Rocha Brava 6

Måndag den 20 januari 2017

Vi spelar golf på Alto, Pestanas bana i västra Portimao. I fjol var den väldigt blöt så vi såg inte fram mot att spela den, men den visade sig vara något bättre än vårt minne, inte minst med tanke på allt regn som kom förra helgen. Vi fick starta tillsammans med en engelsman, Paul, bördig från Liverpool/Manchester. Han var singelhandicap men hade fått en infektion i armbågen efter att ha fått ett litet sår som han inte tog hand om. En trevlig man, kanske något för pratig, försökte lära ut en massa engelska talesätt på en golfbana; ”fill your boot” när du fortsätter putta för att sänka, ”right in the Mayors office” när putten rullar i mitt i hålet, ”thank you vicar” när man egentligen vill svära osv.

Han har dock en bra inverkan på mitt spel och jag gör en bra runda, om än inget att skriva hem om, spelet stämmer inte alls för Senny som ju spelar ”ensam”. Vi plockar dock båda pinjekottar, som det är gott om på banan, kottarna använder vi att tända brasan på kvällen, vi eldar inte längre för att det är kallt utan för att det är mysigt.

På Alto såg jag på ett par ställen Processionslarver och jag vill passa på att varna för dessa.

Faktaruta

Processionsspinnare-/larver omfattar flera arter av nattfjärilar vars larver lever av tallbarr eller ekblad. Fjärilarna är spridda över hela Europa. I Sverige finns en nordlig art främst på södra Gotland. Spinnarnas larver har sylvassa mikroskopiska nålar på ryggen som sprids i luften på samma sätt som pollen. Nålarna fastnar på och tränger in i hud och slemhinnor samt i luftvägarna (ibland ger detta astmatiska besvär), munhåla, svalg och ögon.
Hos känsliga personer uppkommer efter 12–24 timmar lokal rodnad och svullnad med klåda. Inom ett par dygn bildas blåsor. Hudförändringarna påminner om loppbett. Ibland följer svåra allmänsymtom. Många får inga eller bara lindriga besvär trots massiv exponering. Orsaken till den stora individuella variationen känner man inte till.
I Medelhavsområdet och i Mellaneuropa utgör spinnarna ett stort hälsoproblem. Även djur drabbas och hundar få svåra andningsbesvär och kan t o m dö om de nosar på larverna.

 

Efter rundan tar vi kontakt med Agneta och Johny som nu kommit till Portugal och bor i Portimao. Dom spelar på Pinta så vi bestämmer att träffas hos dom på deras hotell, Vista Marina. Det blir ett glas och lite god ost och mycket prat, dom har bilat från Helsingborg via Torrevieja i Spanien för att nu vara en månad i Portugal. Vi hade tänkt gå ut och äta middag ihop, men varken Senny eller jag har annat än golfskor och kläder och vi har båda spelat 18 hål golf är inte så jättepigga på att gå ut igen så Johny går ned till reception för att beställa hem pizza. Men dom skickar honom att hämta den själv och han kommer tillbaka efter en stund staplade in alldeles sönderslagen. Han hade snubblat och ramlat omkull medan han småsprang och inte släppt pizzakartongerna så höger ben, arm och axel fick ta emot hela smällen.

Nu är Johny en i särklass glad kille, och efter att ha ätit lite pizza och druckit lite vin och ett glas av sin egen brandy, Carlos I, skrattar och skämtar han igen. Agneta får dock förse honom med en varm handduk med jämna mellanrum. Klockan är över tolv när vi tackar för oss och åker hem.

Vi följer utvecklingen med Johnys axel.

Tisdag

Idag skall vi ta den långa promenad vi ställde in häromdagen, ”A walk to the spring”, strax öster om São Brás de Alportel. På väg dit ropar Senny ”titta”, jag fick vända och köra tillbaka och visst är väl detta underliga träd väl värt att vända för, är det någon som vet vad det är?

Sedan måste vi åter åka till Golf Shack och fixa min golfvagn för även denna ”nya” vagnen tappar ett hjul när man drar den.

Det är sex mil till Fonte da Mesquita där promenaden skall börja och sluta, så vi tar motorvägen dit.

Vi kommer fram till en brunn, Monte Negro, som enligt skylten ingen vet hur gammal den är men enligt slitage på stenarna är den flera hundra år.

Enligt informationen i broschyren skulle vi vandra i olika odlingslandskap på stigar och vägar och den skall vara försedd med vägvisare. Men när stigen mellan gärdsgårdarna tar slut vet vi inte om vi skall ta vänster eller höger. Med hjälp av appen Sports Tracker och broschyrens bristfälliga karta väljer vi vänster och går vi vidare efter vad vi tror är rätt.

Vi bestämmer oss för att gå vidare, i värsta fall får vi gå tillbaka samma väg som vi kommit.

När vi kommit över nästa bergsås öppnar sig en dalgång, som enligt kartan skall ha en bäck som vi skall gå över, stämmer det?

I dalbotten finner vi en bäck och en bro och kan promenera vidare längs bäcken på en grusväg kantad av korkek.

Längs grusvägen kommer en hund lufsande följd av en mutte eller hasse som verkar väldigt lat, eftersom han/hon sitter i bilen och kör efter hunden.

Enligt vandringskartan skall vi nu vara i Bengado där vi hoppades kunna ta en öl. Vid en åkerlapp står en traktor och vi passerar kommer en man från fältet till traktorn. Jag säger ”Bom Dia”, god dag, och frågar honom om husen framför oss är Bengado. Han trodde jag var portugis eftersom jag tilltalade på portugisiska, och säger att han inte förstår min engelska fråga. Jag pekar på husen och säger ”Bengado”? och får en bekräftelse.

Han berättar att den lilla åkerlapp vi står vid med ett knappt hundratal vinstockar, ger 5-700 liter vin per år vilket räcker till hans familj och barnens familjer. Han pekar stolt upp på sluttningarna med korkekarna och missförstår min fråga på om hur ofta man kan skörda och visar i stället med sin yxa hur man skördar.

När vi lämnat Bengado bakom oss finns här plötsligt en vägskylt, den andra på över tre kilometer.

Nu bar det iväg uppför, brant på en asfalterad väg. I broschyren talas det om fågellivet och vi har ju hört lite kvitter men bara sett fåglar flyga iväg, och djur har vi inte sett något, tamt eller vilt. Men här i backen sitter en liten fågel kvar så att jag kan fotografera.

Småningom är vi på toppen av berget och skall nu ned på andra sidan.

Nu går vi på vanliga vägar och av vandringsleden finns inte ett spår så vi går efter vägskyltarna. När vi kommer fram till den väg som leder tillbaka till startplatsen bestämmer vi oss för att skippa resten av promenaden eftersom vi inte vill leta oss fram längre.

Vägen går längs vitkalkade hus och trädgårdar och vi passerar den kyrka jag hördepå avstånd när vi för några timmar sedan startade vår vandring. Som synes har den bara en klocka men två högtalare vilket förklarar det fina klockspelet.

I en trädgård är apelsinerna lockande nära, Senny kan till och med hålla i dom,

men vi plockar inga. Väl tillbaka till parkeringen där vi ställt bilen tar vi en medhavd smörgås och en öl och summerar promenaden. Broschyren säger att leden är skyltad och det är den inte, den var mycket kuperad men, som vi gått den, mestadels på vägar. Sceneriet är det vi kommer att minnas och mötet med bonden vars namn vi båda glömde. Promenaden skulle vara 9 km men vi gick 6 och det tog oss två timmar.

När vi åker därifrån säger jag att vi skall ta vägen förbi korkfabriken där vi var med Hans och Marie och Claes och Pia för två år sedan och som jag funderat på att kanske besöka med Hans och Lisbeth om två veckor. Det visar sig att den ligger bara några hundra meter från där vi parkerat bilen och vi stannar vid den lilla serveringen tvärs över gatan och tar en öl och minns tillbaka.

Onsdag

Starttid klocka 07:30 på Pinta och när vi kommer fram är parkeringen tom på bilar. Vi tar en espresso på stående fot och får sedan välja om vi vill gå ensamma eller tillsammans med två engelsmän som ingår i en grupp på kanske 10 personer och vi väljer att gå ensamma och får gå ut först på banan. Det är mycket dagg och vi gör de första spåren när vi går, det är lite kyligt när vi går ut, kanske 12-14 grader men det finns inte moln och ingen vind. Vi njuter av att kunna gå i vår egen takt utan att behöva vänta och efter några hål har de två engelsmännen som gick ut efter oss försvunnit, trots att dom kör bil.

Vi får en underbar golfrunda och går runt på exakt tre timmar och då har jag 69 slag två under par, vilket gör att jag återigen sänker mitt handicap, för tredje gången sedan vi kom hit. Det är roligt och jag hoppas att känslan sitter i länge. Vi är hemma i huset igen innan klockan är 12 och äter egenlagad lunch och när jag nu sitter och skriver dessa rader har Senny tagit sig en middagslur (som hon aldrig gör hemma). Hon sover gott trots att det svärmar av trädgårdsarbetare utanför huset som planterar och beskär med sågar och maskiner.

Vi somnar framför TVn och stänger av den och går och lägger oss. När jag skall släcka och lägga ifrån mig boken (!) ser jag telefon och tänker att jag måste höra hur det är med Johny. När jag skickar mitt SMS är klockan kvart över nio! Så tidigt tror jag att vi möjligen la oss när vi kom hem från Florida. Jag får svar från Agneta att röntgen visade att han har en ligamentskada i axeln och skall vila en månad, ingen mer golf i Portugal med andra ord. Stackars Johny!

Jag svarar med ett SMS med förslag på en gemensam lunch i morgon och jag sover när svaret kommer ”Ja gärna men ingen pizza”.

Torsdag 23 februari

Jag vaknar vid niotiden och har därmed sovit i nästan 12 timmar! Jag läser det SMS Agneta skickat i går kväll om Johnys tillstånd och föreslår att vi skall äta lunch tillsammans och vi bestämmer att träffas vid Pinta, som dom vet var det ligger, klockan ett.

När vi kommer ut till bilen ser vi att vi även i år drabbats av sandstorm från Sahara för bilen behöver verkligen en tvätt. Hela dagen skyms himlen av sandstoftet.

Klockan elva har Senny bokat klipptid hos Cabeleireiro Isabel som hon fått tips om, ”det ligger bakom det gula staketet i backen”. Hon blir jättefin och dessutom till ett billigt pris, 15€.

Klockan ett hämtar vi Johny och Agneta och kör till Ti Teresa för lunch. Vi får en redogörelse för Johnys äventyr på sjukhuset i Alvor, där han spenderat hälften av gårdagen, en vistelse som slutar med han att får två sprutor i baken varav den ena inte gjorde ont. Sprutorna var dock så effektiva att han på kvällen och natten inte kände av några smärtor. Och röntgen visade skador på ledbanden i axeln och domen en månads vila, dock inte i så hög grad att han får ”Frozen shoulder”, men ingen mer golf på en månad!

Vi äter gott och länge, hela menyn och Johny säger att pepparsteken är en av de bättre han ätit och efterrätten är så god att han bjuder runt för att vi alla skall få smaka. Vi är bland de sista att lämna stället men jag hinner få en pratstund med vår servitör som berättar att restaurangen är ett familjeföretag. Pappa är kock, mamma som just nu står i disken, vår servitör som är son och hans syster som sitter i kassan och så några anställda. Nästa gång skall vi dock se till att vi lunchmenyn fortfarande gäller, nu fick vi ”À la carte” och priset blev dubbelt upp mot normal lunchmeny.

Efter lunchen tar vi tur en liten promenad längs klippstranden i Carvoeiro och njuter av värmen och utsikten och far sedan hem till oss så vi kan visa hur vi bor.

Senare på kvällen hör jag en uggla hoa, något som jag inte hört i Portugal.

Så jag smyger ut i mörkret med kameran och försöker hitta var ugglan sitter. Och lokaliserar trädet men ser ingen uggla i mörkret så jag siktar mot ljudet och tar ett antal foto och på ett av dom ser man ett par ögon reflektera blixtljuset.

Jag noterar också att när kamerablixten skjuter av i mörkret glimmar det i luften som av miniatyrsnöflingor, det är Saharasanden som fortfarande yr runt.

24 februari

Vi har tidig starttid (7:48) tillsammans med Anna och Göran på Gramacho, trodde vi. Vi hinner precis köra den korta sträckan över till Pinta för att hinna till start.

Det verkar vara något magiskt med att spela med Anna och Göran för vi behöver aldrig vänta på bollen framför och av bollarna bakom oss ser vi aldrig röken, en egen golfbana igen! Resultaten blir lite si och så, Anna spelar stabilt men inte för Göran som har tandvärk och mig som tampar snett på andra hålet samtidigt som jag tittar snett bakåt och sträcker mig i ryggen.  Men det hindrar inte på minsta vis oss från att ha en trevlig runda.

Efteråt åker vi till O Nuno, en restaurang som Senny och jag kört förbi dagligen men som inte varit öppen förrän nu. Den ligger nästan på landet, alldeles bredvid vägen och serverar dagens lunch för 6,5€, men här ingår inget mer än maten så notan slutar på 9 med en ganska OK friterat kyckling med pommes och pytteliten sallad, en hela vin, vatten och kaffe. Vi är inte missnöjda men O Nuno blir O Nono, vi kommer inte tillbaka.

Trots att biltermometern visar på 23 grader känns det kallt så fort solen sjunker mot horisonten så vi åker och köper ved, vår tredje skottkärra och tittar på slutet av GW Perssons kriminalfilm ”Den fjärde mannen”, Claes Malmberg är bra som den odrägligt äcklige kommissarie ”Späckström”.

25 februari

Ledig dag. Jag kokar grönsakssoppa på rotselleri, kålrot, purjolök, morot och palsternacka, det sista av påläggsskinkan. Den blir god men jag är lite för frikostig med den kreolska kryddan vi köpte i Florida så den blir lite för ”spicy”. En god lunch blir det dock med en ostmacka.

När jag sitter på stolen vid mitt ”skrivbord” blir jag biten i rumpan och Senny tittar och ser en stor rodnad runt ett litet bett. När hon skakar kudden jag sitter på faller en insekt till golvet som visar sig vara en spindel. När jag fotograferat den ber jag Senny fotografera bettet men det är nu reducerat till en pytteliten svullnad. Tusan också,  jag som tänkt mig ett dramatiskt foto på det farliga djurlivet här i Portugal.

I kväll blir det nog middag ute, för solskenet är för dåligt för att ge mig den rätta inspirationen att grilla. Kanske gå till Rocha Bravas egna restaurang O Farol?

Njaa det blev inget uteätande. Restaurangen i området är för dyr, så vi far runt till lite olika för att bestämma var vi skall vara till kvällen, plus att jag behöver köpa spännremmar till min ”nya” golfvagn eftersom dom som sitter på inte når runt min bag (väskan för golfklubborna).

Men föga förvånande är golfbutiken i Carvoeiro stängd, det går ju inte att gå ur sängen vid tio och sedan ta sig ut på stan när klockan närmar sig fem och tro att det är öppet en lördag.

Men granne med golfbutiken ligger vår bagare och Senny köper gott bröd och varsin bakelse, ny skinka är redan inköpt på Apolonia och i går köpte vi en pizza som vi kan baka till kvällen så därmed är saken klar. Vi äter middag hemma och sparar 40-50€ som det skulle ha kostat på restaurangerna inom gångavstånd.

söndag den 26 februari 2017

Vi bestämmer oss för att åka in till Portimao och de sportbutiker vi besökte för några veckor sedan för att hitta spännremmar, dessutom behöver bilen tvättas sedan Saharasanden gjorde den brunfläckig. Men först åker vi till Gramacho för att försöka boka om de två starttider vi fått väldigt sent på eftermiddag, så sent att vi troligen inte hinner spela 18 hål. Men det finns fortfarande inga tider lediga, förhoppningsvis löser det sig när vi kommer närmare speldagarna eftersom många har bokat flera tider som de sedan avbokar. Senny hittar spännremmar i Gramachos golfshop.

Vid Gramacho bor Sebastian och Christina Pertschy och vi har varit och knackat på flera gånger men ingen har varit hemma men denna gången öppnas dörren.

Sebastian känner inom några sekunder igen oss och de gäster dom redan har går och vi bjuds in. Sebastian berättar att dom skall sälja huset och i fortsättningen bara använda sin lägenhet i Vale d’Oliveiras.

Jag upphör inte att förvånas över den ofantliga livsglädje dom båda fortfarande har och det spännande liv dom levt och hoppas av Senny och jag är likadana när vi är 84 år. Christina var nyopererad när vi träffades förra året och berättar nu skrattande hur hon skämtar sig genom säkerhetskontrollerna på flygplatsen med alla skruvar, konstgjorda leder och annat som hon opererat in i armar och ben under det gångna året sedan förra årets bäckenoperation .

I sitt hus har dom på alla väggar sin egen konst som både

Sebastian och Christina målat, även om dom numera slutat.

Vi lämnar dom efter någon timma och hoppas att vi träffas igen nästa år, dom far hem om till Wien om fjorton dagar.

 

Vi far nu mot Portimao, men via Estombar och på väg mot gamla bron över floden Arade bestämmer vi oss för att äta lunch innan vi handlar och kör istället för över bron längs med ut till den lilla fiskebyn Ferragudo.

Vi försöker identifiera den restaurang som det svenska par vi mötte på apelsinmarknaden i Silves talade om, som hade gott och rikligt kött men vi hittar ingen som verkar vara rätt.

I stället sätter vi oss på torget där tre restauranger ligger sida vid sida och äter en lunchmeny för 11,5€. Vi njuter av solskenet och solvärmen, det är lite för kyligt i luften för att sitta i skuggan.

Här serveras jag rikligt med sardiner men dom är inte fjällade så att det knapriga skinnet får ligga kvar på tallriken. Tyvärr får vi här för första gången ett dåligt rödvin, så pass dåligt att jag beställer in en öl. Här fungerar heller inte riktigt all inklusive som det gör på äkta portugisiska krogar, notan slutar på nästan 27€ för de tar betalt för vattnet och, helt riktigt, min extra öl. Jag äter färska jordgubbar och Senny en tårtbit, sötad med något som inte är socker, men vi delar.

Sedan far vi över bron till Portimao och till Continente för jag har sett att mitt emot finns en biltvätt, där vår fina röda bil tvagas för att bli av med den bruna Saharasanden. Vi handlar lite mat på Continente och far nöjda hem och kopplar av.

Visningar: 5