Casa del Horta, vecka 5

Den eller de råttor som håller till i taket på huset är, trots två besök av råttfångare från Pest Control, fortfarande kvar. Vid senaste besöket av dom var vi hemma, hade till och med besök, och kunde peka på var i taket vi hör råttorna. Men som sagt dom är kvar och rotar emellanåt omkring ljudligt i taket. Men frånsett ljudet stör det oss inte.

Åsikter som inte hör hemma i en reseblogg

Innan vi for hemifrån i februari köpte vi en ny bil, laddhybrid Honda CR-V som vi skall hämta ut när vi kommer hem. Den skall nu även ha fått ett lackskydd. Med tanke på prisutvecklingen på bränsle, som vi knappt märkt av här i Portugal, har vi troligen valt rätt teknik denna gången. Det trodde vi visserligen vid köpet av vår förra bil när vi gick på myndigheternas rekommendation och köpte en dieselbil, så vi får väl se hur rätt detta visar sig vara. Diesel är enligt min mening fortfarande bästa valet för oss som inte bor i tätort eftersom en dieselbil konsumerar mindre bränsle per mil och avger avgaserna glesbygden. Jag önskar att jag kunde säga att jag litar på dom som beslutar.

När vi sist träffade mina gamla arbetskollegor berättade Hans att han beställt solcellspaneler till sitt tak. När jag argumenterade att det tar så lång tid att räkna hem kostnaden att det känns helt fel att välja det i i vår ålder Han kom då med ett motargument som jag köpte helt och fullt; om man har kapital som ger ingen eller dålig avkastning är det en mycket bättre investering att sätta in dom i fastigheten vars värde ju har en stabil ökning. Att man dessutom får återbäring på investeringen i form av billigare elräkning är ju grädde på moset. Så när vi nu kommer hem monteras våra beställda solceller på hustaket, det skall bli väldigt spännande att se vad som händer med elräkningarna.

Fredag den 18 mars

Senny vill ta en längre promenad från stranden Marinha dit vi promenerade häromveckan längs klipporna mot Benagil, men det visar sig att parkeringen är full så vi vänder på det och kör till Benagil där det finns en gigantisk parkeringsplats.

När vi vaknade i morse var det mulet men himlen är nu klarblå och vinden har mojnat så det är njutbart att vandra längs klippkanten med Atlanten långt nedanför åtminstone för mig och Senny är inte märkbart orolig men säger att det gör ”ont i benet”. Sceneriet är fantastiskt med de urgröpta och taggiga klipporna där fåglarna bygger sina bon, det blåa havet med turistbåtar som far in och ut ur grottorna, kajaker och paddelbrädor. Idag ser vi inga fiskare som brukar klänga som spindlar på klippkanterna. Det är ett mäktigt landskap även när det, som idag, inte blåser.

När vi närmar oss Marinha kommer vi till en brant ravin där vi bestämmer att nu räcker det och vänder tillbaka. Det blir en sammanlagd vandring på tre kilometer och jag är mycket stolt över min Senny som övervunnit sina demoner.

På väg in mot Carvoeiro för att besöka vår favoritklädaffär Olympia. Dom har den tröja jag köpte sist i brunt vilket inte är min färg och den är dessutom alldeles för stor, några jättefina pikéskjortor lider av samma problem. Så det blir inget köp för mig men Senny hittar den andra färgställningen av den blus hon köpte sist.

På vägen bestämmer vi att vädret är perfekt för en lunch på Mormors. Vi äter en god biffstek, perfekt tillagad men givetvis kryddsvag eller snarare saknar all kryddning inklusive salt, men salt finns på bordet och det är gott kött. Den serveras på ett sätt jag aldrig sett i Sverige med ett stekt ägg ovanpå, en mikroskopisk sallad, pommes frites och kokt ris. Jag bestämmer mig för för första gången att äta upp riset som inte smakar någonting. Men med en liten klick majonnäs och små knapriga pommesbitar blir det gott.

En liter Vinho Verde och varsin efterrätt, Crème caramel till mig och fruktsallad till Senny och en avslutande espresso fullkomnar lunchen.

Det blir en avslappnad skön eftermiddag hemmavid.

Lördag den 19 mars

Gott väder fast det blåser fasligt och det blåser inte mindre på Silves golfbana. Vi är där i alldeles för god tid, förhoppningen om att komma ut tidigare kommer på skam. Så vi slår ihjäl tiden med puttning och några slag i den nyuppsatta buren som är istället för vad vi i Sverige kallar driving range, övningsområde.

Jag såg på starterns lista att dom vi skall spela tillsammans med heter Shirley och Jim. När vi träffas vid utslagsplatsen berättar dom att dom kommer från Kanada och jag berättar om Florida och Snow birds som kom till Bali Hai i Florida men som nu invaderar Vila Nova och Portugal sedan Donald Trump motade bort utlänningar från USA. Både jag och Senny känner igen Shirley och säger att vi spelat tillsammans tidigare, fast då hade hon golfklänning enligt Senny.

Shirley nekar till både att ha spelat med oss och att ha haft golfklänning och verkar allmänt att ha vaknat på fel sida och svarar surmulet på tilltal och det gäller även Jim. Så tvärt emot mitt normala sätt bestämmer jag mig för att helt strunta i dom och inte försöka prata, vilket inte helt oväntat påverkar mitt spel negativt. Att vi dessutom måste vänta på varje hål, ibland är vi tre bollar som väntar på att få slå ut, gör det hela väldigt tråkigt. Hade vi spelat på Pinta eller Gramacho hade vi brutit tidigt men på Silves går bansträckningen så att man inte är i närheten av klubbhuset förrän efter tretton hål, men då lämnar vi dom och en mycket lång och tråkig golfrunda bakom oss. Vi har tyvärr nog alltid långa speltider på Silves och det som i fjol var en favoritbana är nu i botten tillsammans med Alto i Alvor.

Vi hade ju tyckt oss känna igen Shirley och Jim och när jag sökte i min blogg, den du nu läser, hittade jag att vi visst hade spelat ihop. Inte en utan två gånger tidigare, 2017 och 2019, bägge gångerna i mars. Jag hoppas att det inte blir en fjärde.

Vår starttid var tjugo minuter över ett vilket innebar att det det fanns tid och även behov, av att äta innan vi spelar. I kylen ligger de sista bitarna av den korv Marie hade med sig på Hans födelsedag och den hackar jag i mindre bitar tillsammans med grovhackad lök och skogschampinjoner som får stekas ihop i stekpannan innan jag slår en omelett över alltihop. Med en iskall öl blir det en mycket god lunch.

Meningen var att vi skulle gå ut och äta efter golfen men när vi sitter i bilen är vi fortfarande mätta efter lunchen och dessutom inte på humör att gå ut. Så det blir en gin/tonic på altan och sedan värmer vi räkpastan till Senny och oxgrytan till mig och kryper ihop i soffan.

Söndag 20 mars

Det blåser rejält när vi vaknar och det är gråmulet och när vi ätit frukost hör vi åska på håll. Det är inget inbjudande att ge sig ut och efter ett tag öppnar sig himlen och det störtregnar så det blir en hemmadag.

Vi har mycket oxfärs i frysen så idag lagar jag köttfärssås på det vi har hemma, lök, paprika och några oliver.

Det blir gott!

På eftermiddag skingras molnen och solen kommer fram

När kvällen kommer åker vi in till Carvoeiro för en promenad längs klipporna för att se solen gå ner, vi går restaurangbacken ner, jag tar en liten glass hos min favoritbutik, så går vi den branta backen upp till kyrkan och längs ”boardwalken” tillbaka till bilen.

Måndag 21 mars

Ledig dag och vädret är kanon men temperaturen bara 5-6 grader varmare än hemma på Lommabacken, men från en blå himmel värmer solen på ett sätt den inte kommer att göra på länge än hemmavid. Dagens planering innefattar apelsininköp hos favoriten Cantinho Das Laranjas vilket blir Apelsinhörnet översatt till svenska, kompletteringsköp på Intermarché, till Vila Nova för att informera om vattenläckan i taket och höra om dom vill tar kortbetalning för elförbrukningen samt dagens höjdpunkt lunch på Cardosas i Portimao.

Jag frågar apelsintanten om apelsinerna kommer att vara goda när vi kommer till hösten, vi har nämligen bestämt att vi skall åka ner rekordtidigt för att få vara på plats när det är badtemperatur i havet, vi kommer att komma ner redan i slutet av september. Tyvärr får jag till svar att de godaste apelsinerna är de som vi köper nu, skörden från november är den näst bästa men den som skördas tidigare på hösten är den minst goda. Jag som trodde att sommarens sol skulle mätta apelsinerna med socker.

På Vila Nova kommer vi överens om att vi läser av elmätaren på fredag och åker dit och betalar elen samt handpenningen för höstens boende. Vi har bokat den lägenhet Blomgrens tidigare hyrt, med takterrass med utsikt över hustaken till havet, från den 27 september till den 7 november. Det är dubbelt så dyrt under oktober som november och ändå dyrare dagarna i september, men vi vill komma hit under en tid som vi aldrig varit här och med all sannolikhet inte kommer att komma till igen eftersom det är den dystra november vi egentligen vill komma bort ifrån.

Den här sejouren i Portugal upplever vi som den kallaste vi haft, dessutom den blötaste vilket dock inte stört oss nämnvärt. Tidigare år har jag alltid snålat med el och kört luftvärmepumparna mycket sparsamt där vi bott, i år har vi bestämt att i görligaste mån göra tvärt om. Vi har till dags dato gjort slut på 670 kW, vi har ju ett jättestort hus och det har varit kallt, så med cirka 2 euro per kilowatt är elräkningen nu uppe på 134 euro så vi lär nog sluta på drygt 1 500 kronor. Lägger man till de 50 euro vi köpt ved för kommer detta att bli rekordhög värmekostnad, å andra sidan varför frysa? När vi kommer till hösten ingår elkostnaden i september och oktober.

Cardosas är fullsatt så när vi kommer öppnar dom upp andra våningen, ja det låter ju som att dom gjorde det för vår skull men det råkade bara bli så. När vi satt oss kommer ett par till och inom fem minuter är vi mer än tio personer. På andra våningen är det två rum vilket jag inte lagt märke till tidigare så det ryms många här vid behov, troligen är det fullt här på kvällarna. Senny undrar om servitören kommer att känna igen oss och det gör han för innan vi talat om vad vi vill äta talar han om det för oss, Chicken piri-piri. God pommes-frites och suverän salladen gör rätten fulländad. Det kostar 22 euro men då ingår en liter starköl, en halva var, det är värt varenda cent!

Tisdag 22 mars

Golfdag. Vi spelar på Pinta som seglat upp som en favorit i vår. Våra spelpartner kommer inte så vi får gå ut ensamma, men i samma ögonblick som startern släpper iväg oss ser jag herr Nstein gå bakom in i klubbhuset bakom ryggen på startern så när jag undrar om det är han som han väntat på får han gå tillsammans med oss. Frank Nstein har vi spelat med tidigare, en lång tysk och tyst man med vilt växande tunt hår i nacken. Han har en fruktansvärd överswing, vilket innebär att han drar klubban så långt bakåt när han skall slå att han b´måste börja med att lyfta klubban. Det ser ut som om han skulle kunna knuffa av bollen från peggen som bollen vilar på när klubban nästan är i marken innan den vänder tillbaka framåt. Han heter nog inte Nstein för det har jag hittat på för att det passar så bra ihop med förnamnet.

Med detta sagt borde det inte fungera särskilt bra men Frank slå fruktansvärt långt, oftast någorlunda rakt, och som den tysk han är spelar han givetvis från vit tee (normala män spelar från gult, gamla gubbar som jag spelar från rött, men tyskar spelar från vitt även om dom slår som fruntimmer (fy vad sexistiskt sagt)).

Senny och jag spelar nu det vi nyss lärt oss, en lagspelsform kallad bästboll. Där vår motståndare är banan, egentligen banans par (idealresultat). Vi är väl inte superengagerade men vi slår banan de första nio hålen med 4 slag men kroknar de sista nio men vinner ändå ytterligare ett slag, så vi vinner med 5 slag bättre än par.

Idag är det knappt någon vind och nästan inga moln och temperaturen är mild, ja faktiskt varmt. Jag har tagit på mig en långärmad tskjorta under pikétröjan och det blir svettigt. När vi sätter oss i bilen visar termometern på 30 grader men den lugnar ner sig när vi kör och sjunker till 22.

På vägen hem kör vi via Carvoeiro för att köpa äggkoppar som jag såg när Senny klippte sig härom veckan, dessutom har vi gjort slut på ful-ginen och vi vägrar göra gin-tonic på Hendricks gin som bara används till Dry Martini eller som den är. Så vi köper 2 liter Gordons gin för 35 euro och far hem och sätter oss på altanen och njuter i solskenet av värmen och drinken.

Middagen idag är grillade kamben och sallad inspirerad av Cardosas. Äntligen känns det som det skall göra här i Portugal och vi äter vår middag ute vilket vi inte gjort alls i vår och får en jätteskön eftermiddag och Senny inte bara doppar sig i poolen hon tar en liten simtur till och med.

Onsdag den 23 mars

Idag är det precis det väder vi lämnat Sverige för kallt, grått och regnigt. Dessutom är väderleksprognosen för resten av veckan lika dyster. Å andra sidan har prognosen stämt väldigt dåligt och i realiteten gett oss bättre väder så hoppet är väl inte borta.

Men Senny vill åka hem och jag måste säga att jag håller med, och KLM har i Covidens spår öppnat för möjligheten att boka om flygbiljetterna så jag provar. Men det finns inga platser kvar på de plan som går till och med lördag, jag bryr mig inte om att kolla söndagen för att det är ju inte värt något att åka hem en ynka dag tidigare. Så det gäller att gilla läget.

Så för idag har vi satt upp följande plan; att äta middag ute. Det är ju inte en storslagen plan direkt men vi har faktiskt inte ätit middag ute sedan första dagen vi kom hit. Då gick vi till favoritpizzerian Donato år åt favoritpizzan Trattoria. Idag var det egentligen meningen att gå, snarare åka, till A Rampa i Porches men en middag där kostar i trakten av 40 euro och pizzor på Donato med öl drygt hälften så det blir ett nytt besök på Donato.

Det ljusnar på himlen på eftermiddagen och regnet har inte slutat men är såpass småttigt att vi beslutar oss för ”Backarundan”. Backrundan var ett begrepp när vi bodde i Landvetter, det fanns lilla och stora. Lilla backarundan var på knappt 4 km och gick parallellt med motorvägen på sydsidan av motorvägen, stora backarundan gick som namnet antyder upp på Backa och blev knappt 6 km och mer backar. Den promenad vi idag kallat Backarundan är 1 100 meter och är upp på backen och ner i dalen och upp till huset igen. Vi tar en paraply för att inte bli alltför fuktiga av de glesa regndropparna.

Innan pizzeria köper vi mer vatten och en inplastad förpackning på 9 kilo med konstgjord ved, 12 stora briketter av sammanpressat spån för under 4 euro. Det är det sista vi skall elda i vår brasa för att hjälpa till att hålla värmen.

Ordinarie pizzabagare gamla italienska pappan har vi inte sett på länge och idag är heller inte den yngre mannen (sonen?) på plats vid ugnarna utan nu är det flickan (dottern?) som står för baket. Vi köper givetvis pizza Trattoria och den smakar lika bra som alltid men den har betydligt mer av allt, salami, champinjoner och gorgonzola, ja faktiskt lite för mycket. Men som sagt smakerna sitter där och pizzan har spröd och torr botten så det är inget att klaga på.

Vi sitter i lugn och ro och avslutar måltiden med att dricka upp vårt vin och öl och avstår från espresson utan åker hem och tar den som en kopp kaffe och unnar oss ett glas Macieira medan vi tittar på Sveriges mästerkock på TV.

Torsdag den 24 mars

Trots en dyster väderprognos tar vi beslutet att spela golf, dessutom kommer städerskan idag och då är det skönt att inte vara i huset. Ralph Torgardh, en bekant till Annapia, som bor här har en ny utställning ”Light of Senses” med sina underbara fotografier så vi besöker den, och jag ser Ralphs blå Volvo parkerad utanför lokalen och förstår att han är på plats.

Hans fotografier är magiska, se på detta foto där blicken sugs in och man förstår inte att det inte är en målning. Jag har fotograferat av hans fotografier och dom gör verkligen inte dom rättvisa. Se mer av hans alster på hans hemsida torgardh.se.

Ralph är upptagen och vi tar ett hastigt hejdå och far till Auchan för att tanka på några liter bensin, bilen skall återlämnas med halv tank så det räcker nog. Men när vi närmar oss börjar det regna ordentligt så vi går in i varuhuset med samma namn för att vänta på att regnet upphör.

Vi köper lite frukt och en flaska portvin och en sexpack öl. Hemma dricker vi 2,8 öl till maten, vi delar på en halvliter men här nere har jag druckit mycket öl, närmare sjuttio flaskor plus det som serverats på restauranger så vikten lär inte ha sjunkit, men gott har det varit.

Det har slutat regna och vi tankat 7,5 liter på bilen och åker upp till Gramacho för en golfrunda. Det är mängder av golfare runt klubbhuset, mer än vi sett på länge och detta trots att regnet tagit i igen.

Utanför tar regnet i än mer och vi inser att vi inte vill gå och spela i regnet. Så vi bokar av tiden och även vår start på lördag och får en start sent i morgon eftermiddag, lagom till nio hål.

På väg hem bestämmer vi oss för att äta lunch ute och far till Boavista, som har massor av parkerade bilar överallt längs gatorna utanför och folk sitter utanför och äter vilket vi inte vill. Istället far vi till O Escondidinho och där är det också mängder av parkerade bilar så det blir att åka hem och äta.

Nästan hemma passerar vi en restaurang vi talat om att besöka och här är bilar som visar att stället är bra men inte fler än att vi kan parkera. Här serveras en lunch inklusive dryck, efterrätt och kaffe för 12,50 Euro och vi väljer en fläskrätt som serveras med en sallad och tjocka potatischips som jag misstänker är gjorda på sötpotatis. Vi åt lamm i Monchique med Blomgrens i höstas och uppskattade att man serverade skivor av apelsin till köttet. Här gör man detsamma och det ger en väldigt frisk smak, något jag skall ta till mig och använda när vi grillar hemma.

Det är mycket mat och det är vällagat med knaprig svål men det blir lite för torrt i min smak och som så ofta här helt okryddat. Vi avstår efterrätten eftersom vi båda är mätta och nöjer oss med espresso.

När vi så mätta kommer hem finner vi att vår trevliga städerska, som tyvärr endast talar portugisiska, är kvar. Så säger hej och tar en promenad i trädgården där det myckna regnandet har satt fart på växtligheten. Till och med i den nedre ovårdade delen av trädgården där det ligger nedfallna träd och de som står är fyllda med mossa. Det finns några rader med vinstockar som också har vaknat.

Nu är reserapporten för vecka fem slut och vi längtar hem.

Visningar: 5