplatsen och lämnar in bilen. Allt är i sin ordning och dom snabbar sig att köra mig upp till flygplatsen och där sitter min Senny i solskenet. Jag tror det var meningen att vi skulle få hjälp med att få in både Senny och allt bagage så jag går in och börjar leta. Ingenstans finns det en informationsdisk, jo en finns det men den är stängd, men jag hittar ett gäng rullstolar och tar med mig och på vägen ut lyckas jag efter lite övertalning få en dam att följa med ut så att vi tillsammans kan ta in allt till incheckningen. Ja, jo men så enkelt är det ju inte för incheckningen har inte öppnat så vi tar ett hörne i beslag där Senny kan få högt stöd för benet och jag tar fram passen.
PASSEN! Herregud min ryggsäck med pass ligger ju kvar i baksätet på hyrbilen! Uthyrningsdiskarna ligger inte långt bort och dom lovar komma upp med ryggsäcken, men som ofta i Portugal tar det tid, en dryg halvtimma, men dom kommer med den.
När jag återförenas med Senny har incheckningen öppnat och i business finns det nästan ingen kö. Vi får dessutom checka in våra två handbagage så med ryggsäck och bara Sennys påse är det lätt att köra rullstolen trots att den har punktering på båda däcken.

Starten blir försenad på grund av bagaget för en passagerare som inte dyker upp måste lastas av, men både Senny och jag sover korta stunder efter maten. I München upprepas historien, den rullstol som skall möta utanför flygplanet finns där inte, och att dom håller alla passagerare till Senny gått av hjälper ju inte. Senny hoppar trött fram på kryckorna medan passagerarna rusar förbi och jag springer iväg för att leta upp en rullstol, även den med punktering på båda. När vi kommer fram till vår gate är det tomt, alla har gått ombord men damen som tar emot våra biljetter släpper inte in oss. Jag förstår till slut att hon väntar på att dom som skulle ha mött oss med rullstol skall komma och av någon anledning köra sista biten in till planet, men då tröttnar vi och säger att nu kör vi själva.
Om vår erfarenhet är vardag för alla de människor som färdas med rullstol så har dom min fulla förståelse om dom blir irriterade.

På Landvetter står en rullstol, utan punktering, utanför dörren på flygplanet plus en flicka som kör den och nere vid bagagebandet står chauffören för Sennys transport och väntar. Jag lämnar ifrån mig Senny och väntar in allt vårt bagage, och medan jag står där och väntar slår det mig, om tullen nu tar mig och Senny inte är med kan det bli problem. Jag går till dom och frågar men dom vet redan att Senny åkt ut och säger att det inte är något problem, tack för det!

När jag med visst besvär styr ut mina två överlastade bagagevagnar står Karolina, vår goa granne, där och väntar och hon kör mig sedan hem till Lommabacken.
Väl hemma lastar jag ut allt bagage, värmen har våra goa grannfru Karolinas man Mattias, redan satt på för några dagar sedan. Efter att ha satt på det som varit avstängt när vi åker bort länge, ringer jag Senny. Hon sitter i akutmottagningen på Mölndal och har bara fått ytterligare en röntgen av benet så jag åker in till henne.
Vi sitter där och väntar, och väntar, och väntar. Efter några timmar förbarmar sig en sköterska och låter oss komma in så att Senny kan ligga på en brits med högt ben, och den ligger hon där och väntar, och väntar och väntar.

När klockan är tre kommer läkaren och talar om att hon skall opereras och hur och säger att hon nu skall läggas in på sal. Så vi väntar, och väntar, och väntar och till slut går jag och undrar om vi kan ta oss till salen själva, men dom ber oss vänta.
När klockan är halv fyra orkar jag inte längre, jag skall ju inte ta livet av mig eller andra genom att somna när jag kör hem, så jag lämnar Senny att vänta ensam och kör sakta hem.

Klockan tjugo i fem på morgonen får jag SMS från Senny att hon nu är på salen och är duschad i väntan på operation i morgon.

Varför la dom inte in Senny med en gång?? Dom visste ju att hon skulle opereras!

Torsdag 16 mars

Det blev ingen operation idag.
Senny och jag äter lunch ihop, jag köper med mig en kebabrulle som vi delar vid hennes säng. Hon är fortfarande vid gott mod men naturligtvis besviken på att behöva vänta en dag till, men som sköterskan säger står hon på akutlistan så operationen kan till och med ske i natt.
Jag är fortfarande alldeles slut och stannar inte så länge hos henne utan åker och handlar lite mat och far hem och somnar i soffan.

Fredag 17 mars

Jag vaknar kvart över sju vilket är tidigt för att vara Ronny och skickar SMS till Senny och frågar om hon är nyopererad eller bara vaken. Tjugo i nio får jag SMS att hon skall skiktröntgas kvart över nio och inte får något att äta, ett bra tecken på att operation är på gång.

Jag sätter igång med att tömma alla väskor och köra inte mindre än fyra tvättmaskiner tills Senny ringer på eftermiddagen. Hon berättar att hon gjorts i ordning, duschat och tvättats med hibiscrub (antiseptiskt medel) och rullats till operation. När gipsförbandet tas av foten visar det sig att hon fått blåsor på huden som sitter där snitten skall göras. Operationen ställs in och blåsorna punkteras och rengörs och foten gipsas igen och hon rullas tillbaka till avdelningen.

Där får hon reda på att operation är planerad till tisdag och att hon får permission till måndag morgon klockan sju . Så jag hämtar hem henne och sätter henne på tvären i baksätet och kör tillbaka med rullstolen jag lånat. När jag kommer tillbaka sitter hon rättvänd i baksätet med benet rakt fram  vilande på armstödet mellan framsätena.

Vi firar hemkomsten med potatismos och Härryda-Karlssons falukorv, som jag inom parentes () noterade reagerade precis som den korv vi köpte i Portugal, genom att svälla i stekpannan, om än inte lika mycket. Senny njöt av maten och att kunna sitta i den egna soffan med mig bekvämt inom räckhåll för att klia på tårna.

Lördag

Mycket telefonsamtal till och från vänner som undrar hur det går, tack alla för omtanken!

Och vi njuter båda av att vara hemma igen och tillsammans. Sennys syster Irene kommer lagom till middagen, grillen tänds och en drink avnjuts innan nygrillade halskotletter och färdig potatisgratäng med portugisiskinspirerad tomatsallad med rödlök, fikonvinäger och olivolja.Irene försöker lära Senny att virka i mandalamönster men Senny orkar inte koncentrera sig. När Irene och jag går till sängs har klockan hunner bli över ett på natten och det är tre grader kallt ute.

Söndag

Isen har lagt sig på sjön över natten, så då stämde det nog med att jag tyckte det kändes som om tjälen inte släppt i gräsmatten när jag igår fyllde på med solrosfrö vi fått av Irene i fågelfröautomaterna.

Senny säger när klockan är fyra att nu är det snart dags att lägga sig så att hon kommer till sjukhuset, hon är trött på att vänta och längtar efter operationen.

Visningar: 13