Thailand 26-28 oktober Tambon Phe

Transporterna här är helt makalösa!

När vi för en vecka sedan kom till Trat fick vi förutom en klisterlapp som visade vilket hotell vi skulle bli körda till även en returbiljett där det stod GaiaPuri 9:00 och Bahn Phe. När vi checkat ut från hotellet kom så småningom en minibuss om inte 9:00 så en halvtimma senare. Chaufförens ville behålla biljetten men vi skall ju över med färjan och sedan transport till terminalen i Trat för där byta till bussen som tar oss till Bahn Phe. Jag ville därför inte släppa ifrån mig biljetten och eftersom chaufförens engelska var något bättre än min thailändska kom vi inte så långt men tack vare receptionisten kom vi överens om att jag kunde fotografera av biljetten. Jag kom inte ihåg om vi betalt färjan bägge vägarna, eller transporten tillbaka till Bahn Phe men chauffören lovade ta oss till färjan så vi gjorde en Ossian.

Att göra en Ossian innebär att skjuta problem man inte kan lösa på framtiden vilket innebär tre möjligheter; att man hinner komma på en lösning, att någon annan löser det eller att problemet aldrig fanns. Ossian i detta fallet var den gamla elektriker som drog elen när vi byggde Lommabacken.

I detta fallet var lösningen den sistnämnda, det var inget problem. Minibussen plockade upp några resenärer till på hotell efter vägen för att slutligen be oss alla stiga av och byta till en större buss. Den körde oss till färjan, men inte den färja vi kommit över med som ligger nära bussterminalen i Trat vi kommit till för en vecka sedan. Jag hade sett denna färjan när vi kom och att den hade en mycket kortade sträcka över vattnet men det innebar att vi skulle landade mycket längre från vår bussterminal på landsidan. Så vi gjorde en ny Ossian.

Det visade sig att bussen inte bara körde till färjan den körde på färjan. Och lastningen av bilar, minibussar och våra buss var ett mästerstycke i logistik, Av någon anledning, troligen för att landningsrampen på en sida fallerade. Så alla bilar för köra ombord och vända så att alla stod åt varsitt håll på ena och andra sidan färjan. Dessutom packades bilarna mycket tätt, vår buss fick köra på sist och det krävdes fyra man som dirigerade chauffören för att inte köra på andra bilar. När färjan kom över tömdes den på liknande sätt med ett undantag, vår buss backades ut först med lika lite plats runt om.

Men färjeterminalen på landsidan var ju fortfarande långt från bussterminalen och bussen svängde av åt vänster istället för höger där terminalen låg, men en ny Ossian fick träda in. Jag kollade på Google Maps och kunde räknade ut att om bussen tog till vänster när vi kom ut på nästa större väg skulle den inte komma till bussterminalen och köra oss hela vägen till Bahn Phe.

Ossian! Den tog till vänster och körde oss hela vägen till Bahn Phe. Eller förresten det stämmer inte för den körde nästan till Bahn Phe. I bussen var det Senny och jag som skulle dit och två gentlemen som skulle till Koh Samet vars färja ju går från Bahn Phe. Bussen stannade vid en avtagsväg och föraren steg av och vankade omkring ett tag och kom så tillbaka och sa att vi fyra skulle gå av bussen och lastade av vårt bagage.

Efter några minuter kom en moped med sidovagn med två thailändare på sadeln och vår chaufför inledde en kortare diskussion och betalade sedan en okänd summa och bad oss stiga på mopeden. Sex vuxna människor två stora och två smärre resväskor lastades på mellan benen på oss plus en lastplats bakpå och sedan bar det iväg!

Nja iväg och iväg, detta var nog åtskilliga kilo över maxgränsen för det gick till en början knappt över promenadtakt men efter någon minut var vi uppe i nästan 30. Vi kom dock utan problem fram till färjeterminalen till Koh Samet, men inte den som Senny och jag startat från. Vi hade dock haft telefonkontakt med Sally och vi hade knappt hunnit ta oss av förrän det stod en bil från det bolag vi köpt transporten och vi klev in och for iväg.

Tvärs över gatan bara, för framför oss klev Tommy ut i gatan och försvann mot färjeläget men Sally satt kvar i bilen och vi stoppade vår chaufför efter att ha åkt 100 meter.

Det kanske låter som en dramatisk resa men vi köpte en resa som tog oss från färjeläget i Bahn Phe ända fram till hotellet på Koh Chang och tillbaka igen, inklusive alla byten och färjor. Det är imponerande!

På väg hem till Tambon Phe stannar vi vid marknaden och fljer med Sally in som handlar ananas, papaya, thaibananer som är mycket mindre än de vi ser i Sverige, sallad och ägg. I utkanten står säljare av nummerlotter och vi föreslår Sally att välja lotter med våra ålder och eller födelseår, hoppas hon vinner.

Vi får vårt ”gamla” gästrum och tar en välkommen dusch och en liten rundvandring i trädgården som verkligen vuxit upp på de fem år som gått sedan vi var här senast. Sally visar stolt upp bon av bin som hänger i några små träd, ni som sett den härliga tv-serien ”Våra älskade bin” på SVT känner igen formen på bona. Sally säger att ”Old man” skall ta ner det större och övergivna boet och skörda honungen.

Vi får även titta på morgondagens middagsmat, anka, som Sally skall laga till hemma.

På kvällen far vi tillbaka till Ban Phe för att äta middag och hämtar på vägen upp Sallys son Bird som bor inne i byn Tambon Phe. Vi äter knaperstekt sjötunga och friterade räkor tills vi orkar längre och givetvis Pad Pack, allt ät jättegott! Vi blir alla ”imm mack mack” vilket betyder proppmätt.

Efteråt fortsätter vi till fots in till en festival och där finns mängder att köpa, Senny köper ett par skumgummiskor för 35 kronor men det är alldeles för högljutt med en djupt mullrande bas, som ger en oönskad magmassage och vi orkar inte vara på området så länge och vi är hemma i huset och i säng strax efter klockan nio.

27 oktober

Väckarklockan ringer halv sex, vi skall följa med Tommy på morgonpromenaden ned till stranden och längs stranden. Det är förvånansvärt mycket folk vid stranden och i vattnet men man förstår varför för det är en behaglig temperatur att röra sig i. På vägen ner har vi passerat ett antal hundar, några som kommer fram och hälsar och luktar på våra ben men säkerligen blir mest besvikna över att Sally inte är med, hon brukar ha med mat till dom alla säger Tommy. De småhundar som följer henne ut i vattnet när hon badar vänder besviket när hon inte är med.

Efter strandpromenaden tar Senny och jag ett dopp i det morgonsvalkiga vattnet innan vi går hem för att äta en god och nu än mer välsmakande frukost.

Senny vill klippa håret och få en manikyr och Sally ringer och bokar tid inne i Rayong. Medan flickorna gör sig om möjligt än vackrare promenerar jag och Tommy omkring i staden för att hitta en butik som kan ha den kvalitet på det skjorttyg jag vill sy upp skjorta av. Det är söndag och vi är dessutom alltför tidigt ute för få butiker är öppna och när vi kommer fram till rätt butik får vi av grannen reda på att dom har stängt på söndagar. Så vi vandrar vidare och Tommy frågar om det inte vore gott med en kopp kaffe, vilket jag gärna tar. Tommy vet naturligtvis var stans bästa finns och snart sitter vi och njuter av en härlig kopp i Rabika Coffee som ligger vid vauhuset Star IT Center.

Efter kaffet går vi in i varuhuset för att jag ville komma till en elektronikaffär fast jag inte kunde komma ihåg varför. Här vimlar av databutiker och i en skylt ser jag en lampa och kom ihåg den vi hade i rummet på Koh Chang. Det tändes och släcktes som vanligt med slocknade inte helt utan fungerade som nattlampa. En sådan skulle vara perfekt i vår hall både för oss när vi ibland i den kolsvarta natten trevar oss ut för att gå på toaletten men även när vi har gäster som behöver den.

Det visar sig att detta inte är en sådan utan en spionkamera utklädd till lampa och då slog det mig vad jag sedan ett tag haft på önskelistan. En kamera monterad på huset hemma som vi kan se hur vädret, det vill säga hur mycket snö det är, när vi är utomlands. Det säljer man här och jag slår till och köper en för 1 500 Baht, dvs cirka 500 kronor och får på köpet ett 32GB minneskort.

Senny ringer och säger att nu är dom klara och färdiga att plocka upp oss och då får jag se hur fint klippt hon har blivit. På vägen stannar vi och äter lunch på den bästa kycklingrestaurangen i området och vi avnjuter grillad kyckling och eftersom risken finns att vi inte blir mätta, enligt Sally, en extra portion med grillar fläskkött, sticky rice till Senny och mig och goda såser att doppa i, gott igen.

Här är turistbussar, tror jag det är, verkligen exklusiva. Till att börja med är det övervägande Scania och Volvo bussar men dom är dessutom fantasifull målning och belamrade med saker vi inte ser i Sverige. Förutom en massa pynt, från färgglada hjulmuttrar, en otrolig mängd med lampor och ett batteri med högtalare på utsidan.

Vi stannar hemma resten av dagen och Sally tillreder ankan och sedan får jag vara med när hon tillreder Pad Pack, stekta grönsaker.

På kvällen tittar vi på TV och här är det väldigt enkelt, oavsett vilken kanal du väljer att titta på sänds det dagligen en halvtimma med vad de kungliga gjort. Idag var det någon prominent persons begravning och en prinsessa som var på ett sjukhus där dom invigde en strålningsmaskin på ett cancersjukhus.

Därefter, och för alla del även innan, var det thaiboxning och så lite gränslöst slagsmål kallat UFC, Ultimate Fight Club. det hela är otäckt våldsamt när man slår varandra medvetslösa genom att sparka, knäa eller slå med arbågarna. Det underliga är att Sally som ju är en så genuint vänlig och omtänksam kvinna går in för liv och lust i matcherna, särskilt om det är en thailändare mot en falang.

Vi sover gott igen.

28 oktober

Vid sextiden på morgonen går vi hemifrån för att gå ner till stranden, vandra längs stranden bort till badvaktstornet och tillbaka. Jag har startat Sports Tracker som mäter hur lång promenaden blir och hur vi har gått och kan se att den är över sex och en halv kilometer och tar nästan två timmar med stopp för ett kort dopp i havet.

Sally tar med hundfoder till utvalda hundar utefter vägen som kommer springande när vi kommer, skulle någon saknas ropar hon på dom, en heter Sausage, Korven, ett passande namn till den trinda hunden. Vi stannar till hos en granne som har kor och köper gödsel till trädgården. Hunden på gården har fått valpar små jättesöta som naturligtvis Sally gillar.

Men hemma är det inte lika muntert, Tolek mamma till Loj och Logel, har inte bara problem med sina ögon hon är väldigt trött så det är något som inte står rätt till.

Idag skall vi åka till Suphattraland, en agrikulturturistanläggning. Vi besökte den med Jan och Anita Agat för tretton år sedan och förutom att få se odlingen säljer dom även en god honung som jag vill köpa med hem.

Men innan dess så går vi på skjortjakt i Rayong eller rättare skjorttygsjakt, jag har med en skjorta som jag köpt i Turkiet för sex år sedan som har en enastående kvalitet på tyget och är dessutom snygg, se fotografierna från Tommy och Sallys 140 årsfest.

Vi har varit hos den skräddare som sydde upp Lasse Gustafssons överrock men han hade inte tygkvalitén i lager men kan sy upp om vi hittar tyget. Vi är inne i flera butiker och till slut hittar jag ett tyg som visserligen inte matchar kvalitén men är snyggt, så vi köper 2 meter.

Så bär det av mot Suphattraland, men först en lunch och Sally vet ett ställe där dom säljer grillspett med sataykyckling där man kan välja lite, mellan eller stor portion och vi väljer mellan. Det visar sig vara sexton spett, per person! Trots att det inte serveras ris till, men däremot en mycket god gurkinläggning med rödlök och chilli som är smaksatt som svensk gammaldags 1-2-3 gurkinläggning fast här är det inte så mycket ättika, orkar vi äta upp alla spetten.

Rundturen på Suphattraland lämnar tyvärr lite att önska, vi är väldigt få gäster men trots det går rundturen alldeles för snabbt och informationen vi får ges endast på Thai och bara under första halvan av rundturen, men vi bjuds på obegränsat med deras exotiska frukter och vi köper med en dunk honung.

På natten får vi skåda och höra ett makalöst skådespel när ett tropiskt oväder drar in rätt över Tambon Phe.

Visningar: 4