Anna Maria Island, rundresa

Lördag 7 november

Startar tidigt med frukost och packar två små handbagageväskor plus en bärkasse med badkläder. Allt annat packas sedan ner igen samt allt som inte behöver ligga kvar i kylskåpet och sedan över till Sigsfors och lämnar vår nyckel för nu skall vi ut på semester på semestern. Sigsfors får nyckeln utifall vi inte hinner hem till onsdagen då det är dags att byta rum till ”beachfront”.
Vi äger hej och sätter oss i bilen och far till Naples 22 svenska mil söderut där vi bokat en övernattning på Red Roof plus för 91 dollar. Enligt hörsägen skulle Naples vara en mysig stad men när jag kollade på Google såg det ut som en höghusstad vid stranden och såg inte mysig ut alls, men hörsägen stämmer visar det sig, för det är en mysig stad och vi såg inte till några höghus.

Vi går utefter main-street och hittar en italiensk restaurang Molto där vi äter mycket goda hamburgare (!) och sedan far vi till stranden och badar och slöar lite.

På kvällen är vi tillbaka men nu är det fullt med människor och svårt att hitta parkering men vi hittar en i utkanten. Nu har det börjat regna och nära oss ser vi Bice, ytterligare en italiensk restaurang, som ser dyr ut men vi väljer den ändå. Det kostade drygt 900 kronor men det var gott och trevligt.
Natten skulle visa sig bli stökig, i rummet bredvid finns ungdomar som festar ordentligt och på natten väcks vi av bråk och skrik och bank av en utelåst flicka. Polisen kommer småningom och hjälper till att banka men tar till slut med sig flickan och vi kan somna.
När vi checkar ut får vi som ett rejält plåster på såren, pengarna tillbaka för rummet, hatten av för Red Roof hotell i Naples.

Söndag 8 november

Vi äter frukost i en äkta amerikansk diner, ni vet dom där serveringarna på film som ser ut som tågvagnar, med amerikanskt kaffe, korv, skinka, bacon, stekt ägg och pannkakor, två av varje utom kaffet. Vi behövde ingen lunch.

Nu styr vi ut mot Florida city söder om Miami 16 mil bort via Tamiami trail som går tvärs igenom norra delen av Everglades. Att köra bil i Florida är hur tråkigt som helst, det är helt platt och vägarna är kantade av träd så man ser ingenting, men Tamiami trail har färre träd och mycket fåglar.

Vi tar paus vid Big Cypress Oasis Visistors Center och ser en film om Everglades och vid parkeringen utanför rinner en liten å som vimlar av alligatorer.

Vårt mål är Shark Valley, som trots namnet inte handlar om hajar utan visar upp norra delen av Everglades

Everglades här ser ut som en grässavann men där gräset står i vatten och här och där finns små trädbevuxna kullar, så kallade hammocks, några decimeter höga och därmed ovan vatten.

Vi köper en guidad rundtur som tyvärr egentligen inte gav oss någonting, vi såg bara några enstaka sorters hägrar men inget annat. Den största behållningen var att den mycket pratglada guiden, några och åttio år, skrattade mycket och med ett skratt identiskt med Gunn Spjuths.

Vi ankommer vårt hotell Ramada i Florida City, som vi bokat i två nätter, och får ett trevligt rum, vi bad att få ett tyst rum med tanke på den gångna natten och gick sedan ut för att äta.

Att gå i USA, eller i vart fall i Florida City, är inget som gängse amerikanen sysslar med annat än på särskilt anordnade gångstigar. Vi bestämde oss dock för att gå till Dannys som rekommenderades av hotellet men det var helt tomt på folk så vi gick tillbaka till stället mitt emot hotellet där det stod många Harley Davidson motorcyklar utanför och mycket folk vid borden. Vi satte oss på verandan utanför men innan vi hunnit få in våra öl, Samuel Adams Boston lager, började orkestern soundchecka och vi bestämde oss snabbt för att sitta inne. Inredningen på Mutineers går naturligtvis i sjörövarstil och jag beställer Captains steak men Senny fegar och tar Pasta med fyra sorters ost, allt nedsköljt med Samuel Adams, allt för 56 dollar vilket med dricks blir 65. Mätta och nöjda tar vi den korta promenaden tillbaka till hotellrummet och somnar in redan klockan åtta.

Måndag 9 november

Äter frukost på hotellet som visar sig riktigt bra med korv och äggröra, olika sorters flingor och müsli, bröd, färskost och sylt och ett järn för att göra sin egen waffle, den amerikanska våfflan, komplett med lönnsirap.

Vår lösa plan för bilturen var att se Everglades, vända i Key West, som är yttersta spetsen på ö-kedjan längst söderut på Florida och ta en övernattning någonstans på vägen hem igen. Vi bestämde oss nu för att den viktigaste var att Senny fick sin dröm uppfylld , att simma med delfiner.
Via Internet hittade vi Dolphinsplus i Key Largo som ligger på vägen till Key West så vi stannar för att kolla om vi kan komma i morgon men dom har en tid idag klockan tre. Vi har 16 mil kvar till Key West och därmed ingen chans att hinna dit och tillbaka till tre. Vi resonerar en stund och bestämmer oss för att skippa Key West och bokar tiden klockan tre.

Vi åker dock vidare ut på öarna till Marathon där vi via turistinformationen får tips om Lazy days som, naturligtvis, ligger vid stranden och serverar fisk och skaldjur.

Jag beställer Lobster Special och Senny, som ju inte är någon älskare av fisk och skaldjur, tar en Key West salad. Jag dricker två glas iste vilket var en positiv överraskning och Senny Yuenling-öl eftersom dom inte har Samuel Adams. Tyvärr hade dom kryddat hummern väldigt starkt, och jag frågade ju inte innan så jag får skylla mig själv. Senny fick friterade räkor och friterad ost i sin sallad och är nöjd.

Jag hade frågat på turistinformationen om 7 miles bridge och fått besked om att det fanns en utsiktspunkt strax innan. Vi hade tid att göra det men inte köra fram och tillbaka över bron. Naturligtvis missade jag utsiktspunkten och vips var vi på den drygt milslånga bron där man inte får stanna eller vända. Vi hann tillbaka till Dolphinsplus med fem minuter tillgodo.

Vi väljer Structured program, vilket innebär att Senny får lära sig hur man dirigerar delfinerna. Det kostar 210 dollar så Senny får simma själv och jag får gratis följa med för att fotografera. Inga andra besökare kommer så vi blir ensamma med alla tränare och delfiner.
Dolphinsplus har ett trettiotal delfiner i två anläggningar, en i Atlanten och en i Mexikanska golfen. Vi är på Atlantsidan och här finns fyra bassänger två på vardera sidan om en båtkanal som går ut i Atlanten. Bassängerna skiljs mot varandra och kanalen med bara ett galler vilket gör att vattnet byts automatiskt med hjälp av tidvattnet, och delfinerna kan tala med varandra i alla fyra bassängerna och jaga fisk och skaldjur som kommer in. Två sidor i bassängen har på så sätt ingen betong och alla en naturlig sand och stenbotten.

Det hela börjar med 40 minuters lektion i hur delfinens anatomi och hur dom fungerar och vad man får och inte får göra i bassängen. Ronny får samma lektion.
Så är det så dags för Senny att gå ner i bassängen med delfinerna. Hon har fått en flytväst för att både orka och för att inte sparka vilket delfinerna inte gillar. Jag kan nog inte i ord beskriva hur lycklig Senny var men titta på de foton jag bifogar.
Det finns ingen tidsgräns men till slut orkar Senny inte längre, mest för att hon inte kan ta in mer tror jag.
Under tiden har en yrkesfotograf tagit foto, närmare 300 stycken medan jag mest filmat och vi köper alla vilket kostar 79 dollar men är ovärderliga för Senny och mig.

Här sker forskning på delfinernas läte. På min fråga om att få ta del av deras forskning bad dom att få återkomma och innan vi går kommer dom tillbaks och säger att de skall upprätta en maillista och att jag nu står överst när de publicerar resultat till forskningsvärlden.

Rörliga bilder från besöket finns i filmen (https://blogg.wetnet.se/florida/anna-maria-island-filmen/)

Mycket glada och trötta äter vi en bacon/ost hamburgare och Samuel på Mutineers

Det är inga problem att sova hela natten. Innan vi somnar bestämmer vi att starta tidigt och köra till Cocoa Beach där vi bokat oss på motellet Anthonys On the Beach och ta en eftermiddag med bad i Atlanten och slöa på stranden.

Tisdag 10 november

Efter frukost sätter vi oss i bilen och låter GPS appen i paddan nu styra oss norrut innanför och förbi Miami för att slippa så mycket bilköer som möjligt. Och efter drygt 36 mil är vi framme och går, efter att först ha köpt ett tangentbord till paddan, ned till stranden för att bada.

På parkeringen står en tyskregistrerad (!!) liten grön husbil och vi kommer till tals och det visar sig vara ett par i några och sjuttio år som skeppat över bilen till Halifax i Kanada och nu bilat runt i tre månader för att om några dagar avsluta och skeppa hem bilen igen. Dom tyckte att vi skulle äta middag tillsammans vilket vi gjorde genom att göra beställa varsin pizza som vi broderligt delar tillika med en flaska vin som Reinhart hämtar i bilen.

De var särbo, Reinhart bor i Basel och Birgitte 12 mil bort i Schwartzvald men åker tillsammans på semestrar och hade varit över hela jorden med husbil.

Onsdag 11 november

Frukost intar vi på den lilla altanen med utsikt över stranden och den uppåtgående solen.

Nu är det Ronnys dag och den skall tillbringas på Kennedy Space Center.

Vi tar en guidad tur och körs i två timmar runt medan vår guide ger oss initierat fakta blandat med egna minnen från de tre till fem hundra uppskjutningar han varit med om. Bussturen tar oss till besöksläktarna varifrån vi alla sett uppskjutningarna på TV, via den otroligt stora monteringshallen, 160 meter hög och en volym på över 3,6 miljoner kubikmeter, de två uppskjutningsramperna där de fem rymdskyttlarna startat, för att avslutas vid Apollo V centret.

Bilresan hem till Anna Maria Island tar tre timmar och efter 145 mil är vi ”hemma” igen och får kvällsmat av Hans och Marie.

Rörliga bilder finns i filmen (https://blogg.wetnet.se/florida/anna-maria-island-filmen/)

Visningar: 0