Pestana Palm Gardens, Vecka 3

Hittat starttid på Silves och regnet som idag skall komma där uppe skall sluta innan vår start klockan 13. På väg upp till Silves som ligger intill bergsmassivet  Monchique, blev det kolsvart på himlen och dramatiska moln rullade fram tillsammans med åskblixtar.

Jag hann ta ett vackert foto på himlen innan den öppnade sig och det föll stora åskregndroppar och dränkte på nolltid vägen. Vi fortsatte fram till golfbanan och satt i bilen och väntade tills regnet dragit över och gick in och annullerade vår starttid för banan var nu helt under vatten.

Istället for vi vidare upp till staden Silves.

En historisk stad, troligen grundad av romarna, föll i morernas händer på 700-talet  och kallades ”Bagdad of the west” av muslimerna som härskade på 1200-talet. Morerna byggde det stora slottet som kröner staden.

I denna historiska stad köpte vi skinka på Lidl.

På grund av den stundande proffstävlingen börjar det bli svårt att få golftider. Proffsen spelar in på de tre banor som de skall tävla på och vi andra får slåss om de tider som blir över, så Senny och jag såg att golfbanan Vila Sol 5 mil österut hade lediga tider. Det var en imponerande anläggning med stort hotell och mängder av hus runt de 27 golfhålen

Vi spelade ihop med Manfred och Heidi från Tyskland, båda i vår ålder, men Manfred kunde bara tyska och det hjälpte inte att Heidi gjorde så gott hon kunde. Min tyska har legat i träda sedan mitten av 70-talet så det blev en tyst runda

Jag är som ni ju alla vet en social människa som tycker om att träffa nya människor men den här gången blev det ingen trevlig runda. Det måste ju sägas att mitt fullkomligt urusla spel ju knappas gjorde saken bättre och det hjälpte inte att Senny som vanligt spelade bra.

Banan var vacker med böljande hål kantade av pinje-, mandel- och fikonträd varav jag träffade merparten med mina bollar. Här finns massor av fåglar, jag såg och hörde en portugisisk spillkråka, blåkråka, härfågel och andfåglar i alla färger.

Under andra omständigheter hade det kunnat vara en njutbar runda men icke så idag.

Dessutom var fairways i dålig kondition, glest med gräs och olika typer av gräs. Greenerna var bra och snabba men tyvärr var flera hål dolda så att man inte såg vart man ville eller kunde landa. Dessutom, vilket kanske egentligen inte är negativt, var många av utslagen på hålen så pass korta att jag riskerade slå igenom fairway på dogleg (vinklade) hålen.

På hemvägen stannade vi i köpcentret i Guia och köpte en elgrill, det känns så fel att i det vackra vädret gå in och grilla i ugnen. Vi köpte en billig för dryga tvåhundra och den var också billig i konstruktionen, så billig att den knappt fungerar men för två månader kan jag tänka mig stå ut med tandpetare och tejp för att få den skall fungera. Senny kom i tid på att vi även måste ha en förlängningssladd så en sådan fick vi köpt med.

Vi avslutade dagen med grillade kotletter och bakpotatis med tomat och sallad. Och så några timmar med SVT-play.

Ta-det-lugnt-dag.

Bestämmer oss för att äta en glass nere i byn som lunch.

Vi tar en ny promenadväg och går med hjälp kartan i den välsignade appen Sports Tracker ut i villakvarteren på bergen ovanför byn till brödbutiken. I alla större matbutiker finns precis som hemma ett bageri men här får man känslan av att det är ett riktigt inte ett bake off.

I byn finns som sagt ett riktigt bageri som är mycket fräscht och brödet är inte bara godare det är väsentligt billigare. Sex rejäla frallor kostar 1,90 Euro och med de små priserna är det inte oväntat att de inte tar kreditkort.

Därifrån till parallellgatan och den pyttelilla mataffären för inköp av ägg och några tomater, affären var inte fräsch så hit går vi inte fler gånger.

Vi passerar den lilla boutiquen Olympus, döpt efter innehavarinnans dotter som hon inte fick, som har mycket smakfulla kläder, mest till kvinnor, där Senny köpte en vacker scarf för 5 euro.

Glassaffären var stängd så vi provar byns kebaberia med kött ox- och kalkonkött i kebaben. Varsitt pitabröd fyllt med kebabkött och grönsaker och stark sås, ett glas, fyllt till randen, rött vin och en öl kostade 13,5 euro och var dessutom mycket gott.

Väl hemma bakar Senny middagen, kanelbullar, som avnjuts med kaffe.

Det är fler svenskar som spelar på Silves än Gramacho i kvaltävlingen till Senior European Tour. Vi är dessutom nyfikna på att se hur banan ser ut. I måndags när vi försökte spela där la åskregnet banan under vatten och den var fortfarande så pass blöt att spelarna nu hade fri dropp. Det innebär att bollen utan plikt får tas upp för att rengöras och återplaceras oftast inom två decimeter.

Spelarna är mycket duktiga men ändå långt från den världselit vi ser på TV, men det är skillnad på att se spelet på nära håll. Här finns nästan inga åskådare så vi går tätt intill och till och med pratar lite med dom. I morgon spelas andra kvaldagen och de tolv bästa från varje bana går vidare till slutspel över fyra dagar med början på måndag. De spelar om fem platser på European Senior Tour.

Vi följer en boll ett hål och går vidare och efter dryga sex kilometer och tre timmar har vi gått igenom startfältet som startat på hål ett. En öl i klubbhuset och sedan åker vi in till Portimao för jag har fått ont i en fot och behöver ett inlägg och i Portimao skall det finnas en ortoped.

Det gör det säkert men adressen dit vi skickats av apotekaren i Carvoeiro är övergiven så det blir inget inlägg.

För att ge er en bild av hur det ser ut här så är kusten dramatisk med lodräta bergskanter på 20-30 meter, här och var finns en mycket liten sandstrand man kan klättra ned till.

Berget är porös sandsten så pass ny att man kan peta loss hela musselskal ur berget. Regnet finner vägar genom berget och löser upp sandstenen så att stora hål öppnar sig om havet samtidigt löser upp berget underifrån, så kallade slukhål. Längs bergskanten finns stigar att gå som är mer eller mindre svåra och nervkittlande.

Vi bor på en klippa intill havet med utsikt över havet i ett tvåvånings radhus med tre rum och kök. Trots lägenhet är det hotellstandard med nya handdukar, bäddade sängar och rengöring av huset varje dag. Vi har försökt få städat mer sällan men det verkar svårt.

Vi har 1,5 kilometer till byn Carvoeiro som har en större strand och mängder av restauranger och butiker. Jämför man med Cabanas i Portugal där vi var i våras är här mer turistanpassat med mängder av hotell och resorts och ett stort utbud av golfbanor.

Idag har vi spelat golf på Alto som ligger på andra sidan Portimao, den större staden som ligger 1,5 mil härifrån. Här måste regnat utan att vi sett det för banan var rejält vattensjuk. Vi spelade tillsammans med två unga bröder från England som var helt olika både till utseende och sätt. Den ena hade mer apparater med sig på golfbanan än jag visste fanns, bland annat Game golf. Ett system med en liten apparat som fästs vid livremmen som med GPS loggade var man gick och stannade, Alla golfklubbor, inklusive puttern, var utrustade med ett chips som apparaten kände av varje gång han slog. Han kunde sedan hemma på datorn se vilka klubbor han slagit med, varifrån, vart och hur långt. Dessutom hade han en avståndskikare och slutligen en mobiltelefonliknande apparat som på en display som visade hålet med avstånd,  hinder och annat.

Det var dock brodern med endast kikare som jag upplevde som den bättre golfaren, som dock bara kunde slå en klubba för längre slag; järnåtta som han med ackuratess slog allt från 130 till 180 meter.

En trevlig runda trots att mitt spel var uruselt igen.

Jag tror dock inte att vi återvänder till Alto för det var trångt, trixigt och kräver ett golfspel som jag just nu inte har tillstymmelse till.

Hurra för Skype! Talade med Jenny, Sofi och pojkarna i en halvtimma och visade omgivningarna, Pelle sa att vi bor i ett museum.

Vi tog bilen, faktiskt, in till byn för att Senny ville klippa sig. Hon fick tid 2,5 timma senare så vi åkte till närmaste stora mataffär, Intermarche, som inte ser mycket ut när man kör förbi, men som visade sig vara rejält stor med mycket varor utöver mat. Vi köpte 1 kg jätteräkor för knappt 10 euro och ett vitt vin som enligt försäljaren är hans favorit för 8,5 euro vilket är dyrt efter portugisiska mått. Dock hade dom inga skohorn.

Vi åkte in till Carvoeiro och satte oss på torget och åt lunch i solskenet på Grand Café, amerikanska revbensspjäll till Senny och stekta flundror till mig, båda serverade med obligatorisk pommes frites och varsin stor öl.

Restaurangen har ingen happy hour men bjuder på öl nummer två så vi tog en till som vi delade.

Middagen med vitlökssmörstekta räkor, vitt bröd och vitt vin var gott, till och med Senny tyckte det, fast vi orkade inte äta upp allihop. Stjärtarna var som rejäla havskräftor.

Klarblå himmel, inte ett moln och helt vindstilla. Temperaturen steg till 20 grader på eftermiddagen, helt underbart.

Vi tog det lugnt hemma och åt lunch på resterna från gårdagens lunch, kokt blomkål, stekt rökt fläsk, lök allt inkokt i grädde, mums filli babba.

Efter lunch åkte vi till driving ranchen för jag måste försöka hitta tillbaka lite grand. På måndag är Eastons representanter på plats så då kanske jag kan få en tränare också. Senny satt och tittade när jag slog och rättade till en del så att jag träffade någorlunda till slut.

En del av driving rangen var endast för golfarna som skall kvala in på europatouren för seniorer och dom hade riktiga bollar att träna med. På något sätt ramlade några ned i min bag som minne.

Jag var småsvettig och Senny varm från solstekningen i soffan bakom min utslagsmatta så vi for hem och satte och i trädgården med varsin hemmagjorda Sandbar-drink, två sorters rom, massor av apelsinjuice, is och en skvätt tonic. De flesta hade lämnat husen runt oss så det var alldeles lugnt och tyst, lika njutbart som en sommardag på Lommabacken faktiskt.

Middagen var en variant av köttfärssås fast istället för köttfärs använde jag italiensk Salsicciakorv, hackad i småbitar. Även den middagen var mumsig.