Vecka fem

14 november

Lugn förmiddag följt av eftermiddagsgolf på Pinta. Slumpen har lagt Blomgrens och

våra starttider efter varandra så vi går en dam och en herrboll. Jag skärper mig troligen lite mer än normalt och går runt på mitt handicap vilket jag inte gjort sedan jag spelade med Par Excellence i Skottland i början av september, och vann bucklan som jag vunnit en gång tidigare, år 1999 i Arundel England.

På kvällen är vi hembjudna till Anna och Göran som bjuder på en god tapasmeny och rikligt med vin. Det blir som vanligt en trevlig kväll och eftersom vi klokt nog ställt bilen hemma en något ”vin”glig promenad hem. När jag tar av mig min golfklocka ser jag att vi idag gått 15 km vilket kanske ändå bränner någon deciliter vin.

15 november

Vi har tidig starttid på golfbanan Alto strax väster om Portimao, tidigt men inte pintidigt, vi startar strax före nio så vi äter lugn frukost och ger oss iväg. På vägen kollar Senny starttiden igen och ser att starttiden är en halvtimme tidigare än vi trott. Vi ringer Elisabeth som talar om att dom redan checkat in oss och vi svänger in och parkerar med fem minuter tillgodo.

Resultatet är under all kritik vilket kan bero på den alltför blöta kvällen i går, eller den urusla förberedelsen innan start, men jag vill tro att det beror på att vi inte gillar golfbanan som vi alltid tyckt är lerig och som denna gång verkligen är det.

Det växer dock vackra buskar utanför klubbhuset.

Varenda gång vi spelat på Alto har jag hört flygplan starta, stiga för att cirkla runt ovan huvudet och åter landa. Det ligger en liten flygplats i Alvor och jag har fått för mig att man härifrån tar upp folk för att hoppa fallskärm, men jag har aldrig sett någon fallskärm. Den här gången ser vi fallskärmshoppare och jag lyckas till och med se en vitklädd person i fritt fall rusa mot marken tills fallskärmen löser ut.

Senast för två år sedan har Senny och jag ätit en mycket god Fish n Chips här och vi bestämmer att äta den igen, men tyvärr är fisken denna gång helt smaklös så även maten blir en besvikelse med Alto.

16 november

Jag har letat på nätet efter reservställe att hyra i Carvoeiro till vintern och hittar ett hus i samma område som vi nu bor och gillar, men när jag kollar upp mer noga ligger det på andra sidan Carvoeiro. Jag kontaktar uthyraren för att om möjligt komma in och se huset och i väntan på svar bestämmer vi oss för att ta en promenad dit för att se hur det ser ut på utsidan.

En skön promenad med många ovanliga och vackra växter och träd ned till Carvoeiro

och sedan uppför ”kattbacken”, som vi döpt backen uppifrån Vila Nova området ned till Carvoeiro eftersom det fanns en lite plats vid foten av backen där man matade katter. Området där huset ligger är nästan på toppen av den mycket branta backen, som kräver att vi tar två pauser innan vi är uppe.

Väl framme vid huset, som är nästan identiskt med det där vi bor, står en dam och talar med en hantverkare vid grannhuset. Jag frågar om hon möjligen är den som hyr ut det hus vi söker och det är hon! Hon säger att huset vi söker inte är ledigt men det finns ett annat i samma område. Hon tar oss dit och visar runt men det ligger precis ovanför infartsgatan i Carvoeiro och trots en charmant utsikt mot havet blir vi inte charmade. Det fanns dock en fördel med området, en trappa rätt ner till gatan så man slipper kattbacken, men det hjälper inte, vi vill inte ha det huset i alla fall.

När vi kommer ner på gatan finns det en passage som leder ner till Carvoeiros utfartsgata som går parallellt och när vi går igenom ligger vår favoritkebaberia rakt framför oss, så vi stannar och äter varsin kebab i pitabröd, mums!

Bakom Senny hör jag att det sitter ett svenskt par och när vi går därifrån ser jag att mannen har en tröja som det står Golf i Spanien på. Jag börjar fråga om Golf i Spanien och det slutar med att han bjuder in oss till deras vinprovning i morgon kväll på ett av deras deras boende, Vale de Lapa.

På kvällen har vi bokat bord på Juta Lita och äter lammfilé med mintsås tillsammans med Thomas och Elisabeth och dricker ett gott rödvin därtill. Vi väljer mammas Crème Caramel, som kanske inte var den godaste jag ätit men definitivt den vackrast presenterade.

17 november

Golf på eftermiddagen på Gramacho med Hedströms men ingen av oss är särskilt inspirerade och vi bryter efter hål tretton, när man är nära klubbhuset igen. Restaurangen på Gramacho har på några dagar fått en mycket fin ansiktslyftning med nya bord och stolar, ny bar och två stora kopparfat, som kanske kommer att innehålla öl framöver, gör synintrycket komplett.

Vi åker hem och fräschar upp oss och åker till vinprovningen på Vale de Lapa . Jag vet att det är en ”inlåst” anläggning med stort staket runt och när jag parkerat läser vi båda Monte Santo på restaurangbyggnaden och går in. Det visar sig att det inte är en restaurang och inte ens rätt resort utan i själva verket en reception. Skamset kör jag till rätt ställe ett långt stenkast därifrån.

Det visar sig vara 48 personer som hörsammat kallelsen. För 10€ får vi testa tre röda viner, ett vitt och ett rött portvin och till detta tre olika ostar och en vit choklad till portvinet. Dessutom får vi information om att man inte skall dekantera vin utan ”kastullera” det, dvs att använda en eller flera kastruller. Efter provningen får vi uppmaning att blunda och hålla upp en hand för vilket av de tre röda vinerna vi tycker bäst om. Det visar sig inte oväntat att det är det dyraste vinet, 19€, som är mest omtyckt, vilket även jag men inte Senny tyckte, hon gillade mest det näst dyraste som kostar 9€, det enklaste kostar 4€.

Jag har tidigare berättat om ett par från Kungsbacka som vi träffade första gången här nere 2016 när vi tittar på kvalet till European Senior Tour och som vi träffat på varje gång vi varit här nere men aldrig spelat golf med. Vi har sett deras bil, identisk med vår röda Mazda, på golfbanorna denna gången också och här är dom nu, med på vinprovningen. Efter provningen talar vi om att spela en runda tillsammans, vi får se om vi får till det, vi har ju inte så mycket tid kvar.

18 november

Vi far med Hedströms så långt västerut på Algarve det går att komma, ända till Sagres. Planen är att fara förbi alla storkrede i Odiaxere, promenera i Lagos gamla stad, titta på Salema Beach Resort där Golf i Spanien har sin billigaste anläggning i Algarve och slutligen titta på surfvågorna i Sagres.

Vi kommer en bit förbi Portimao när det börjar regna, i Odiaxere nöjer vi oss med att Thomas och jag stiger ur bilen i regnet och tar lite fotografier av storkarna. I Lagos regnar det så pass att vi bestämmer att ta gamla staden på hemvägen och kör sedan direkt till Sagres och hoppar över Salema.

I Sagres småregnar det visserligen också men vi hör de stora vågorna redan när vi parkerar. Vi promenerar längs en bergssida ut mot vattnet tills vi kan se de ofantliga vågorna rulla in och explodera mot klippväggarna.

För Senny är extra jobbig eftersom den ger otäcka associationer till benbrottspromenaden för ett och ett halvt år sedan men väl framme är det värt promenaden.

Vi kör runt bukten mot det europeiska fastlandets västligaste punkt, Cap Sankt Vincent, men stannar där det står många bilar och människor ut mot havet.

Här slår vågorna in med enorm kraft i klipporna och får de människor som står ovanpå att se ut som miniatyrer.

Vi fortsätter fram till fyren vid Cap Sankt Vincent.

Även här finns det fiskare som trotsar elementen för att fånga, ja inte vet jag vad som klarar att nappa på ett metspö i dessa vågor.

Klockan är nu ett och det är dags för lunch och vi bestämmer att vända hemåt äta i Salema. Vi hittar en restaurang alldeles vid den fina sandstranden och äter en god lunch och delar en flaska Vinho Verde. Efterrätten blir glass, mango, vanilj och choklad.

Thomas och jag sitter mot fönstren som visar vågorna som rullar in mot sandstranden, där vi innan vi gick in på restaurangen sett en ensam surfare ge sig ut i vattnet.

Senny och Elisabeth sitter med ryggen mot fönstren och fascineras av en tysk herre vid ett annat bord iklädd vit kostym, fluga och vita tofflor!

Salema verkar både isolerat och tråkigt så Senny och jag bestämmer på stående fot att vi inte är intresserade av att bo på Salema Beach Resort och bryr oss därmed heller inte om att titta på husen, så vi ger oss iväg igen.

Det är fortfarande regn så Lagos stryks och det blir motorvägen hem istället. En härlig dag trots det tråkiga vädret.

19 november

Spelar golf på eftermiddagen med Thomas och Elisabeth på Gramacho och jag spelar riktigt bra och när vi går av efter tolv hål ligger jag tre slag bättre än mitt handicap och jag sänker mig.

20 november

Spelar golf på Pinta med Thomas, Lennart och Krister. 11:42, en timma före oss, har Senny startat med Elisabeth, Margret och Mona och det blir en fruktansvärd runda. Redan på hål tre blir vi två bollar som väntar på att få slå ut och som värst står vi  fyra bollar och väntar. ”Slow play Marshall”, något som borde finnas hemma också, är precis vad det låter som, en ”polis” som skyndar på de som spelar för sakta och inte håller kontakt med framförvarande spelare. I Skottland har jag upplevt att framförvarande spelare fått ta upp sina bollar och gå till nästa hål. Här får vi istället en uppgiven man som säger att det är en tävling framöver som vägrar att skynda på. Det blir en femtimmars runda och vi hinner precis avsluta innan det blir för mörkt.

Omständigheterna till trots spelar jag åter en hyfsad golf och kommer in på bara fyra slag från mitt nya handicap. Men nu börjar jag allvarligt tycka att det är för mycket golf, det är ju dessutom ganska krävande banor att gå med en hel del backar.

På kvällen beställer vi hem jättegoda pizzor från Donato och äter dom hemma hos Blomgrens och efteråt spelar vi sällskapsspel, ”Det borde man ju veta”, damerna mot herrarna som damerna vinner på sista rundan. Mycket skratt och trevligt.

21 november

Lugn förmiddag och långlunch på Mormors med Thomas och Elisabeth. Bosse sitter ensam och läser en bok när vi kommer och vi delar bord med honom. Han har bott här mer än fem år och bekräftar det vi känner, att det under dessa år aldrig varit så kallt och regnigt i november, heller inte en så regnig mars. Vi äter alla pasta carbonara som är, som det mesta här nere ganska menlöst kryddat men med smarrigt gräddig stuvning.

Efter lunchen åker vi tillbaka till Lagos för att se gamla staden.

Visningar: 7