Casa del Horta vecka 4

Fredag den 11 mars

Vaknar till regn och grått, nästan så att vi tror att vi är hemma. Efter frukost är planen att bara chilla som det heter numera.

Senny letar på internet efter ett alternativ till Vila Nova till hösten och har hittat ett ställe i Spanien. Jag har sedan länge avskrivit Spanien och avfärdar Sennys upptäckt direkt vilket hon tar illa vid sig. Det hon hittat heter Golfers Dream och stället i Spanien hon hittat heter El Portil. När jag kollar på Google är det femton mil bort så jag säger att vi åker dit och kollar, vilket gör Senny glad igen. Det passar ju dessutom bra eftersom vädret är så dåligt.

Till vår hyrbil har vi betalt 20 Euro för en transponder så att vi inte behöver gå till posten för att betala de vägavgifter man får när vi kör på motorvägen. I den kostnaden ingår vägavgifter för 15 vilket mer än väl täcker vad det kostar till Spanien och tillbaka.

Det är som vanligt glest med trafik på motorvägen men det regnar så vi tar det lugnt. Jag har innan vi åkte ringt och fått bekräftat att vi blir mottagna och och vi hittar med Google Maps ända fram till ytterdörren på GolfersDream. Så när jag ringer och säger att nu står vi utanför på gatan kommer Ulf ut.

Anledningen till att Senny kommer ihåg företagets namn är att vi 2005 var i Rompido och spelade golf och när vi gick in på en bar i den då lilla fiskebyn Rompido träffade vi en man som hade ett longstayföretag med samma namn. Jag frågar Ulf om det var han vi träffade för sjutton år sedan och det är samma man.

Ulf kör oss med sin bil runt i El Portil för att visa golfhålen och var det finns restauranger, barer och butiker. Han visar oss även en lägenhet som ligger med utsikt över havet. Avslutningsvis följer vi efter i vår bil till golfklubben där Ulf vill bjuda på något att dricka. Han kan dock inte stanna eftersom han har väntande möte men lovar att vi får 15% rabatt på det vi vill äta och dricka.

Senny och jag bestämmer oss för att äta en klubbsandwich och med en liten öl och får in meny och bestick, men sedan är det stopp. Till slut tröttnar vi och går därifrån, orsaken är inte bara nonchalansen utan hela upplevelsen av El Portil, golfbanan som påminner om Alto, med fairways som slingrar sig mellan husen på Floridamanér är kantade av träd. Till saken hör att det regnar och vi hade säkert fått en mer positiv bild om solen flödat.

Vi hade ju ställt in oss på att få något att äta och bestämmer oss för att följa kusten mot Portugal och äta i klubbhuset på golfbanan i Rompido, men jag hittar inte klubbhuset så vi fortsätter till nästa samhälle som heter Cartaya och kör in i centrum och parkerar vid en servering. Men känslan vi fått i El Portil sitter i och vi tycker att det är sjaskigt och går in i den lilla butiken bredvid för att köpa med något men där är det ännu mer sjaskigt. Så vi far iväg och stannar vi den Lidl-butik vi såg när vi kom och köper en både godis och kör hem igen efter att ha tankat bensin, någon krona billigare än i Portugal.

Vi är helt överens om att Spanien inte är något för oss, det är mycket sjaskigare och skräpigare än i Portugal och att det är något billigare att handla och tanka hjälper inte. Lägenheten hade nog fungerat men det var låst grind från gatan, lås in till huset och ett öga i ytterdörren vilket inte ger mig någon känsla av trygghet. Jämför med huset vi hyr nu där vi inte låser om oss på natten. Jag är övertygad om att vi inte skulle ändra uppfattning om det varit soligt och ljust.

Väl hemma har solen kommit fram och vi njuter av en drymartini och jordnötter på altanen innan vi värmer upp lammgrytan och sätter oss och njuter och Senny har nu inte bara förlåtit min avoga inställning till Spanien utan även morgonens skärmytsling.

Fredag den 12 mars

Vi har starttid klockan 12 på Pinta och Senny vill att vi åker tidigt och vi är på plats klockan tio. Receptionen säger att det inte finns lediga tider innan tolv men vi lämnar våra biljetter till startern. Det blir lite puttövningar och några torrswingar med en järnåtta när det plötsligt blir tomt på första hålet och ingen som väntar på att slå ut.

Jag tittar lite menande mot det tomma hålet och startern pekar mot parkeringen och säger att dom är på ingång. Det visar sig vara en ensam svartklädd man och startern säger att vi skall spela med honom och kan gå ut nu. Det är en timma tidigare än vår bokade starttid, skönt för prognosen säger att det skall komma regn på eftermiddagen.

Den svartklädde presenterar sig som Sören och säger på svenska att vi spelat ihop förut, så jag ber honom ta av sig masken och då känner jag också igen honom. Vi får en väldigt trevlig runda i lugn och ro, det stora mellanrummet till bollen framför oss räcker i tolv hål och vi väntar ingenting. Jag spelar bättre än på flera år och startar med par på de två första hålen och även de långa klubborna fungerar nu bra. Jag får 35 poäng med tre tomma hål men Senny gör för första gången en dålig runda.

Sören har flyttat hit för några år sedan och bor hör året runt utan att åka till Sverige över sommaren som så många här gör av dom vi träffat. Jag frågar om hans favoritställe att äta mat och hans är vår, kycklingrestaurangen Cardosa i Portimao.

Han har skaffat sig ett portugisiskt umgänge och nämner Alex Duarte och jag frågar om han menar Evaristo, vilket han inte känner igen. Jag letar fram fotografiet från min blogg där jag och Alex Duarte står vid hål arton på Gramacho och visst är det samma man vi pratar om. Sören berättar att Alex nu är i Kanada och att han drabbats av prostatacancer, vi håller alla tummar vi har för att det skall gå bra Alex.

Jag berättar vad Alex berättat för mig om att han varit fotbollsproffs i Benfica som gav honom två lägenheter i Lissabon där han sålde den ena vilket gav honom startkapital och lust att sedermera bli fastighetsmäklare. Läs mer https://blogg.wetnet.se/portugal/kort-forsta-vecka/.

När jag söker på min blogg efter Sören visar det sig att den gång vi spelade ihop var den 24 februari 2020 och då tillsammans med Alex Duarte! (https://blogg.wetnet.se/portugal/2020-carvoeiro-vale-a-pena/anpassning/)

Vi har som sagt en mycket trevlig runda och Sören lär oss några trix på banan han lärt sig av Alex Duarte, för att slippa några branta backar.

På artonde kommer några droppar men vi hinner hem innan regnet sätter in på allvar. En gintonic intas i soffan och efteråt väcker vi liv i lammgrytan och den smakar minst lika bra idag.

Senny tar en tidig kväll medan jag sitter och titta på golf.

Söndag den 13 mars

Det är en vacker dag och vi vill äta lunch ute, inte på altan utan på restaurang närmare bestämt Pontan, Ponto de Encontro, inne i Carvoeiro. Enligt Google Maps blir det en promenad dit på 6 kilometer med en stor sväng runt eftersom det inte finns någon väg som går åt rätt håll.

Här finns lika lite trottoarer längs landsvägarna som hemma i Sverige och dessutom är vägen i backarna kantad av det branta cementdiket som fällde Senny häromdagen, så det gäller att se sig för och lyssna efter bilar för många kör vådligt fort.

Vi har båda tagit på en tröja som snabbt åker av för även om det inte är knallblå himmel bränner solen på ordentligt, dessutom är det backigt i början.

Vi har kört denna vägen många gånger genom åren men det är först nu när vi går den som jag upplever hur lång den är och jag luras flera gånger att tro att vi är längre fram än vi i själva verket är. Men det finns vackra saker att se längs vägen.

Vi har valt att promenera i golfskorna eftersom det är vått på marken och i gräset efter gårdagens regn men det visar sig nu vara fel skodon för jag börjar känna av skoskav på högerfoten, sannolikt för att det blir för varmt och fuktigt i skon, så det blir ingen promenad hem igen.

Efter en timme och en kvart är vi framme vid Pontan och det finns inte en bil parkerad längs vägen och när vi kommer fram möts vi av detta.

Pontan är inte bara stängd den är borta.

Slokörade vandrar vi vidare in mot Carvoeiro med Vimar som närmaste mål men det visar sig både vara fullt och inget som faller på läppen på menyn så vi vandrar restaurang backen ner, jag säger till Senny att jag sett ett ställe mitt i backen där vi aldrig ätit och

Vi har på vägen pratat om vad vi skall äta på Pontan som i alla år serverat ett mycket gott piano, det vill säga kamben grillade gott och med en god sås serverad till, och det är vad jag siktat in mig på. När vi kommer fram, stället heter Taberna Portuguesa, har dom en skylt att dom serverar lunch inklusive soppa, bröd och oliver, varmrätt, öl eller vin och kaffe för 12 euro, idag har dom dessutom piano på menyn.

Det är mycket folk men vi får ett bord vid gatan i solskenet.

Pianot som serveras med pommes och en liten men mycket god sallad är underbart saftigt, naturligtvis därför att det är kokt innan det grillas, något som jag aldrig gör men som jag skall börja göra med de tjocka revbenen i fortsättningen. Vi kommer nog hit igen fast det ingår bara en liten 25 centiliters öl eller halvt glas vin och när jag betalar tar dom betalt inte bara för det extra glas vin Senny tog utan även för oljan jag beställde in till brödet så notan slutar på 28 euro istället för 24, lite dumsnålt kan tyckas. Men som sagt god mat vilket är det viktigaste.

På Pontan hade jag valt deras Mangomousse som efterrätt som är helt underbar men här ingick ingen efterrätt så istället vandrar vi ner till man favoritglassaffär och njuter en Stacciatellaglass och sätter oss sedan i en taxi och åker hem.

Tisdag den 14 mars

Idag åker vi till Lagos för att hälsa på hos Hans och Marie och Stig och Karin. Dom bor och spelar på anläggningen Boavista väster om Lagos. Väderprognosen är långt från rolig och vi åker genom regn ända fram till Lagos.

Husen dom bor i är nybyggda och allt är nytt och fräscht men lite underligt att det finns många jättestora kastruller men ingen liten, så frukostäggen kokas i 10-liters kastruller. Här ingår elektricitet i hyran och det märks för det är varmt, nästan i nivå med vad vi har på Lommabacken och värmegolv på toaletten vilket jag aldrig upplevt i Portugal förut.

Klockan har passerat ett och vi far ner till byn Praia da Luz lite längre österut från Boavista. Den påminner om Carvoeiro men ligger längs med stranden, vädret inbjuder inte att äta utomhus och vi går till en liten bar, och då menar jag liten, Cafe Bombordo. Tre små bord sätts ihop längs det enda fönstret och här serveras vi god mat, kycklingsallad, kall paj, som Senny ber att få värmda och en klubbsandwich med öl och vin.

Kaffet skall intas på ett annat håll och vi tar en promenad längs stranden.

Vi passerar restaurangen Fortaleza där vi hör jazzmusik spelas så vi knallar in i trädgården.

Men vi går vidare och längre upp i backen ligger The Bull, en engelsk pub och här skall vi ta vårt kaffe. Vädret har nu börjat slå om och solen kämpar för att ta sig genom molntäcket så vi sätter oss utomhus i lä och dricker vårt kaffe.

Väl hemma på Boavista har solen brutit igenom och vi får en skön stund på uteplatsen med en drink eller vin och frukt tills solen dalar och kylan kryper på. Vi gubbar hjälps åt att skala stora fina räkor, tyvärr fiskade nästan 900 mil på andra sidan jorden i Ecuador så det är väl ljusår från att vara miljövänligt, men goda är dom. Hans serverar en pasta med räkorna simmande i tomat, det är väldigt gott.

Allvarlig lek tar sedan vid när vi spelar ”När då då?”, damerna mot herrarna och damerna vinner med 2-0 trots att vi har ”Hans allvetaren” i vårt lag.

Vi sover gott i deras gästrum.

Tisdagen den 15 mars

Eftersom vi kör igenom Portimao på vägen hem vill vi gå in på Decathlon och köpa en liknande tröja som jag köpte i november och passa på att äta grillad kyckling på Cardosas, men när vi kör förbi ser det stängt ut och en kontroll på nätet visar att dom öppnar i morgon. På Decathlon har dom mängder med sportkläder men den vi letar efter hittar vi inte.

Senny la ut vår misslyckade promenad till Pontan på Facebook och Anna sa då att dom flyttat till Alvor. Så vi bestämmer att fara tillbaka till Alvor och där ligger dom nu, precis utanför entrén till campingplatsen.

Vi blir igenkända av ägaren och njuter av grönsakssoppa, piano (kamben), mangomousse och espresso. Jag måste dock erkänna att samma soppa och kamben var snäppet bättre på Taberna Portuguesa i Carvoeiro. Men här snålar man inte på dricka till maten och kaffe och olja ingår, att vi dessutom blir bjudna ett glas till kaffet vittnar om kunskapen om att vårda kunderna.

Vi har starttid på Gramacho och vi har nu försenat oss så mycket att vi antingen får avsäga oss den eller skjuta på starten och när vi kontaktar dom får vi en starttid en timma senare.

Vi går ut ensamma, väderprognosen är att det skall komma regn, och kommer ikapp en tvåboll som vi går ihop med. Vi spelar bara nio hål och jag spelar återigen på mitt handicap. Redan på hemvägen börjar det regna och vi är glada att vi inte fortsatte och spelade 13 hål.

Onsdag 16 mars

Huset har ju inte varit uppvärmt på ett dygn och jag fryser i min säng på natten så vi bestämmer att byta sovrum, vi har ju fyra stycken där vi har en luftvärmepump som fungerar bättre. Efter lunch som idag bestod av te och smörgås samt en burk sardiner tar vi varsin plastkasse och vandrar över dalen och plockar kottar.

När kvällen kommer kryper vi in i vårat nya nu uppvärmda sovrum och somnar innan klockan är halv nio.

Torsdag 17 mars

Starttid 11:51 på Pinta och vi får spela med Jane och Russel från södra England. Redan på första tee skrattar vi hjärtligt alla fyra och rundan fortsätter i samma goda anda. Russel är en duktig golfare av den gamla stammen trots att han knappast är mer än runt femtio, och accepterar inga givna puttar och skall ha flaggan ur vilket vi inte spelar med sedan golf-Sverige i samband med Covid sa att flaggan skall sitta kvar. Men det sker på ett alldeles naturligt sätt och stör inte på minsta sätt.

Jane är även hon en duktig golfare och har mycket lätt till skratt vilket passar mig som hand i handsken som gärna skämtar om det mesta.

Startern var sen att släppa iväg oss och vi fick en behaglig lucka till det stora golfgäng som i golfbilar startade framför oss. Vi kan utan att stressa eller vänta spela i tolv hål innan vi behöver vänta och ens då stör det varken humör eller prestation. Det skall sägas att min prestation dittills varit bedrövlig så det fanns inget att störa.

Först på hål sjutton berättar Russel hur han och Jane spelar golf på semester och jag blir helsåld på det. Han och Jane spelar lagspel, så kallat bästboll vilket innebär att man endast räknar det bästa resultatet på på varje hål, och laget skall slå banan. Dom bryr sig alltså inte om den egna prestationen på golfrundan utan bara den gemensamma. Det skall Senny och jag ta till oss och göra inte bara på semestern utan hemma på våra sällskapsrundor också.

Det är varmare idag än på länge trots att det är mulet. Apropå mulet så är vår bil nu sådär dammigt brun som det blir när det blåser in sand från Sahara, fast läste på Facebook att det dragit in stora mängder öster om Malaga i Spanien så vi är förskonade från mängder denna gång.

På hemvägen stannar vi på Auchan och köper grillkött eftersom vi glömde ta ut ur frysen innan vi for hemifrån. Vi passar på att titta efter de byxor jag köpte i höstas och trivs bra i, och visst dom finns kvar och fortfarande till ett bra pris. Jag kommer dock inte ihåg vilket storlek jag har så vi får komma tillbaka vilket inte är något problem för det är här vi tankar bensin eftersom dom är outstanding billigast.

Hemma tänds grillen, jag duschar och häller upp varsin Gin/tonic medan Senny gör en sallad.

Det är en underbar kväll med ljum temperatur om än mulen himmel så vi äter vår middag på altanen.

Kvällen är så ljum att vi sitter och njuter tills solen sjunker ner bakom träden.

En Antikrunda och en dansk långfilm (kriminalare) senare drar sig Senny tillbaka till vårt nya sovrum och jag skriver dessa rader.

I morgon skall det bli solsken, men det får ni läsa om i nästa resebrev.

Visningar: 4