Thailand, 4-7 november

4 november

Morgonen följer den nu invanda rutinen jag vaknar tjugo i sex, går upp gör mina behov och borstar tänderna. Vi tar på oss badkläder och går ut till Tommy och Sally som sitter utanför och väntar på oss och sedan vandrar vi tillsammans iväg med stranden som första mål. Väl på stranden tar vi av oss skorna och lägger vid borden som ägs av en kvinna som köpt strandrätten för med svenska mått mycket pengar, flera hundra tusen, och investerat i ett tjugotal träbord och liggstolar med paraplyer. Tommy förstår inte hur hon får det att gå ihop för det kostar 20 Baht att hyra en solstol och eftersom hon saknar både toalett och servering så de allra flesta väljer andra ställe, men som sagt vi väljer henne på morgonen.

Promenaden längs stranden går barfota bort till badvaktstornet och tillbaka där Tommy går och sätter sig medan Senny och jag går ut i havet för att svalka oss, i det trettiogradiga vattnet. Sally har under tiden vi promenerat längs stranden matat en massa hundar och ekorrar och dessutom tagit med sig två hundar ut på en simtur i havet.

Tillsammans går vi tillbaka för att raka och duscha av oss och sedan göra i ordning frukosten, sista dagen får Otto vila och jag köra råsaftcentrifugen med en och en halv ananas, den sista halvan äter vi skuren i bitar.

Det är sista frukosten tillsammans och det känns lite vemodigt men vi vet att Tommy och Sally nu är glada över att få gå tillbaka till sitt normala liv. Leif har redan projekt för Sally att leda arbetet med att cementera ingången till huset eftersom vägen utanför nu blivit cementerad är det en nivåskillnad som skall fyllas igen. Det är redan flera samtal med många hantverkare och med Tommy som översättare till Leif.

• 

Klockan 11 skall vår chaufför komma och han är en halvtimma tidigare, ovanligt för Thailand, och vi lastar in alla våra väskor. En sista kram till Tommy och Sally och vi rullar iväg mot Bangkok.

Det visar sig ganska snart att den minibuss vi åker i har sett sina bästa dagar och vi sitter snart i en 28 grader varm bil där luftkonditioneringen uppenbarligen inte fungerar. Vi öppnar sidofönstren och hänger ut en öppen hand som får fartvinden att blåsa in och ge lite svalka. Chauffören, en vi inte tidigare åkt med, kan ingen engelska och sitter ideligen och hanterar sin mobiltelefon. Till vad vet jag inte men han stirrar ner i den under alltför långa perioder för att det skall kännas säkert, bilen kör trots allt relativt hög hastighet.

• 

• 

• 

När vi passerat flygplatsen i Bangkok kör han åt sidan och går ut bilen för att efter en stund komma tillbaka och be oss stiga ur. Han säger att vi inte skall betala bara flytta över till en väntande taxibil och avslutar med att be om 100 Baht. Jag tror han inte ville/kunde köra i Bangkok, och jag förstår honom efter att ha åkt med taxin in till hotellet.

• 

• 

• 

• 

• 

Vid folkräkningen 2010 bodde det i staden nästan lika många som det bor i hela Sverige idag.

Vi bor på Ambassador Hotell, byggt 1962 och ombyggt 2008 till över 700 rum. Hotellet ligger nära skytrain, vilket är ett enkelt och snabbt sätt att ta sig runt i Bangkok eftersom det som namnet anger går uppe i luften ovanför den ofta stillastående biltrafiken. Det ligger många restauranger från olika ställen på jorden på promenadavstånd och det finns många skräddare inne på hotellet, däremot inte så mycket matställe, men som sagt desto fler utanför.

• 

• 

• 

• 

• 

Vårt rum ligger på 21 våningen, av 26 möjliga, med en enastående utsikt ut över skyskraporna intill. Vi som är vana vid att sova utan rullgardiner så att vi kan se himlen när vi vaknar, får en ny upplevelse med alla blinkande höghus utanför fönstret.

Efter att ha installerat oss i vårt stora rum, en säng i kingsize, en soffa med soffbord och tv-bänk/skrivbord, ger vi oss direkt ut för att äta lunch vi åt frukost vid halv nio och nu är klockan halv tre så pizzaslice, stora bitar, sitter som en smäck. Här är priserna så mycket högre än i Tambon Phe och även Koh Chang så maten med en öl och en soda kostar ungefär 150 svenska, med tanke på att det inte är en hel pizza är det dyrt men den är värd vartenda öre för den är i mästarklass.

• 

• 

Klockan sju på kvällen är det kolsvart, fast det blir det ju inte i en stad och definitivt inte i en storstad som Bangkok och det närbelägna hotellet Sofitel lyser upp sitt torn så att det lyser som guld mot den mörka himlen. Tommy har tipsat om en bar med god musik med det passande namnet Absolut men när vi följer den karta han gett oss hamnar vi på en bak/bargata där det finns lättfotade thaiflickor i flockar vid varje bar men Absolut hittar vi inte. Istället sätter vi oss på Thai Corner alldeles vid Sokhumviten, ja det är rätt det finns en sådan här också, troligen därför att det betyder något i stil med huvudgata eller så. Vi beställer det vi så ofta ätit här en kycklingsoppa ed curry, jag tar en spicy räkröra och så givetvis en Pad Pak. Vi beställer öl och soda men när jag ser två gentlemän sitta med en liten karaff vitt vin som immar i värmen ändrar vi oss och tar en sådan istället.

• 

• 

• 

• 

• 

Det känns exotiskt för oss eremiter, som hemma sitter ensamma i den tysta skogen för det mesta, att sitta och äta 10 meter från en hårt trafikerad dubbelfilig väg med tåget dundrande ovanför, fast det verkar som filer inte är så viktiga här.

Jag tror inte jag skulle våga mig på att köra bil i Thailand för ingen verkar bry sig om de trafikregler som finns, hastighetsskyltar ignoreras helt stoppskyltar verkar bara vara förslag, omkörning sker i filen till vänster eller höger och inte minst på vägrenen ja till och med på gångbanan. Bilar, lastbilar, bussar och inte minst alla motorcyklar med en, två eller fler passagerare, det finns motorcykeltaxi och många flickor som åker med sitter som de fina damerna gjorde förr på häst, med båda benen på en sida om motorcykeln, alla svärmar med dödsförakt som getingar in och ut i filer. Här i Bangkok är trafiken om möjligt ännu mer vansinnig, när det blir stopp i trafiken kör ändå alla motorcyklar i varenda lucka som finns inklusive framför och bakom de stillastående bilarna. Och statistiken visar hur farligt det är för det dör 45 personer per dag i den thailändska trafiken jämfört med Sveriges som ligger under en person och dag.

Men thailändarna är vänliga vilket också märks i trafiken när man tutar är det för att påkalla uppmärksamhet inte för att man är irriterad eller arg, och det verkar inte finnas den idiotiska stolthet som märks i trafiken i Sverige att helst blockera så att ingen kan byta fil och komma in framför. Vänligheten i trafiken är synlig, det är sällsynt att se en bucklad eller skavd bil och inte minst jämfört med Portugal där nästan varenda bil ser ut som ett gammalt skrynkligt ansikte.

5 november

Vaknar vid sextiden, helt i onödan för här finns ingen strandpromenad men här är en stad i gryningsljus och en ännu sovande hustru.

• 

• 

Vi går ned till frukostmatsalen men blir avvisade för det ingår ingen frukost i det billiga pris vi betalt för hotellrummet. Nå jag såg ju det när jag bokade men både Tommy och jag utgick från att det var fel och att alla på hotellet kunde äta frukost. Så istället går vi utanför och här finns mat att välja på, att äta från de små rullande köken är inte att tänka på, det finns gränser man kan få Senny till och ärligt talat är jag inte så särskilt pigg på det själv även om maten är väl tillagad. Så vi hittar inom något hundratal meter en frukostbuffé för 290 Baht, cirka 95 kronor. Även om temperaturen på morgonen är relativt sval, jag gissar på 34-35 grader, väljer vi att sitta inne där det är svalare.

• 

• 

• 

Dagens mål är att ta oss till MBK, ett gigantiskt varuhus på nästan 90 000 kvadratmeter fördelat på åtta våningar. Det finns mer än 2 000 butiker som säljer kläder, modetillbehör, handväskor, lädervaror och resväskor, möbler, mobiltelefoner, elektriska apparater, kameror och tillbehör, pappersvaror, och DVD som fortfarande verkar vara stort här. Dessutom mängder med saker som man absolut inte behöver, visste fanns eller verkar helt meningslösa.

För att ta oss dit åker vi skytrain, som tunnelbana fast tvärtom, och trots att jag kikat på Internet hur man skall göra så tar det en stund innan vi köpt biljett, ett plastkort som vet vart vi skall och på vilken sida och våning vårt tåg går. Vi har fått reda på att vi skall gå av vid hållplatsen Siam vilket vi köper biljett till. Tåget är fullpackat så det blir ståplats, dessutom hade jag planerat att lösa en dagsbiljett, som inte kostar särskilt mycket, för att åka runt och se Bangkok från ovan men det visar sig vara en dålig idé för på grund av värmen är fönstren utformade så att det inte går att se in och mycket begränsat att se ut.

När vi kommer dit kan vi inte förstå vart vi skall gå och får rådet av de alltid närvarande poliserna att gå en trappa upp. Väl där blir vi inte ett dugg klokare för här finns ingen skylt med MBK. Det visar sig till slut att vi skall ta ett annat tåg och åka en hållplats till och här finns inte bara en skylt utan för att inte se varuhuset måste man vara blind. För att komma ut skjuter man in sitt plastkort i en maskin som öppnar en grind men inte för mig och Senny. Det visar sig att vi ju köpt biljett till Siam och nu åkt en hållplats längre till National Stadium, så vi får betala lite till och få nya biljetter som vi nu kommer ut med.

• 

• 

• 

• 

Det är på gränsen till svårt att ta sig fram i gångarna dels för mängden människor men mest för att det är fullpackat med varor. Vi försöker att ta oss fram en våning i taget men tappar snart bort oss för här finns så mycket att titta på och önska sig. Det finns givetvis restauranger i mängder och vi äter lunch på en japansk teppanyaki-restaurang något jag i många år velat att Senny skall få uppleva. Så vi bestämmer rätterna och kocken börjar ta fram råvarorna när Senny kilar iväg till toaletten och när hon är tillbaka är allt redan tillagat! Så vi får gå på japanskt minst en gång till.

• 

När vi kommer hem igen har vi köpt en inneklänning, en blus, en bikini, fem kalsingar, två tennisskjortor och två shorts. Dessutom har vi prutat på alla köp.

• 

• 

• 

• 

• 

Vi är dessutom helt genomsvettiga och trötta så efter en dusch somnar vi båda på sängen i vårt 28 grader svala luftkonditionerade rum. Lustigt för hemma skulle jag nog kunna tänka mig sätta på vår AC när det är 28 grader för att få 20 grader eller mindre att somna i, men här är 28 svalt förutsatt att det drar lite i rummet.

I går gick jag in till en av de 4-5 skräddare som finns inne i hotellet som hade det tyg hemma som jag sökt i Rayong för att sy upp några skjortor. Skjortan jag har med är inköpt för sex år sedan i Side Turkiet och är fortfarande nästan i skick som ny. Orsaken är det högkvalitativa tyget, egyptisk bomull, och denna skräddare har en hel del mönster att välja på. Så jag ber honom göra en kopia av min skjorta av det tyg jag väljer och den är färdig redan idag.

• 

Jag är nöjd med resultatet och vi enas efter en stund om ett pris på 825 kronor för tre skjortor, dom andra två kan jag hämta i morgon.

Pappa skräddaren som öppnade sin butik i hotellet när det bar nytt för femtio år sedan tipsar om var jag skall vända mig när jag berättar att vi i morgon tänkt åka till Floating Market så jag går dit, dom håller också hus i hotellet, och köper två biljetter för 1200 Baht. Då ingår att vi hämtas och lämnas i minibuss vid hotellet och en tur med speedboat, smala långa båtar med enorma bilmotorer som har en rak axel med en propeller i ändan. Jag bokar samtidigt en transport från hotellet till flygplatsen när vi skall åka hem, den kostar 600 vilket är 200 kronor.

• 

• 

• 

Middagen tar vi på promenadavstånd igen, denna gång en tysk restaurang ”Old German Beerhouse”. Vi beställer en Wienerschnitzel och en likadan med svampsås och byter ut pommes friten mot rösti och till det ett stort glas Khang-öl. Dessutom varsin liten sallad.

Döm om vår förvåning till vår servitris stora glädje, när salladen kommer in och är en stor djup tallrik till bredden fylld men färska goda grönsaker. Jag har längtat och hugger in och snart kommer den nu småskrattande servitrisen in med köttet, två enorma köttstycken, vardera!

Fotografierna har en osmaklig rödlila ton beroende på belysningen i restaurangen:

• 

• 

• 

• 

Det är gott, inte minst den gigantiska röstin som är tillagad till perfektion, men det finns inte en chans att vi kan äta upp maten. I själva verket orkar vi inte ens äta upp hälften, så vi får med oss allt hem. Vår minibuss skall hämta oss halvsju i morgon bitti så då kan vi ju äta resterna som frukost.

6 november

Vi äter lite av wienerschnitzel till frukost på några halvsöta brödskivor vi köpte på hemvägen i 7/11, det var en upplevelse jag hoppas ni slipper och som gjorde revolt i min magen i en timmas tid. Kvart över sex står vi utanför entrén och väntar men ingen bil kommer, till råga på allt ser jag nu att landsnumret på mitt telefonnummer på beställningen är 66 (Thailand) så chauffören kan inte nå mig. Men vid entrén står en mycket kompetent dam från hotellet som tar tag i det hela och ringer en massa samtal och kvart i sju kommer minibussen.

Den kör runt till fler hotell och har till slut fyllt bussen med passagerare. Så bär det iväg, eller snarare det är det som det inte gör, för trafiken står i princip helt stilla. En trefilig väg fylld med fyra filer trafik kryper fram någon meter i taget.

• 

• 

• 

Det tog oss ungefär en halvtimma att komma en halv kilometer men sedan lossade det så att vi kom ytterligare 20 kilometer på 50 minuter. Här fick vi kliva ur bilen och fördelades beroende på vår destination på olika småbussar. Efter mer än tre timmar och 12 mil är vi så framme.

Både jag och Senny trodde att klongerna, de smala kanalerna, och Floating Market som man sett på TV skulle ligga i Bangkok men efter nästan tolv mil och tre timmar i minibuss är vi framme långt ut på landet.

Jag hade väntat mig en resa på kanalerna och att det skulle vara packat med båtar med försäljare och turister. Det stämmer ju i och för sig men sträckan vi kom till var några hundra meter med båtar på kanalen som sålde frukt och en del som lagade till och sålde mat, men längs ena kanten av kanalen, där vi släppts av var det en överbyggd marknadsplats lik den som finns i varenda by med den skillnaden att här såldes turistbjäfs. Tyvärr måste jag säga att hade jag vetat vad som väntat hade vi inte åkt hit. Vi äter dock billig thaimat som smakar bra och får en del exotiska foton som förhoppningsvis förstärker den bild vi hade innan vi kom hit. Låter jag besviken så beror det på att jag är det.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Efter att ha gått runt i en timma är det dags för speedboat och vi far iväg längs klongerna, dock inte i någon speed, utom på ett ställe, och det känns bra för vattnet ser allt annat än hälsosamt ut och det skvätter en hel del från mötande båtar och från kanten av kanalen. Vi åker två kilometer och det tar 15 minuters och sedan är det över, besvikelse igen, vi får inte åka igenom Floating Market som vi sett andra göra utan det känns mer som att vi fick se den smutsiga baksidan. Vi stiger in i minibussen igen och så bär det av tillbaka till hotellet, nu är det inga stillastående köer så de 11 milen avverkas på två och en halv timma.

• 

Vår utfärd, som var det vi båda såg fram emot i Bangkok startade kvart över sex vid entrén och vi var tillbaka igen klockan två, genomsvettiga efter att ha suttit mot det varma sätet och besvikna, tyvärr!

Dusch och sova på sängen i två timmar.

På kvällen firar vi dock. Vi vandrar iväg för att hitta ett ställe som ser trevligt ut att äta på, Senny vill dricka ett glas vin till maten och jag föreslår att vi i så fall inte äter thaimat. Hon har noterat ett ställe som ser trevligt ut på vägen ut mot sokhumviten men när vi kommer dit står det att man serverar halal-mat som vi visserligen inte vet mycket om men tycker att dom som vill ha det får välja istället för oss. Vi går till vänster när vi kommer ut på sokhumviten men efter några kvarter känner vi att det är lugnare längs vår hotellgata och väljer till slut Hemingways Bar.

Vi drack en så god Margarita på The White House med Tommy och Sally så vi beställer in varsin och även om den inte är lika god njuter vi av varandra, vår härliga resa i Thailand och att vi snart kommer hem till barn och barnbarn och vår goa Lommen igen.

Jag har frånsett den gigantiska frukosten bara ätit en Pad Pak idag och unnar mig en pizza och Senny en pasta carbonara. Det var bra att jag inte ätit mycket för det är mängder med ost på pizzan men Senny får vin och jag dricker en öl så vi är båda nöjda när vi går hem.

• 

• 

• 

Vi somnar tidigt.

7 november, sista dagen

Vi äter frukost på Alexis igen, jag har blivit väckt kvart i sex av mobilen för jag glömde stänga av gårdagens tidiga start. Återigen en vacker morgon och planen för idag är att inte ha någon plan annat än att slappa runt poolen.

• 

• 

• 

Det visar sig inte vara något problem för det finns en ytan under tak med bord och stolar som jag kan sitta och skriva på bloggen och Senny ligger och läser vid poolen och varvar bada i solen med bada i poolen. Vi äter en lätt lunch vid poolen och Senny är nöjd med sin Satay-kyckling men jag beställer en club sandwich som visar sig lukta mögel och när jag klagar tas min tallrik ut och efter ett tag kommer den in igen med en varm nytillagad macka, men kvar ligger två delar av den gamla så det blir en lätt lunch.

Lagom till batteriet i min laptop börjar svikta gör Senny detsamma och vi drar oss upp på rummet. Senny tittar på SVT och jag knåpar med bloggen tills det blir dags att gå ut och äta middag. Vanemänniskor är vi helt klart för vi fortsätter vår tvärgata bort och hittar en thaikrog som ser trevlig ut och med anständiga priser (för att vara Bangkok). Vi beställer in fyra rätter plus ris, gyllene knyten, räkkakor, stekta revben och madsaman curry med kyckling och en portion ris och varsin öl. Men först, sista kvällen, varsin Margarita.

• 

Det blir nog lite språkförbistring för vi ville ha in drinkarna först och sedan maten med ölen och drinkarna kommer först men vi hinner inte smaka förrän de gyllene knytena kommer, och dom är gigantiska! Så vi knaprar lite och skålar och snart kommer även de friterade räkkakorna in och även dom är enorma och sedan, ja du gissar nog, kommer de stekta revbenen serverade med färsk ingefära, rödlök, lime bitar och jordnötter. Detta är mer än vi orkar och då har vi ännu inte fått in huvudrätten. Till slut har vi druckit ur drinkarna och petat i oss vad vi orkar av förrätterna och in kommer huvudrätten. Det finns inte en chans att få plats med mer än att smaka och den är het, och då menar jag inte varm! Vi sköljer ner allt med ölen och får hälften av räkkakorna i en doggybag.

• 

• 

På hemvägen passerar vi en krog, Rocket, som ser inbjudande ut och vi bestämmer oss för en sista night-cap.

• 

• 

• 

I morgon är det hemresa och om den och en sammanfattning av resan får du läsa i nästa och sista resebrevet från Thailand 2019.

Visningar: 5