Sommarbarnsresan

I mitt ”arbete” med att skriva min biografi har jag börjat skriva om mina år som sommarbarn. Det måste ha varit en organiserad företeelse eftersom vi barn sattes på tåg och bussar med bara en adresslapp om halsen, precis som det gods som skickades med tåg och buss. Vuxna måste sett till att vi kom av på rätt ställe. Jag bytte tåg i Laxå och till buss i Kristinehamn och det är inte rimligt att jag gjort detta utan hjälp.

Men hur jag än letar på internet hittar jag inga uppgifter om sommarbarn. (När jag idag, 21 augusti, söker på internet igen hittar jag att det officiella namnet inte var sommarbarn utan feriebarn och att det fanns feriebarnsorganisationer. Jag kommer att gräva vidare.)

Min första sommar som sommarbarn var i Blekinge hos ett gammalt par utan barn, om jag nu minns rätt, men de följande fyra somrarna 1956 till 1959 var jag i Värmland på en bondgård i Lungsund som ligger tre mil norr om Kristinehamn.

Till min stora glädje och förvåning hittade jag på internet inte bara en karta med var den lilla orten Lungsund ligger utan en egen hemsida för Sundvik (Sundviks gård), som varit mitt sommarhem, och här finns många fotografier. Jag blev så glad att se de vyer jag så väl kände igen och när det visade sig att ägarna Ingalill och Hans Lindqvist, nu bedriver uthyrning kontaktade jag dom för att se om vi kunde hyra in oss några nätter. Men hela sommaren var redan uthyrd fast när jag berättar om varför jag vill besöka gården blir vi välkomna att besöka dom.

Så under sommaren bestämmer vi oss för att åka dit och hälsa på och planerar in en resa som skall börja i Värmland och sluta hos min syster i Bohuslän. Det är konstigt men som pensionär är det svårt att hitta längre ledig tid i kalendern, men första veckan i juli är fri. Så den 24 juni ringer jag Sundvik och kollar om vi kan hälsa på den 31 juni. Vi kan inte åka förrän på eftermiddagen den 30 eftersom vår orkester har träning fram till klockan ett.

I Lungsund finns en camping med stugor men den är stängd för renovering, istället hittar vi via Booking en i stuga i Asphyttan, 15 kilometer norr om Lungsund där vi bokar in två nätter.

Så efter orkesterrepet sätter vi oss i den färdigpackade bilen och kör norrut via Mariestad mellan våra stora sjöar Vättern och Vänern och genom Kristinehamn fram till Lungsund. Det är över 65 år sedan jag var här och jag förväntade mig stora förändringar men att dom flyttat kyrkan till andra sidan bron var en total överraskning. Inte nog med det för när vi kört över bron var vägen in till Sundvik också borta. Det visade sig småningom att jag kom till Lungsund från fel håll på grund av att jag tidigare struntat i tjatmostern i vår GPS och i stället för att fortsätta rakt fram svängt av in till vänster på vägen med skylten Lungsund. Men inte nog med det, för när allt föll på plats så låg kyrkan rätt och allt berodde på att jag mindes fel, vi hade passerat vägen in till Sundvik innan vi körde över bron. Lita inte på ditt minne!

Vi kom fram till Höga Backe gästhus i Asphyttan klockan halv åtta, även här körde jag förbi och fick vända.

Här ligger en klunga små röda hus och vi hälsas välkomna av en katt och en dam som kommer ut och ursäktar sig eftersom hon håller på med yoga, och visar oss till vår stuga och försvinner sedan tillbaka till sin yoga. Katten försvinner den med.

Vi installerar oss, Senny möblerar om och flyttar ihop sängarna och sedan följer vi vår värdinnas råd om promenad ner till slussområdet i den ljuvliga sommarkvällen.

Efter en kopp kaffe blir det en tidig kväll, dels är vi trötta men framför allt är jag är så himla spänd på morgondagen.

Sundvik

Vi vaknar tidigt, alldeles för tidigt för att komma på besök till Sundvik så vi tar det lugnt och äter vår frukost på vår lilla veranda och rullar sedan lugnt iväg mot Lungsund.

Alldeles efter bron leder vägen, Hantverkarvägen, in till höger och strax efter kommer vi fram till vägen in till Sundvik strax före klockan 10.

Jag tappar nästan andan när vi kommer fram till avtagsvägen in till Sundvik. Det ser precis ut som för 65 år sedan med träd på vänster sida och en åker på höger.

Det är fortfarande en grusväg med gräs i mitten precis som när jag cyklade för att hämta posten.

Grusplanen som fanns framför huset är borta, där krattade jag många gånger med höräfsan så att det blev raka fina mönster i gruset. Huset är sig mycket likt det har bara tillkommit en entré på kortsidan och en inglasad veranda mot sjön, men huvudentrén är kvar och fönstren på andra våningen på kortändan där innanför sov jag. Vi knackar på och Ingalill öppnar och bjuder oss in.

Jag berättar om hur jag minns insidan av huset, köket med det stora skafferiet som jag smög in i och smakade på den syrade grädden på toppen av långmjölkskannan. Ingalill berättar att skafferiet är kvar men köket är flyttat och därmed gissar jag att skafferiet inte används som skafferi längre.

Hon bjuder mig att besöka mitt gamla sovrum men jag säger att det måste se helt annorlunda ut nu, och dessutom har jag bara minnesbilden av hur ljuset från billyktor som kom längs vägen spelade i taket och minns inte ens om jag sov ensam.

Hon berättar att de gamla, Tages farmor och farfar som bodde kvar i huset fram till sin död. Jag vill minnas att dom bodde i sjöändan av huset. Var hans syster Dagmar, kallad Dadda, bodde minns jag inte men eftersom hon fungerade som hushållerska bodde hon troligen i familjedelen.

Jag tänkte när vi satt och talades vid att jag borde spela in vårt samtal, jag vet ju hur snabbt jag glömmer, och kan nu konstatera att jag har glömt mycket. Jag berättar om mitt minne att Tage hade en skärmmössa och pistol i skrivbordet och undrar om han varit någon sorts polis och Ingalill säger att han visserligen var en idrottsatlet i yngre dagar men aldrig någon polis utan var bonde ut i fingerspetsarna. Ja ja, jag visste ju att man inte kan lita på sitt minne, undrar var minnesbilden kommer ifrån?

Minnet spelar mig ett spratt åt andra hållet, på finns detta hus som jag inte har något som helst minne av, och Hans berättar att huset är mycket gammalt och alltså bevisligen fanns när jag bodde där.

Dom berättar att när Harriet och Tage 1978 sålt gården reste dom mycket och besökte bland annat Jerusalem. Efter ett tag kommer Hans, Ingalills make, in och vi bjuds på kaffe och Sennys citronmuffins. Jag berättar om mitt minne av isstacken där vi hämtade is till kylningen av mjölken. Isstacken fylldes med isblock som sågades ut isen på sjön på vintern och isblocken varvades med sågspån vilket isolerade så väl att det fanns i mitt i sommaren.

Efter kaffet är det dags för mig att gå en efterlängtad rundtur på gården och i omgivningarna.

Detta är en flygfoto av gården taget omkring den tid jag var sommarbarn och grusplanen framför huset syns och i sjön finns ingen brygga vilket stämmer med min minnesbild, jag minns att vi vattnade häst i sjön.

Så här ser det ut nu med en fin stenkista med en brygga för båten.

Nedanstående foto är taget troligtvis 1956 när mamma, Marie och Knut hälsar på.

Och när man tittar närmare på detta foto, taget av sommarpappa Tage, syns inte bara personerna som är från vänster till höger Anita, Sven och jag med min mamma längst till höger. Bakom Anita sitter hennes mamma Harriet och bakom henne Dadda, Tages syster som egentligen heter Dagmar. Bakom Sven sitter min syster Marie i knät på sin pappa Knut och bakom mig och mamma sitter pappa Tages föräldrar Gustaf och Selma.

Men fotot visar också att det inte är någon brygga ut i sjön och dessutom något som jag inte noterat förrän nu, huset i bakgrunden är ju det hus som jag inte minns.

Här står Anita, jag och Sven på vår favoritplats för mete. Jag skriver hem 1958: ”Igår var vi och metade jag fick en panka och en mört, Sven fick fyra löjor, fyra mörtar och två abborrar. Anita fick en löja.”

På detta foto är sommarpappa Tage med men jag kan inte förstå vilka de två kvinnorna är, den ena till vänster om Tage är nog hans fru Harriet men vem som står till höger minns jag inte.

Eftersom man på satellitbilder kan se att berghällarna ut i sjön finns kvar vill jag komma dit igen men från den nya bryggan måste vi tillbaka upp till och runda huset eftersom det är elstaket som vi hellre går runt.

Det ser inte riktigt ut som jag minns det, då fanns det nog inga träd.

och ingen båt eller rester av brygga

Men berghällen är kvar

En höjd på andra sidan sjön med enstaka tallar och för mig var det hur långt det var hem till mamma när jag hade hemlängtan, kanske var det denna höjden med färre tallar jag såg?

På väg tillbaka ser vi hur nutiden tränger sig på, här gräver dom för att installera markvärme, senast jag grävde här på gården grävde jag ett ännu smalare dike med spade, där vi la ner tegelrör, det kallas täckdikning och görs för att leda bort vatten från åkern.

Tillbaka på gården passerar vi kortväggen på vedboden där det på min tid fanns en isstack och nu är det ett litet hus.

Dörren leder in till ladugården och därinne håller nu Hans och hans barnbarn nu på att restaurera, på min tid fanns där grisar, kor, kalvar och minst en häst. Dörren med det lilla fönstret längst bort i det röda huset ledde till något jag glömt men som Hans påminde mig om, dasset. Jo det fanns ingen toalett inne, så vi, stora som små, gjorde våra behov på ute dasset.

I dörren till ladugården stod jag när åskan slog ner i åkern, den åker där vi grävde täckdiket, där nu korna betar framför mig. Nedslaget skapade en tromb som drog med sig allt hö på hässjorna och dog sedan ute på sjön. Hans säger att det nu händer flera gånger per år.

Tack snälla Ingalill och Hans för både er gästfrihet och för att jag fick komma tillbaka både i tid och rum.

Så till det bästa av allt!

Dom berättar att vi har tur, Anita finns just nu i Lungsund. Anita är dottern, hon som satt längst till vänster på fotot taget på gårdsplan 1956. Hennes bror Sven, fast Ingalill och Hans kallar hon Sven Tage när dom pratar om honom, är död sedan tjugo år tillbaka. Både han och Anita utbildade sig till tandläkare.

När Tage och Harriet sålde gården till Ingalill och Hans köpte dom i augusti 1978 prästgården i Lungsund och nu har Anita huset som sommarstuga. Vi har fått bra instruktioner om hur vi skall hitta rätt och har inga problem att köra in och parkera på gårdsplan där vi ser en familj sitta vid trädgårdsbordet.

Jag går fram och undrar om det finns en Anita här och frågar den jasvarande kvinnan om hon känner igen mig, det är ju inte mer än 65 år sedan hon såg mig. Det tar naturligtvis en stund för henne att ta in det men vi bjuds på kaffe och byter adresser så att vi kan fortsätta hålla kontakten.

Det finns ju massor av frågor men där och då njuter jag bara av att vi kan träffas. Men vi byter adresser och jag kommer att återknyta kontakten.

För att hitta någonstans där vi kan äta lunch åker vi norrut igen nu ända till Filipstad, där Nils Ferlin växte upp och även står, eller snarare sitter, staty. Senny gillar att gå i klädbutiker och så gör vi även här och under tiden Senny tittar sig omkring frågar jag försäljaren var hon går för att äta lunch. Hon säger att den bästa lunchen. och utsikten, får man på Big Hill Lodge som ligger en liten bit utanför stan.

Så vi far iväg uppför på stor asfaltsväg och vidare uppför smalare grusväg och kommer upp på toppen med en fin utsikt, över vad vet jag dock inte så att gå upp i utsikttornet är inte aktuellt, det räcker med den inifrån restaurangen.

Här äter vi väldigt goda vildsvinsburgare med potatis och sås.

I Filipstad har Wasabröd tillverkning av hårt bröd och något vi inte kände till, av Barilla pasta. I centrum har dom en fabriksförsäljning och vi passar på att köpa på oss både Husmansbröd och pasta.

På hemvägen beslutar vi att besöka Bjurbäckens slussar som vi fått tips om och kanske få lite efterrätt.

Och visst kan vi köpa oss varsin glass men gissa vem som sitter här och fikar? Jo Anita med sin son och barnbarn som också tagit sig hit. Visst är det väl förunderligt, att inte ha träffats på 65 år och så träffas två gånger på samma dag!

Vi tittar på kanalslussarna som byggdes i mitten av 1800-talet då här, under 30 år, skeppades järnmalm fram till 1876 då järnvägen tog över. Men den restaurerade slussen används i dag till fritidsbåtar och är vacker att se.

Vi har handlat med oss lite godis från Ica i Storfors och sätter oss på verandan med varsin öl och nyköpta marshmallows

Efter en liten middagslur blir det en promenad ner till Asphyttans forsar.

Här har bedrivits järnbruk sedan 1400-talet fram till 1845. Det är förståeligt att detta kallas för Bergslagen.

Fredag 2 augusti

Dagen börjar med frukost i solen på baksidan huset och sedan packar vi bilen och tackar för oss och åker tillbaka för Lungsund till Lundsbergs skola, omskriven och ökänd internatskola där det finns en liten nio-håls golfbana som vi nu tagit sikte på.

Lundsbergs skola och på andra sidan vägen ligger golfbanan.

Nu säger vi adjö till Värmland och vänder söderut. Vi har bokat in oss på Skogstorps Hvilohem med tanken att spela golf på Degerfors golfbana. Väl på golfbanan avstår vi golfen men äter lunch i klubbhuset.

Efter en mycket god lunch far vi vidare söderut till Mullhyttan och Skogstorps Hvilohem.

Jag vet inte vad vi hade väntat oss men detta hade vi inte kunnat gissa. Huset, som heter Skogstorp, har stått där i mer än hundra år och varit pensionat, vilohem för husmödrar, konvalescenthem för alkoholister, fosterhem och HVB-hem under flyktingkrisen. Det drivs nu av ett synnerligen entusiastiskt par, Ola och Ingrid Hoelstad som delar sitt liv här med att bo och verka i New Zeeland vinterhalvåret.

Huset är fortfarande fyllt av smårum som det inte krävs någon fantasi för att se och känna de hur det såg ut när huset var fyllt av människor i behov av stöd. Men nu har Ingrid inrett hela huset, och inte minst varje rum, fantasifullt med unika möbler och accessoarer. Alla rum står öppna, vi är de enda gästerna, och vi förevisas och uppmanas att titta.

Vårt rum som kallas Afrika vilket blir självklart när vi stiger in, gamla skolplanscher med afrikanska djur pryder väggarna, en gammal resväska står kvar sedan förra sekelskiftet och sängen är komplett med moskitnät.

Vi får inte bara en härlig visning av nästan hela huset, tredje våningen är deras privata, och Ingrid berättar att deras två barn har bosatt sig en i Sverige, sonen som även sköter om Skogstorp på vinterhalvåret och dottern som bosatt sig i Nya Zeeland. Ingrid berättar att allt i huset är sekond hand och när Senny undrar hur hon hinner med att klä om och måla allt säger hon att hon bara köper sådant som inte kräver arbete. Hon handlar allt på internet och säger att det är så roligt att det nästan är ett gift.

Ingrid är bagare och bakar och säljer surdegsbröd och hon har hållt liv i sin surdeg i 23 år. Hon undrar om vi vill smaka på hennes surdegspizza, vilket vi självklart nappar på. Det tar en stund och vi rekommenderas att ta en promenad runt huset och se på deras älg.

Så vi går runt huset och letar efter något som kan se ut som en älg men och blir totalt överraskade när det visar vara en älg, livs levande.

Tillbaka på altan får vi veta att älgen och ett rådjur kommer regelbundet och vandrar omkring vid husen.

Strax kommer Ingrid med de nybakade surdegspizzorna som är supergoda. Vi brukar dricka öl till maten och här har dom många olika, och för mig helt nya öl.

Senny bestämmer sig för den amerikanska Brooklyn Amber Lager och jag Nils Oscars God Lager vi blir båda så nöjda och när Ingrid berättar att hon beställer sin öl på Willys bestämmer vi oss för att köpa dom själva till årets upplaga av golftävlingen Mjäldrunga Open.

För efterrätt får vi rådet att ta en promenad upp till Ica-affären och fortsätta över gatan tills vi hör det. Det är en glassbar som drivs av kyrkan och är mycket välbesökt. Så vi knallar iväg.

Och här är glassbaren med många människor vid borden ätande glass. Vi som är mätta kan ändå inte låta bli att köpa en glasskula med chokladglass som är kanongod, med stora bitar god choklad. Glada vänder vi hem igen strosande genom Mullhyttan.

Lördag 3 augusti

Vaknar till att solen lyser in i vårt sovrum

och efter att ha ätit en bra frukost tackar vi Ingrid och Ola och skriver in oss på väggen i hallen där besökarna skrivit en rad och tackat för besöket och styr mot Töreboda golfklubb.

Vi har en timma till start och jag kommer på att jag behöver ha ett nytt grepp på min putter, det gamla är stenhårt och halt. Sagt och gjort deras duktiga pro Micke Larsson sätter på ett nytt modernt grepp som inte fästs med lim utan sätts på, justeras och sedemera tas bort med tryckluft.

Han tipsar om att min putter är värd pengar, men jag säger att den har fel serienummer.

Försedd med mitt nya puttergrepp, med Smileys, ger vi oss ut på de första nio hålen.

Banan var under arbete och trots att både hål 10 och elva hade tagit oss tillbaka till klubbhuset avstod vi från att spela dom. Hål 10 ett utmanande par tre hål, inte särskilt långt men vatten hela vägen fram till green, jag tror jag provade och slog en boll i sjön.

Vädret är jättefint och Senny vill bada och enligt GPS finns Åsens badplats en mil söderut så dit åker vi.

I natt skall vi sova i Trollhättan på Spirans Rum och Logi. Det är en stor härlig bäddad dubbelsäng med handdukar fint vikta på täcket på bilden i Booking som vi bokat alla boende med. Men Senny oroar sig över en rad i det finstilta: ”Handdukar/lakan mot en tilläggskostnad” och jag säger att den fighten tar jag om den uppstår, vi har ju köpt enligt fotot.

Spirans visar sig ligga i en äldre villabebyggelse uppe på berget på andra sidan om fallen. Jag missar och får vända om men här är det.

Det är ett vandrarhem och här finns en handfull män och en kvinna men ingen personal. Vi hittar vårt rum och det ser ut precis som på bilden. Vi styr nu kosan tillbaka till centrum för att hitta ett ställe att äta. Det visar sig finnas många restauranger och dessutom med förvånansvärt många av gäster, kräsna som vi är blir det många intittningar i olika ställen.

Tills vi fastnar för Brasseriet.

Tyvärr är min köttbit inte varm trots att den serveras i en gjutjärnspanna, men vi har väntat väldigt länge på maten och jag vill inte vänta ännu längre. Pommes och såsen smakade bra.

Vi tar vägen via godisbutiken Hemmakväll och går hem och mumsar i oss och tar en tidig kväll.

Söndag 4 augusti

Vi gör vår vanliga frukost i det gemensamma köket och äter den tillsammans med en trevlig men snacksalig resande och packar in oss i bilen och far till min syster på Bohus Malmön.

Senny och Marie badar vid småbåtshamnen och sedan blir det lunch på räkor och rökt makrill utanför sjöboden.

Måndag 5 augusti

Efter frukost tar vi en promenad över ön, besöker kyrkogården och ”hälsar på” Hans och tar oss sedan till ner till vattnet i Kyrkogårdsviken där det blir bad förståss.

Under tiden som Marie har möte med sin bank i Kungshamn och tar Senny och jag en promenad i Kungshamn.

Tillbaka på Malmön Butikerna vill mjölka de sista kunderna på att köpa de realiserade kläderna och har engagerat ett antal lokala musiker att sjunga och spela i restaurangens uteservering och vi går dit för att lyssna. Det är flera av de musiker jag spelat med i sjöboden under åren och det är många som lyssnar till god underhållning.

Marie och Senny tar ett sista bad innan vi går hem och njuter av nystekt färsk makrill.

Tisdag 6 augusti

Innan vi tackar Marie och far hem åker vi ut till Draget, längst västerut på ön, för att flickorna skall bada.

Jag följer inte med ner till vattnet men ser mig om och tycker inte som min syster att det är vackert och har svårt att se hur vackert det skulle se ut utan de fruktansvärda spåren efter stenbrytningen. Jag tycker att det är vittne om människans hänsynslöshet mot naturen och kommande generationer.

Vattnet här ute är naturligtvis fantastiskt och lyfter jag blicken och tittar på havet är utsikten underbar.

Därmed är resan tillbaka till sommarbarnsvistelsen över.

Visningar: 43