Thailand 8-12 oktober

tisdag 8 oktober

Vår fantastiske granne, Mattias, skickar ett SMS dagen innan vi skall åka och frågar om vi löst flygtransporten och han kör oss till Landvetter.

Vi är på plats alldeles för tidigt och får stå i kö länge tills incheckningen startar och vi kan lämna in våra väskor i ”bagagedrop”, varför i fridens namn det inte finns en gemensam för alla bolag? Vi gör ju själva numera jobbet med incheckning, val av stolar, passregistrering och utskrift av boardingkort och bagagetaggar, varför då den obemannade bagagedropen inte öppnar förrän den bemannade incheckningen öppnas förstår jag inte.

Men det var ingen annan som förstod det heller så alla i kön, även dom som redan märkt sitt bagage, stod och väntade medan Senny och jag gick rätt igenom den tomma bagagedropkön.

Senny hade packat ner smörgåsar och varsin kanelbulle, allt hembakt, så vi köpte varsin kopp kaffe, till det hemula priset av 39 kronor koppen och njöt av att resan nu börjat. Apropå pris noterade jag att en Marabou 70 % chokladkaka som kostar 18 kronor på Landvetter kostar 40!

Resan till Helsingfors gick smidigt och snabbare än beräknat och vi fick god tid och leta efter den whisky jag ville ha (Laddie 8), men trots att vi var inne i flera affärer fanns den inte. Den fanns på Landvetter för 639 kronor, vilket troligen är vad den skulle kosta om den fanns på systembolaget för den kostar 549 på Stenalines Danmarksbåt. Men här fanns dock Hendricks gin, så dry martini med Jonas är på det torra (!!).

Onsdag 9 oktober

Resan från Helsingfors till Bangkok gick smidigt även om varken jag eller Senny fick mer än en halvtimmes sömn. Flygtiden är strax under 10 timmar och vi landade klockan sju på morgonen, 10 minuter tidigare vilket aviserades strax efter start från Helsingfors, hur i fridens namn man redan då kan veta det?

Tommy hade ordnat med transport från Bangkok till vårt hotell i Tambon Phe och vår chaufför stod helt enligt instruktion och väntade med en skylt med ”Runny”.

Efter cirka tre timmar var vi framme varav en halvtimme i bilkö eftersom det pågår ett gigantiskt vägbygge. Framme stod Tommy och Sally och tog emot, och vi lämpade in vårt bagage och klädde om till badkläder och gick tvärs över gatan till stranden där nu Tommy, Sally väntade tillsammans med Liz, Tommys dotter, hennes man Lasse och deras kompis ytterligare en Lasse kallad Gustafsson för att skilja dom åt.

Det kändes ljuvligt att gå ut i det långgrunda vattnet som är varmt, ingen badkruka i världen kan låta bli att bada här. Vattnet ligger dessutom stilla och lätta vågor guppar mig upp och ner när jag flyter omkring. Badstolarna har sett sina bästa dagar men fungerar bra att ligga i, nära marken blir det lite jobbigt upp och ner men det är ju gymnastik det också.

Tvärs över gatan, bredvid vårt boende Ban Chan Resort, ligger närmaste servering som även serverar i solstolarna på stranden och Sally beställer mat till oss, friterade räkor och fläskkött med knaprigheter. Dessutom har hon tagit med ljuvliga frukter hemifrån, härligt söt ananas och en Pompelmus, eller Pomelo som den kallas i Sverige. Tommy hävdar med bestämdhet att den saknas kärnor vilket jag snabbt konstaterar inte stämmer men får sin förklaring när Sally tar en kniv och filear varje klyfta och plockar bort kärnorna. Det är så Tommy är van att bli serverad frukten.

Efter maten blir det omöjligt att hålla ögonen öppna, vi har nu varit vakna i ett och ett halvt dygn så både Senny och jag slocknar från och till i stolarna.

Efter badet går vi hem och packar upp väskorna. Vårt hotell ligger i skuggan av skyhöga Royal Rayong och består av en handfull små bungalows.

Standarden är enkel men det är rent och alldeles nysprayat mot insekter när vi kommer, ett sovrum med kylskåp, som visserligen stängs av när vi går hemifrån och badrum med dusch. I duschen finns en värmare för att få varmvatten som dock inte behövs för kallvattnet känns behagligt friskt att duscha i.

I sängen finns ett underlakan och ett stor frottéhandduk som filt, det behövs bara något som skyler mot draget från luftkonditioneringen.

• 

• 

• 

• 

På kvällen blir vi hämtade och körda in till Rayong, närmaste stad två mil bort, där vi äter en ljuvlig måltid med många rätter; små frasiga knyten med köttfärs, omelett med kyckling, friterade räkor, Rayongsoppa (underbart god och kryddstark) och friterad kyckling. Restaurangen är inredd med tusentals föremål från den moderna antiken, det vill säga slutet på 1900-talet; radioapparater, rullbandspelare, mobiltelefoner, VHS-kassetter, handdrivna verktyg, filmfigurer i plast, plåtburkar och öltunnor. Egentligen är det ett roligt museum att gå och titta i.

• 

• 

• 

Vi är hemma på hotellrummet halv tio och hinner borsta tänderna och lägga oss innan vi somnar för att vakna på morgonen elva timmar senare.

Dag 2, Födelsedagen 10 oktober

Som vi vant oss med sedan tidigare besök hos Tommy och Sally, tar Senny och jag en långpromenad längs stranden innan frukost. Tommy som ju är van vid att väcka tuppen har sedan länge tagit sin promenerad men vi går österut ända bort till det lilla fiskeläget där sandstranden tar slut och tillbaka, en promenad på uppskattningsvis 5-6 kilometer. Jag byter några knaggliga engelska ord med en fiskare som just kommit in som förklarar att det nu är för lågt vatten för att få bra fångst.

Tillbaka på hotellet tar vi en dusch och byter till torra badkläder och går till serveringen vid stranden och äter frukost. Två skivor rostat bröd med smör och marmelad, två stekta ägg, en näve stekt bacon, två skivor skinka, några skivor tomat, ett glas apelsinsaft (som säljs som juice), kaffe, pulverkaffe som bara smakar varmt vatten som vi därefter byter ut mot te och honung, är frukost som kostar 170 Bath, cirka 55 kronor, Senny lägger till en kall toast med ost och skinka.

• 

• 

• 

• 

Sedan stranden och solstolarna men vi bryter upp tidigt för idag är det födelsedagsfest för Tommy och Sally som firar 140-årsdag och vi byter om till festblåsa och blir hämtade strax före klockan fyra och sitter tillsammans med Sallys son Bird på flaket på deras pickup och får åka tillbaka till det lilla fiskeläge där Senny och jag vände vid morgonens promenad.

Alldeles vid stranden står ett långbord uppdukat och här väntar Leif och Eva, Tommy och Sallys goda vänner och grannar och som Senny och jag spelade golf med för fem år sedan och även då var hembjudna till. Ett norskt par, Terje och hans Thailändska som talar norsk. Här finns även ett standar med texten ”Tommy/Sally 140years For ever” som krogen tillverkat till dom. Tommy fyller 80 idag och Sally fyllde 60 i augusti.

Ett drinkbord är det första vi slussas till och samlas småningom för ett gruppfoto runt standaret och jubilarerna. När vi satt oss till bords bärs rätterna in den ena efter den andra, kycklingsoppa, stekt fisk, räkbullar och just som vi är proppmätta kommer ett berg av friterade räkor och lökringar, allt nedsköljt med valfritt vin, vitt eller rött, öl eller vatten.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Efterrätten är färsk ananas och druvor och kaffe och konjak sätter en värdig punkt på middagen.

Middagens avslutas med ett fyrverkeri när solen som sakta sjunker ner i havet. Sally sjunger sedan karaoke för Tommy, vad jag tolkar som en kärleksförklaring och sedan börjar dansen i sanden. Till och med Ronny är uppe och svingar de lurviga.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Vid niosnåret är alla glada och nöjda och transporteras hem igen.

Dag tre, 11 oktober

Vi är åter uppe tidigt efter att ha sovit gott hela natten i stort sett utan avbrott, det verkar som tidsomställningen redan är avklarad. Vi tar vår morgonpromenad längs stranden idag åt andra hållen bort till ”White Stone” vilket blir knappt 4,5 km som vi klarar på strax över en timma. Vi träffar både Tommy och Sally på stranden, Tommy på powerwalk och Sally ute i vattnet med två strandhundar som hon brukar bada med. Här finns många herrelösa hundar på stranden men dom håller sig för sig själva och ofredar oss inte, vi funderar på varför vi inte ser några valpar och Sally säger att dom finns i djungeln.

• 

• 

• 

Vi åker in till Rayong för att beställa en överrock till Lasse Gustafsson och jag hoppas på att kunna sy upp kopior av de skjortor jag köpte 2013 i Turkiet. På vägen stannar vi först vid skomakaren som även säljer nya skor till vansinnigt billiga priser, vi hittar dock inte något vi önskar köpa utan far till skräddaren inne i centrala Rayong.

• 

• 

• 

Efter en thailändsk tjugominuters väntan (en dryg halvtimma med andra ord) hos skräddaren dyker ägaren upp och trollar snabbt fram det ulltyg som Lasse önskade sig och mått tas och skrivs in och rocken fotograderas av från den bild Lasse har i sin telefon. Rocken skall vara färdig på lördag. Småningom blir det dags att se om han kan sy en ny skjorta lik den jag tagit med men det faller på att han, ärligt nog, säger att han inte har den kvalitén på tyg som skjortan har, han kan dock sy upp om jag får tag i tyget på annat håll.

Istället far vi och äter lunch i ett jättevaruhus, Tesco Lotus, där jag passar på, nåja passa på är väl inte rätt ord för det tar lång tid innan det är klart, att köpa ett thailändskt mobiltelefonkort att surfa på telefonen med när jag inte har tillgång till Wifi.

Lunchen äter vi på en spännande restaurang i varuhuset där man laddar ett betalkort och sedan går runt och väljer från ett tjugotal matställe där man i varje matställe bestämmer vad maten skall innehålla vilket gör det nästan omöjligt att bestämma sig. När vi satt oss till bords lämnar vi tillbaka betalkorten till Sally som returnerar dom och får tillbaka det belopp vi inte utnyttjat. När kommer det till Sverige månntro?

På kvällen bär det åter av mot Rayong nu för att äta på Banrai Sailom, även kallad Sallys house, god mat, trevlig musik och en härlig omgivning med guldfisk i dammarna under oss. Återigen serveras vi en drös med goda rätter. Sally, som själv äter mycket sparsamt, ser till att alla får mat och det som eventuellt blir över tas hem för att mata hundar och katter.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

På väg mot parkering kikar vi på fladdermössen som pilar runt för att fånga insekterna som lockas av lamporna.

2019-10-12 lördag

Vårt frukostställe öppnar klockan sju och tjugo över skall minibussen komma som skall köra oss till gränsen till Kambodja. Oss är Senny, Tommy, Lassarna och jag för Liz och Sally stannar hemma.

Vi är strax före sju vid vårt frukostställe men det vi glömt är sju här betyder ungefär sju (=thaitime) , så vi får äta lite av frukten vi fick med av Sally från gårdagens fest medan vi packar våra resväskor. Inte heller våra värdar har vaknat men den gamla damen som går här väcker vår värdinna och vi kommer överens om att vi får lämna kvar våra resväskor tills vi kommer tillbaka på måndag igen.

Vår minibuss kommer punktligt, trots att den redan hämtat Tommy och Lassarna och kosan ställs västerut mot Rayong, trots att vi skall nordost. Första målet är att ta oss till gränsstaden Poipet som ligger 30 mil bort eftersom vägen går i en båge västerut.

• 

• 

Vår chaufför är skicklig och kör snabbt och tufft utan att vara dumdristig och ser tidigt den fil som går snabbast och ibland ät det på vägrenen och om det blir helstopp, en mindre biväg förbi stoppet.

Bilen är inte att förglömma, mängder av LED-lampor som skiftar färg i tak och väggar och ett imponerande högtalarsystem som skvallrar om att det går att få ett rejält disco i bilen, ytterligare en detalj stärker hypotesen, de två discokulorna.

Bekväma fåtöljer som det utan problem går att somna en stund i, men oavsett allt detta tar det tid och nästan på pricken fem timmar sedan vi startade från vårt hotell lämnar vi bilen för att till fots gå sista biten mot gränsövergången mellan Thailand och Kambodja.

Vi blir snabbt infångade av en ung man som kan hjälpa oss med att få visum och vi följer honom in i smala gränder mellan skjulen för att fotograferas och får, för en struntsumma, 4 färgfoto i en liten plastpåse. Vi tackar dock för ytterligare hjälp med visumhanteringen och går vidare. Väl vid Kambodjanska gränsen får vi fylla i en visumansökan med uppgift om vem vi är, kön, passnummer, var vi bor, telefonnummer, mailadress och årsinkomst. Blanketten lämnas småningom in tillsammans med fotografiet och en sedel. Våra fingeravtryck registreras och slutligen får vi våra visumansökan.

• 

• 

Med den går vi till nästa byggnad som är proppfullt med köande människor. Där vi får fylla i en nästan identisk blankett, här informerar vi om var vi kommer från och var vi skall bo och hur länge, och utifall våra fingeravtryck ändrats, får vi registrera dom igen. Just det där men var vi skall bo blir ett problem för ingen av oss kommer ihåg vad hotellet heter, så vi ringer Liz som är kvar hemma som kollar i Tommys dator. Men när vi skall fylla i namnet på den sista blanketten är namnet redan glömt, något på B var det, så det blir lite av varje och Senny skriver Burial Hotel (begravningshotellet). Slutligen stämplas passen och får ett visum inklistrat.

Vi ombeds nu skynda oss till bussen som skall ta oss de femton milen till staden Siem Reap där våra reseledare Tommy och Gustafsson bokat in oss. Det märks tydligt att vi kommit till ett fattigare land, vägen är tvåfilig, smal och gropig och saknar vägren, som tur är trafiken relativt gles så att vår stora turistbuss kan köra om utan alltför stora problem. Trafiken består mest av tvåhjulingar med eller utan släpvagn och en och annan lyxbil. Vägen kantas långa sträckor av gigantiska risfält där vattnet ömsom är tömt är flödar in. Få människor och fåglar på fälten.

• 

• 

• 

• 

Bussen lämnade Poipet klockan 13 och 4 timmar och fyrtio minuter senare kliver vi av bussen i Siem Reap. Utanför står ett gäng grabbar med moppar eller lättviktare, som min generation kallade dessa små motorcyklar, med fastmonterade släpvagnar med små sittdynor för fyra småväxta människor, vi fördelar oss på två och en diskussion inleds om priset som slutligen innebär att vi betalar en summa direkt till förarna idag och ett fast pris på att dom kör oss hela dagen i morgon till och runt Angkor Wat som ligger en god mil från hotellet.

Så det bär iväg bakom en moped och det är trångt och mängder av bilar och mopeder, med eller utan vagn. Vägen genom staden fram till hotellet är helt sönderkörd i kanterna där mopederna kör och släpvagnen vi åker i saknar totalt fjädring så det gäller att hålla i sig och parera så gott det går, vilket är svårt när man sitter med ryggen mot färdriktningen.

Vi svänger in i en park och här ligger vårt hotell, Borei Ankor Resort and Spa. En respektingivande entré med 4 meters dörrar med en mänsklig dörröppnare. Vi tas hjärtligt emot av en liten flicka som visar oss fram att sitta runt ett gigantiskt soffbord där hon tar hand om våra pass och försvinner för att checka in oss, och i stället kommer en liten pojke med iskalla våta servetter, ett glas örtte och en liten halvgenomskinlig smakbit inlindad i ett bananblad. Sedan börjar palavern!

• 

• 

• 

• 

• 

Tommy har tillsammans med Lasse G bokat rummen via Internet, ett dubbelrum till mig och Senny och ett stort rum med en kingsize dubbelsäng och två enkelsängar. Nu vill hotellet att vi skall betala för en extra säng. Diskussionen utmynnar i att vi går upp för att titta på det rum dom vill sätta in en extra säng i och det visar sig vara två identiska rum med Sennys och mitt dubbelrum, och där finns inte utrymme att sätta in en extra säng. Det rum vi bokat är upptaget, så efter en timma slutar det med att vi får köpa till ett rum.

Standarden på rum och hotell är mycket bra och, skulle det visa sig, även en frukostbuffé i samma standard.

• 

• 

• 

Vi lämnar hotellet och ger oss ut för att hitta en restaurang och finner snabbt en kinakrog där vi blir enda gästerna runt ett bord sitter en handfull kineser som tydligen är personalen. Det ligger en massa fräscha råvaror upplagda i skålar och vi plockar var och en ihop vad vi vill ha.

• 

• 

Därefter skall vi blanda till vår sås att doppa den tillagade maten och när vi inte gör rätt kommer en kinesiska och lägger till det hon anser vi skall ha i såsen.

Vi bänkar oss vid vårt bord som har en sorts kastrull som står på en liten gasspis på bordet, Kastrullen är indelad i två fack med en klar grönsaksbuljong i den ena och en röd, och visar det sig, oerhört kryddstark buljong. Vi kokar våra valda råvaror i de två buljongerna och pilar snart fram och tillbaka till buffén för att hämta mer råvaror, bland annat olika svampar. Man förstår dock inte varför var och en skall plocka till sig de råvaror man gillar för att sedan kokas blandad med alla andras, det är näst intill omöjligt att veta vems som är vad. Men vi njuter av maten och dricker lokalt öl, Angkor, till maten.

• 

• 

• 

Innan notan blir det vadslagning om priset och när vi får notan blir den första reaktionen att dom försökt lura oss eftersom priset är mycket långt från vad vi alla gissat. Men det reder ut sig när vi inser att priset för maten är 12 USD per person och till det har vi druckit 10 öl á 2,5 så notan stämmer.

Mätta och tillfreds vandrar vi den korta biten tillbaka till hotellet och tar en, som vanligt, tidig kväll.

• 

• 

• 

Visningar: 5