Bali oktober 2026

Vårt band Hunters repar varje vecka under vinterhalvåret och när vår trummis Kent ”Picko” Hermansson deklarerade att han far till Spanien i oktober tog vi chansen att fara vi oxå.

Det är slut på att åka på golfresor för oss och då tycker jag att det är för kallt för att åka på badresa till Europa. Vi började med att kika på Grekland och forna Jugoslavien men konstaterade att säsongen är slut i oktober.

Madagaskar, Seychellerna och Mauritius kändes inte som vår ”grej”, lite för flådigt eller enahanda. Ja Madagaskar kan väl inte sorteras in i dom facken men det kändes lite för osäkert, så blicken vänder mot östern. Vi har ju trivts jättebra i Thailand men ville gärna till något nytt och jag fastnade för Bali.

Det kostar en bra slant att åka dit men det verkar billigt att vara där så efter lite övertalning bokade vi ett lyxigt hotell precis vid stranden i en lugnare del av Bali. Att göra som vi brukar resa i egen regi kändes inte rätt utan vi letade efter charterresor och kunde småningom sålla fram att den enda som hade egen personal på plats var TUI.

Vi flyger från Göteborg till Istanbul och sedan direkt till Bali, total flygtid är drygt 18 timmar så det gäller att se till att ha att pyssla med och lyssna på. Men skönt att slippa ytterligare ett stopp som flera. Vårt plan lämnar Landvetter 18:50 och vi skall landa 19:05 på Bali.

Nästa skrivstund sker nog på plats.

Den 10 oktober kunde man checka in och därmed också välja säte viket jag gärna gör. Det visade sig att ett dygn i förväg går det att göra detta på Turkisk Airline MEN. Vill du byta säte, vi hade placerats skilda åt på bägge planen, så kostade det pengar, och inte lite heller. Det skulle kosta oss cirka 3 000 kronor att välja säte till alla fyra flygningarna. Istället valde jag att ringa och be dom se till att vi blev placerade tillsammans och fick till svar att det var kostnadsfritt att boka säte 6 timmar innan avgång. Så jag väntade in tiden och ringde med samma önskan och vi placerades tillsamman, med mittgången mellan oss ned till Istanbul men tillsammans till Bali, utan kostnad. Väl på Landvetter måste vi gå till en terminal och checka in igen och bagage-”tagar” fick vi inga. Så vi köade till manuell incheckning och väl framme fråga damen om vi inte villa sitta tillsammans och flyttade ihop oss. Vi fick besked att vi inte hade behövt köa, utan bara gått till bagage ”drop” där dom skrev ut bagagelappar.

När vi checkade in i Istanbul flyttade dom om oss igen till näst sämsta platserna längst bak där dånet från motorerna är högst. De sämsta är längst bak med säten som är i 90 grader.

Jag kan inte låta bli att fundera på vad vinsten för den resande är att checka in hemifrån, det verkar mer som helt onödigt merarbete.

Till Bali den 11 och 12 oktober

Resan hit gick utan problem, piloten fick ett kast precis vid landningen i Istanbul och fick göra om den. Jag kan inte minnas när jag råkade ut för förra gången men det är många år sedan. Man måste beundra piloterna som på ett ögonblick bestämmer att dra på och stiga istället för att landa.

En annan sak som jag inte tror mig ha upplevt på flyget överhuvud taget är den goda maten som serverades både från Göteborg och från Istanbul. Smakfullt serverat med riktiga bestick och mat och tillbehör i återanvändbara plastskålar. Till Istanbul fick vi välja på pasta eller köttbullar och jag valde det senare som och och njöt av smakrika avlånga köttbullar. Till Bali fanns att välja grilled ”Köfte” som jag gissade skulle vara den goda köttbullen och det var det. Så kan ni välja mellan KLM/Air France och Turkish Airline så välj den senare, bara för matens skull.

Klockan 01:20 startade vi från Istanbul mot Bali och vi landade halv åtta på kvällen efter en 12 timmar lång flygning med bara skavsår i baken som enda större händelse. Jag hade ingen koll på det men tror att vi sov några timmar båda två, jag blev väckt ett par gånger av flygvärdinnans information om att sitta fastspänd för det befarades luftgropar.

Jag hade läst på att köpa visum hemifrån och gjort deklarationen dagen innan och förväntade mig en enkel transport genom flygterminalen men nej. Jag gjorde misstaget att gå igenom den elektroniska passkontrollen före Senny och det visade sig att hon istället meddelande om att gå vidare istället ombads ta kontakt med personalen. Lättare sagt än gjort eftersom det inte fanns någon att kontakta och jag stod ju nu på andra sidan och kunde bara hjälpa med goda råd. Till slut kom en med guld på axlarna och hjälpte dom som fastnat men Senny stod snällt och väntade och efter en stund tog personaldamen med guld på axlarna de hjälpbehövande och stegade iväg tillbaka in i den stora lokalen. Senny stod kvar och väntade och jag försökte ropa att hon skulle hänga på de flyende.

Till slut fick hon hjälp och tog sig igenom passkontrollen och hand i hand passerade vi inspektören som tittade på de visumpapper jag skrivit ut hemma och kom till slut ut i hallen med rullbanden med planets väskor, Trots att vi tog så lång tid igenom pass och visumkontrollen hade inte väskorna börjat komma. Senny som är snäll, inte bara mot mig, hade tagit sig an en porter, en som mot betalning bär dina väskor och med denne som sällskap stod vi under alldeles för lång tid och väntade tills den tredje omgången väskor behagade spotta ut vår andra och sista väska.

Vi hade beställt transport från flygplatsen till hotellet och trots att där stor ett mycket stort antal chaufförer med skyltar hittade vi inte vår. Först när vi vänt tillbaka löste det sig, Vi betalade vår väskbärare 100 000 Balinesiska rupier, ungefär 60 svenska vilket egentligen var alldeles för mycket, och satte oss i bilen som for ut i kvällsmörkret. Så fort vägen svängde av in längs stranden vid Kuta blev det tvärstopp och vi rullade i snigelfart i vad som kändes en timma, sträckan som borde ta 20 minuter.

Vi hade inga problem att somna.

12 oktober Legian Beach Hotel

Vi sover så länge att vi nästan missar frukosten som serveras från sju till tio, dom plockar undan när vi sitter och äter. Frukost serveras i huset närmast stranden och det är en underbart varierad buffé med allt jag kan önska mig, förutom ingen färsk mango, men väl Guavajuice som är väldigt god, Senny föredrar apelsinjuicen.

Det känns så lyxigt att få en omelett med valfritt tillbehör tillagad medans man väntar. Kaffet var däremot en besvikelse, det är troligen för många amerikanska turister som sprider idén om att kaffe skall vara utan koffein och bara vara brunt vatten.

Vår lägenhet i gatuplan har en liten trädgård utanför och insyn från gångvägen utanför så andra dagen ber vi att få byta någon våning längre upp. Det är inga problem och det är enkelt för vi har inte packat upp.

Visst ser det väl instängt och tråkigt ut, det blev mycket bättre en trappa upp:

När vi bokade var min tanke att vi inte kommer tillbaka och vill därför ha ut så mycket som möjligt av de fjorton dagar vi är här. Så vi valde ett exklusivt ställe direkt vid stranden och när vi nu är på plats motsvarar det våra förväntningar. Hotellområdet är stort och lummigt, fåglar och ekorrar snurrar runt i träden och all personal, och det är många, och hälsar med ett brett leende vid varje möte med handflatorna ihop på bröstet. Detsamma gäller alla vi möter utanför hotellområdet också, utan turisterna som stirrar rakt i marken och möjligen muttrar något om man säger ”Good morning”.

TUI hade bokat ett möte med oss mitt på dagen i lobbyn, som är utomhus, för att visa vad dom hade i utflykter och annat. Vi hade redan hemma bestämt vad vi ville besöka här men ville inte på första dagen boka in något. Vi gick istället till hotellets bar och beställde varsin drink, en gin/tonic till Senny och jag valde en exotisk drink med fruktjuice med det exotiska namnet Tangy Ocean.

När jag skrivit på kvittot noterade jag att drinkarna kostade 369 050 Indonesiska Rupier. Jag tog ut 1 000 000 i bankomat på flygplatsen vilket kostade 571 kronor, så för att göra det enklare räknar vi med att 100 000 är 60 kronor. Så de två drinkarna kostade alltså drygt 200 kronor vilket ju är näst intill svenska priser.

Så vi bestämde oss för en promenad längs stranden för att köpa tonic till vår medhavda gin och i fortsättningen ta kvällsdrinken på vår balkong.

Innanför vägen längs stranden finns en stensatt promenadväg kantad av parasoller och sitt och liggplatser mot havet och ett myller av små utedass-stora kyffe där man säljer drinkar, surflektioner och mat. Och alla tjattrar att man skall köpa eller åtminstone svara på varifrån man kommer.

Vi har fått tips av TUI-mannen att det finns en galleria längs stranden och det är den vi har satt sikte på. Det är mängder av butiker, de flesta som hemma med kläder, och i källaren hittar vi till slut en matvaruaffär. Vi är på jakt efter något att göra iskuber i men får ytterst vänliga men frågande svar om det finns och inser att vi får ta våra medhavda Ikea-plastpåsar, bara skölja ur kanelbulleresterna.

På hemvägen går vi längs gatan vilket är ett äventyr, för en del vespor använder gångbanan istället för gatan och man måste se var man sätter fötterna.

Vi handlar med oss två stora flaskor vatten och tonic. Vi passerar The Taj, en restaurang som serverar tre olika kök, indisk, asiatisk och västerländsk. Vi tror vi återvänder hit. Men när kvällen kommer har jag kikat på internet och hittat Royale Carnibal som har n meny som attraherar mig.

”Le Classique” en meny med förrätt ”Cannibale nachos”, Premium Tenderloin 150 gr med valfritt tillbehör och ett glas vin eller annan dryck. Priset 390 000 för oss båda knappa 800 000, cirka 480 kronor helt OK pris med svenska ögon.

Förrätten är kul, nachos indränkta i vitlökssmör och en kryddstark köttfärsröra, jag tycker den är god och Senny gillar den inte.

Köttet, som kommer från Australien, är medium för mig och well done för Senny är gott och såsen till likaså. Jag tackade nej till brödet dom ville servera till vilket dumt, såsen var värd att ätas upp med brödet. Vi beställde varsin sort potatis men vi åta båda av tryffeldoftande pommes friten. Senny tog ett glas öl och jag vin, fick välja på tre olika och valde ett från Chile som trots att det var alldeles för kallt var mycket gott.

När notan kom var priset lite högre och med en flaska vatten, skatt och obligatorisk dricks slutade notan på 991 800 god mat för under 600 kronor så vi var nöjda.

13 oktober

Ambitionen att skriva varje dag har kommit på skam, det smittar av sig att bara ta det lugnt, dessutom har kroppen inte ändrat tiden, vi är sex timmar före Lommabacken, så i natt vaknade jag efter 3-4 timmar och kunde sedan inte somna om. Men sådan bekymrar mig inte jag vet att kroppen ser till att jag får den sömn jag behöver.

Vid incheckningen fick vi en voucher på varsin välkomstdrink i baren och den tog vi idag och fick samtidigt besök av en av d många ekorrar som finns här. Det märks att dom är vana vid människor, men vi har läst att man inte skall mata dom direkt från handen. Söta är dom i vart fall, men fåglarna vet att dom inte bara äter jordnötter och jagar dom emellanåt.

Dagens promenad går nu till höger längs stranden, upp mot Seminyak. Det är fortfarande röd flagg, alltså farliga underströmmar och de enorma vågorna växer sig höga när de närmar sig land. Det är tröttsamt att gå längs strandens gångväg för alla vill sälja och ropar till oss. Det är dessutom en tråkig omgivning med konstruktionsarbete för att inte glömma 30 grader och solsken, så jag kroknar och lämpligt nog finns en servering vid vägen, vi är inte lockade av dom små skjulen längs gångstigen.

Här köper vi varsin iskall öl, Bintang, en lokal öl som säger sig vara en pilsner men som jag tycker är en god lager. Jag gillar normalt inte iskall öl, föredrar den källarsval, men nu sitter den som en smäck!

Vi går hemåt längs vattenlinjen, med vågor ibland sköljer över smalbenen, det är fortfarande badförbud men surfarna är ute. När vi inte ser oss för kommer en stor våg och så skvätter den upp så att shortsens blir våta. Det är en härlig känsla att vada i det varma vattnet men förrädiskt när vattnet vänder ut och suger benen åt andra hållet. Det är lätt att förstå hur chanslös man vore på djupare vatten.

Vi lägger oss i poolen, det finns två där den andra används av barnfamiljer. Vi ligger, står och sitter tills vi tröttnar säkerligen upp mot en timma. Man kvitterar ut varsitt badlakan och breder ut den på en solstol och efter att ha legat i blöt i en timma somnar jag gott i stolen. Medelåldern runt poolen är minst 60 men det är få överviktiga vilket väl betyder att det inte är västerlänningar, dock mycket få asiater.

Vi bestämmer att gå på hotellets grillafton och blir besvikna. Visserligen har dom en grill men bara en och allt annat som serveras är tillbehör och grönt. Till maten serveras musik av ett balininesiskt tremannaband, gitarr, bas och trummis som spelar på ett elektroniskt trumset, deras första låt är Apache, som vi i Hunters spelade 1963. Men dom är duktiga och spelar även modern musik och två av dom sjunger och dom uttalar de engelska orden så att det låter rätt.

Till efterrätt serveras tre flickor och en man som framför en elddans.

Vi blir naturligt trötta när kvällen kommer, av promenader och mat och en sängfösare och har inga problem att somna, men vi är tidiga i säng. Men jag vaknar efter en stund, ofta väckt av ljud eller oljud och ligger sedan i timmar, Senny sover hela natten och somnar om på en minut när hon vaknar av att jag går på toaletten. Vi slåss om det gemensamma täcket. Jag som svettas oerhört på natten har tagit med mig en kudde som är vattentät och det är jag extra glad för här för vi har två gigantiska kuddar vardera som är helt OK om man sitter i sängen med omöjliga att lägga huvudet på när man ligger.

14 oktober

Vi vaknar så sent att vi återigen nästan missar frukost. Vi serveras idag även underhållning i form av två man som sitter i baren en trappa ner och spelar på träxylofoner.

Kaffe som vi tog första morgonen har ersatts av te men idag blev det även en espresso efter frukost, kostar extra.

I poolen tar ett par kontakt med oss som är från Canberra Australien. Dom har kommit hit under 25-30 år och sett utvecklingen från ståtoalett till vattentoa. Dom tycker att det fortfarande att det är billigt och efter hand inser vi varför. Dom skall härifrån fara till Europa, Spanien, Frankrike och Italien, vidare till London och New York och sedan tillbaka, snarare vidare, hem, det blir jorden runt. När jag säger att förhoppningsvis är det företaget som betalar berättar frugan att det visserligen är en jobbresa men att dom betalar själva för syftet är att träffa sina arbetskamrater, han arbetar uppkopplad ensam hemifrån.

Dom berättar öppenhjärtigt om sina pojkar som nu skall gifta sig och lyssnar lika intresserat på det vi berättar. När vi skiljs kommer ett annat australienskt par, han ser ut som jultomten vilket jag säger och han hör. Dom har också kommit till Bali i flera decennier och ibland bara över helgen, dom bor i Perth 3,5 timmas flygresa bort.

När vi berättar att vi tänkt äta indisk mat på The Taj får vi tipset att istället gå till Lemongrass som ligger på samma tvärgata som infarten till vårt hotell.

Så när vi bytt om och vilat en stund promenerar vi för att titta på restaurangen. Denna gatan skiljer sig från den som följer stranden, här finns visserligen restauranger och mindre matställe men också vanliga butiker och marknadsliknande klädbutiker. En spännande gata och Senny köper sig en solhatt. Jag har tagit med min hatt jag köpte i Sydafrika.

När så kvällen kommer och vi skall ut och äta så blir det indiskt på The Taj. Chicken Tikka Masala med ris, vitlöksräkor och Tempura räkor. Smakar bra men inte kanon.

15 oktober

Vaknar så att vi hinner att morna oss innan vi går till frukost. Det har blivit samma frukost alla dagar hittills, omelett med ost, rostat grovt surdegsbröd med ost och skinkliknande, ett par glas färsk juice, färsk ananas (gudomlig) och te med honung. Kanske en extra croissant, idag med chockladfyllning.

Efter frukost passerar vi dammen med de olikfärgade fiskarna i olika storlekar.

Vi ekorrarnas park stannar vi för dom matas varje dag 9:45 och det är klockan strax.

Ny strandpromenad nu klädda för att kunna bli våta, men dumt nog en kasse med vatten, skor, telefoner och plånbok som ju blev jättetung, vi har ju två ryggsäckar!!

Vi hade inte riktigt koll på hur långt vi gått men vid denna byggnad vände vi

Visst vi bar med oss vatten men det fanns ju serveringar, som man ville handla av, längs stranden så det blev ett strandhugg med pilsner.

Väl hemma igen, ganska möra efter att ha travat i vattnet blir det en lugn stund i poolen följt av en ändå lugnare stund i solstolen. Poolen har en bar och vi har sett många inta bara dricka utan även äta och idag kände vi oss hungriga och tog ytterligare en öl och delade på en pizza.

När vi småningom gav oss iväg för att äta var vi lite för mätta och hittade en liten krog där vi beställde varsin hamburgare, en Aussie Burger, vilket förutom bröd, ost och hamburgare även innehöll bacon, stekt ägg och färskt tomat, öl därtill och vi var nöjda. Dom hade espresso så det fick det bli också men jisses vilket rävgift! Förmodligen en pulvervariant men stark som attan och besk därtill så det fick stå orörd.

Såpass tidigt hem att jag hann skriva ifatt mig på bloggen.

16 oktober

Idag kommer den lokala TUI-representanten och har meddelat att han ändrat tiden till 12:30, vi är nere i god tid. För god tid visar det sig en timma för tidigt. Men när han väl kommer beställer vi den rundresa vi bestämt oss för och som skall ske på söndag. Priset är 2 900 000 IDR, knappt 1 700 kronor. Då ingår en bil med chaufför och en personlig guide som hämtar oss på söndag klockan 8:30 och lunch.

I TUI-appen finns utflykter som vi frågar om men som han avvisar och säger sig ha egna som är bättre. Undrar om TUI vet om detta?Vi visar en utflykt 2 timmars snorkling till ett bra pris säger han att flera de som gjort den fått hudbesvär eftersom man dyker i hamnen, i stället vill han sälja in en 3 dyks snorkling, från båt, men som vi båda avstår från, Senny tror det är farligt Djävulsrockor se ju farliga ut och jag befarar att vi inte orkar. Så det blir inte snorkling, än i vart fall.

Vi har redan klätt om så vi går direkt till Poolen och svalkar oss. Vi träffar åter det australiska par vi slog oss i slang med häromdagen och pratar säkert en timma om det ena och det andra. Vi får tips om ett ställe på andra sidan Bali där det är lugnare, mycket australier som pensionerat sig där. Dessutom en galleri och bra promenader längs stranden så dit tar vi oss någon dag framöver, med taxi.

Jag berättar om våra Aussi-burgers vi åt igår och nämner det fruktansvärda helt odrickbara kaffet vi avslutade med och får veta att det finns ett kaffehus inte långt från hotellet. Så när vi till kvällen går längs stranden till det ställe vi (Senny) bestämde oss för i går, passerar vi kaffehuset och bestämmer ta en kaffe där efter maten.

Vi har gått så pass tidigt att vi skall kunna njuta av solnedgången och är framme på resturang K Resto som ligger på själva stranden för att se solen gå ner. Miljön är trevlig, med musik från två håll men inte påträngande högt, men OK men ingen hit. Två öl gör dock det hela än mer uthärdligt.

När mörkret lagt sig börjar fyrverkerierna längs stranden, jag har inte hittat någon förklaring på varför.

Vi styr kosan mot kaffestället och strax intill ligger en italiensk glassbutik och jag måste givetvis ha en stracciatella, som är god men långt från kvalitén på Bräutigams i Fjärås. Espresson i kaffehuset är stark, mycket stark med stor beska som inte faller oss på läppen men vi dricker upp.

Väl hemma igen, strax efter åtta, blir det en sängfösare på balkongen och sedan sängen för Senny och datorn för mig.

Lördag 17 oktober

När vi efter frukost går ner till stranden är de stora vågorna borta och vi bestämmer oss för att ta vårt första dopp i Indiska Oceanen, vad jag minns badade vi inte i Sydafrika då vi även var på kusten mot Indiska Oceanen. Så hem att byta om till badkläder och lämna allt värdefullt och sedan ned till vattnet. Jag har inga som helst problem att gå direkt ner i poolen med havet känns, och förmodligen är, kallare så jag blir stående med vattnet knappt till midjan. Några större vågor ser till att vi blir genomblöta och jag blir stående och tittar på de fiskar som syns mot sandbotten och hux flux kommer en stor våg och slår omkull oss. Så vi vänder åter mot stranden när det plötsligt kommer en kraftig vågor som slår oss till botten, kravlande där kommer suget när vattnet vänder ut för nästa våg och så far vi iväg längs botten. Det finns ett väldigt roligt klipp på facebook av två äldre runda damer som inte lyckas ta sig upp på benen innan nästa våg kommer och precis så känner jag mig, fast tar mig till slut upp med badbyxorna kvar. Det räcker för oss båda, och nu har jag alltså badat och till och med i Indiska Oceanen.

Det känns skönt att krypa ner i poolen och pusta ut och skölja av sanden.

Hemma somnar vi båda efter äventyret, eller i vart fall jag.

Jag har längtat efter färsk god frukt, det enda felet med den som serveras till frukost är att det inte finns färsk mango. Igår när vi gick längs stranden satt ett surfyngling och åt ur en plastbytta med mango och han talade om att han köpt den i gallerian Senny och jag var i i början av veckan. Så när vi vaknar till ger vi oss iväg dit, vi behöver ett litet mellanmål och på översta våningen finns serveringar som vi vandrar runt till, en efter en utan att hitta något vi vill äta. Det blir inte lättare av att nästan inget är på engelska men till slut hittar vi ett ställe där vi kan dela på kycklingrätt med ris. Det blir precis lagom och mätta tar vi oss, med visst besvär ned till butiken i källarvåningen där det säljs färsk frukt.

Här finns all exotisk frukt man kan tänka sig och dessutom skalar dom och skär upp den om man så önskar. Vi köper två sorters mango och förpackning med olika frukter och vänder glada hemåt efter att även hämtat ut 1 000 000 i en bankomat.

Så det blir en fruktstund på altan och jag är så törstig att jag dricker en halv liter vatten, jag som så sällan dricker vatten. Nu blir det att sova middag och när klockan går mot sju så ger vi oss iväg i mörkret mot restaurang Lemongrass som vi ratade häromdagen. Trafiken är fruktansvärd och trots att gatan är enkelriktad är det packat med bilar och motorcyklar/vespor. För att ta sig över säkert finns det vakter vid hotell och liknande och vi passar på vid ett sådant och vakten stoppar trafiken och vi ger oss av över gatan. Vi går hand i hand och Senny som går bakom mig rycker tillbaka mig och i samma ögonblick rusar en vespa förbi som inte stannat så nära att jag känner fartvinden. Det kunde varit min sista stund. På andra sidan står en flicka som sett det hela och säger att hon blev skräckslagen. Så i fortsättningen ser vi till att alla stannat innan vi går över.

Maten var mycket god, vi beställde en Pad Pack som vi så ofta åt i Thailand och den smakade precis som vi mindes den och till den grillade långkokta revben som även dom var mycket goda.

Söndag 18 oktober

Idag har vi varit här en vecka och har bokat den gröna rundturen som skall ta oss en fjärilsfarm, ett ställe där vi kan provsmaka Luwak-kaffe, de Unesco-skyddade risodlingarna Jatiluwih, ett hinduiskt tempel och avslutningsvis vattenfallet Leke-Leke.

Vi blir hämtade klockan 8:30 vilket innebär att vi måste äta frukost klockan sju, men vi har ingen aptit men får åtminstone varsin omelett och en macka.

Vi hinner knappt sätta oss förrän vi blir hämtade och en kvart för tidigt vi klättrar in i bilen. Och jag menar bokstavligen klättrar för det är högt till baksätet, jag fick lära mig att använda rätt ben vid insteget för att slippa dra mig upp med armarna.

Jag måste nämna trafiken, inte minst med tanke på nära dödenupplevelsen häromdagen. Vägarna är smala men något bredare än bilen och vi blir hela tiden omkörda av tvåhjulingar på både vänster och höger sida. Med dödsförakt slänger dom sig in mellan bilarna som också kör tätt och kör också med full fart på fel sida vägen mot trafiken. Vår chaufför kör tufft men inte dåraktigt så vi blir inte rädda men det är ingen tvekan om vem som skall köra först i korsningar. Bali har drygt 4 miljoner innevånare och det dör 4-500 per år, inklusive turister i trafiken. På väg hem passerar vi en olycksplats där en äldre kvinna ligger skada och med tanke på hur den mötande bilen såg ut hade hon nog tur.

Efter en timma är vi vid vårt första mål Fjärilshuset (Bali Butterfly Park) som är en stor betonglabyrint i en voljär som håller kvar fjärilarna. I träden ovanför flyger en stor flock av de små svalor som även finns vid vårt hotell. Här får vi ser hur dom plockat puppor från träden och hängt upp med klädnypor i trådburar. Det kryper en del på golvet inne i barnkammaren och vi får veta att vingarna ännu inte stelnat, och dom plockas med vana fingrar upp från golvet och hängs istället på oss besökare. Den gigantiska Atlasspinnaren lever bara fyra dagar som fjäril och har ingen mun, snacka om tråkigt liv.

Efter 30 minuter i är vi vid kaffeprovningen Pala Wija Luwak Coffee. Dom visar upp plantor av det vi köper hemma i butiken bland annat ingefära, galangarot, gurkmeja, kardemumma, kakao, citrongräs, kanel, kaffe och annanas. Här finns också en bur med ”Luwak” vad vi på svenska kalla Indisk Palmmård. Dom fångar in dom i bergen, vulkanerna, och har dom i bur där dom får äta bland annat mogna kaffebönor. Avföringen tas om hand och renas och kaffebönan som nu passerat djuren rostas i 45 minuter tills den är brunsvart och mals sedan.

Vi bjöds in på en te och kaffeprovning. 8 sorters teblandningar; mangosteen, citrongräs, gurkmeja, rosella, citron, ingefära och röd galangarot. Dessutom sex kaffeblandningar; kokos, matcha. ingefära, vanilj, ginseng och choklad. Dessutom ren choklad som inte smakade någonting, förrän provledarinnan rörde om ordentligt i glaset. Vi köpte till att prova det berömda Luwak-kaffet.

Inget av teblandningarna föll mig på läppen men citrongräste var OK. Kaffeblandningarna passade oss heller inte, vi dricker ju espresso hemma och gillar starkt kaffe. Jag tar ibland vaniljglass och häller en skvätt espresso på och tycker om blandningen. Luwak-kaffet är gott, det bästa kaffe vi fått här på Bali, men vi har inte fått gott kaffe någonstans, så det säger inget.

Vi får gå via deras butik för att betala för kaffet och övertalas naturligtvis att även köpa kryddor vilket vi också gör men avstår från Luwak-kaffet.

En halvtimma senare har vi kört uppför hela vägen, det har slagit lock för öronen flera gånger, målet är de världsberömda risterasserna i Jatiluwih vid foten av vulkanen Mount Batukaru.

Vi börjar med att äta lunch med den vackra dalen framför ögonen.

Bevattningssystemet har sina anor från 800-talet och området är idag skyddat av Unesco. Vår guide berättar att inget i området får ändras och jag ser med mitt teleobjektiv att det fortfarande är oxar i de små husen som är utspridda över fälten, men guiden säger att plöjningen ofta numera sker med tvåhjulig traktor.

Vi ser hur vattnet avleds till de olika nivåerna av risfältet med en sten som blockerar flödet. Området som fortfarande producerar ris är med andra ord egentligen ett museum. Enligt guiden ger risfälten på Bali skörd tre gånger om året.

Nu åker vi ner igen med kursen satt på Balis näst största sjö Beratan där det ligger ett tempel som heter Ulun Danu. Innan vi kommer dit stannar vi till på en lokal marknad där dom säljer färsk frukt och gissa om jag köper Mango och Passionsfrukt men den är inte som hemma brun och skrynklig utan gul och slät och inuti är själva passionen underbar. Vi får rådet av guiden att pruta till hälften av begärt pris men jag är ju urusel på sådant och betalar nästan vad försäljaren begär och hon förbarmar sig och skickar med två passionsfrukter extra. Senny blir inte glad.

Några hundra meter längre fram ligger tempelområdet.

Det är en stor och välskött anläggning med gångar och planteringar som leder till tempelområdets entré som har en ”Candi Bentar”. Sådana återfinns i mängder övar Bali och är en liksidigt torn delat i mitten med öppen överdel. Den har en stark symbolisk mening där de två sidorna, ont/gott, manligt/kvinnligt och ljus och mörker. Den markerar också inträdet från det yttre kaotiska till det inre och lugna. Det var många som ville fotografera sig, parvis, i den men jag skickade fram Senny på sidan så vi smet före.

När vattenståndet är högt i sjön, under regnperioden, ligger templet till synes flytande på sjön vilket gett dess namn templet på sjön. Det är byggt 1633. Vi gick inte in i några tempel men vår guide ledde oss till en öppen byggnad där vi kunde gå upp och sitta i de gyllene stolarna men vi nöjde oss med att fotografera.

I tempelområdet ryms både hinduiska och buddistiska tempel vilket tydligen är ovanligt men huvudsyftet är att hylla Shiva som skall skydda sjön som är viktig för bevattningen nedanför bergen.

Här finns en 11 våningar hög pagod, byggnader som alltid har udda antal våningar, 1-3 våningar är lokala gudar och släktingar och ju fler våningar desto mer viktiga gudar där 11 våningar är det högsta.

Längst in på området finns en lite ”djurpark” där man mot betalning får hantera och eller fotograferas med djuren. Här återser vi den kaffeskitande Luwak-mården, en vacker uggla och en kameratokig flygande hund som absolut ville klättra över till mitt teleobjektiv.

Nu återstår en aktivitet och det är ett besök vid vattenfallet Leki-Leki.

Här inträffar något för första gången. Jag inser att jag inte kommer att klara av att gå de 400 trappstegen ner och sedan upp igen i branta trappor utan handledare. Så behållningen är ett fotografi av Senny vid entrén och ett foto av träden nedanför i dalen, vi hörde inte ens vattenfallet. Det kändes inte bra men så fick det bli.

På kvällen är vi inte särskilt hungriga men går för att hitta en pizzeria jag tittat ut, men google maps som jag bett visa vägen, slutar fungera när den inte kan uppdatera från hotellets Wifi. Så istället går vi till en som jag ratat innanför hamburgerian med Ossi-burger häromdagen men hittar inte den heller så det blir hamburgerian och en pizza. Det är en pizza med osten överst, så som jag tror amerikanare vill ha dom. Tur att vi inte är hungriga för det var långt från en hit.

måndag 19 oktober

Första dagen på sista veckan. Vi tar det lugnt hemmavid på hotellet och tar ett pass nere vid poolen

jag orkar inte ligga under en parasoll i solskenet utan lämnar Senny och går hem för att koppla av och skriva på min blogg.

Till kvällen återvänder vi till stranden för att njuta av solnedgången och äta en bit mat. Siktet är inställd på det ställe vi passerade på hem härom kvällen med menyer i läder. Det var längre bort än vi mindes, en hel kilometer bort faktiskt. Det visar sig heta Lokal Beach House.

Det visar sig vara ett riktigt lyckokast två musiker på varsin gitarr, en loopmaskin (där gitarristen slog på gitarrkroppen för att spela in trumljud följt av komp och bas) gjorde väldigt bra ifrån sig och fick stora delar av publiken att både sjunga med och dansa. Det var dessutom lagom högt ljud. Senny äter en grillad bit kyckling och jag väljer, inte lammlägg men väl lammskuldra och får in en helt fantastisk rätt. Köttet mört och borttaget från benet, liggande på potatismos med asiatiska färska grönsaker (ja inklusive färsk koriander) i en god sås. Så himla gott! Dessutom tar vi in en skål pommes frites.

Vi firar den goda maten med att beställa in varsin Margarita som dock varken är i rätt glas (som vi sett dom serveras på hotellet) eller passar oss i smaken, (saknar sockerlagen). Men vi är ändå nöjda när vi vandrar hem i mörkret längs strandpromenaden.

tisdag 20 oktober

Senny får gå ensam till poolen på förmiddagen för jag vill avsluta det stora choket med foto och information i bloggen från söndagens rundtur.

Lunch, som vi inte brukar äta, består idag av några av de frukter jag köpte vid marknaden häromdagen plus två citrus, mandariner tror jag, från frukostbuffén.

Mangon i Thailand är fortfarande den godaste jag ätit, till och med den gröna omogna äppelliknande vi åt på mangoplantaget, men passionsfrukten här är fenomenal. Inte nog med att den inte är skrynklig, den är gul och slät, det ”slemmiga” innehållet sitter innanför en vägg och varje frö sitter fast i väggen med ett litet fäste.

Jag har faktiskt blivit lite besviken på maten. Jag minns indonesisk mat i Holland, jag åt för ett liv sedan, som mycket smaker och kryddstarkt, vill minnas det hette Rijsttafel och bestod av ett stort antal små rätter. Den enda indonesiska rätt som jag nu minns som god är Nasi Goreng och jag hittar att den serveras på den restaurang vi var häromdagen, Garlic Lance Restaurant and bar.

Maten är god, men givetvis inte som jag mindes det, men Senny tycker det är gott så det är vi nöjda båda två. Jag valde varianten med kyckling och jag tror att den enda kyckling jag kände var den lilla biten som satt på träspettet. Väldigt trevligt att äta på bananblad.

onsdag 21 oktober

Levande musik till frukost idag igen, bambuzylofon i monotona toner.

Efter att ha matat ekorrarna, som matas på bestämda tider, klär vi om och tillbringar någon timma vid poolen.

Och efter att ha bytt om och slappat lite hemma så går vi för att äta glass i glassaffären vi njöt häromkvällen. Det var ju nära vårt hotell så vi travar iväg på gångvägen längs stranden.

Vi får till slut ge oss, det är ju 30 grader varmt och även om vi ha skor så blir det varmt under fotsulorna och till vår räddning ligger vårt ölschapp, Legian Beach Tavern, precis så långt vi orkar. Efter en öl vänder vi med oförrättat ärende hemåt men går nu ner till stranden och går hemåt i det svalkande havet. Jag tror mig som vanligt om mer än jag klarar och blir överraskad av några större vågor och får våta byxor.

Hemma sätter vi oss i skuggan på vår balkong med en drink och inköpta jordnötter och äter upp resten av vår inköpta frukt. Då kommer en ekorre som säkert lockas av jordnötterna och hoppar oblygt upp på bordet och äter våra jordnötter.

Vi delade för några dagar sedan en pizza vd poolen och Senny fastnade för den så vi bestämde att idag äter vi på hotellet. Lagom till att solen gått ner, alltså halv sju, sätter vi oss till bords och avnjuter varsin pizza och öl. Senny tar den hon fastnat för och jag en med det kryddstarka namnet Mexicana. Senny är nöjd och min pizza gjorde rätt för namnet, perfekt styrka i min smak.

På gatorna far de tvåhjuliga far fram som ilskna bålgetingar (fast bålgetingen är snäll) och vid vår passage till stranden står en vakt och stoppar oss tills han fått stopp på trafiken, men numera tittar jag ändå om det kommer en vansinnig scooterförare som inte stannar.

Torsdag den 22 oktober

En dag vid poolen, åtminstone någon timma. Vid hotellobbyn, som ligger utomhus, blommar nu orkidéerna i kaskader av vita blommor, fascinerande att det inte behövs någon jord eller bevattning, dom sitter direkt utanpå trädstammarna. Det är nog så att vi skall sluta vattna vår hemma och istället planera om den på någon gran.

Efter det vanliga återhämtningspasset på rummet, där AC´n kyler det till behagliga 24 grader, bestämmer vi att vi verkligen vill hitta glassaffären. Nu vet vi att den inte ligger innan vårt ölställe och hittar fram och får vår belöning.

Vägen hem går längs vattnet, ja till och med i vattnet

På kvällen återvänder vi till Lokal Beach bar där vi bokat bord när vi gick förbi. Jag äter en väldigt god mat igen, jag njöt av en grillad anka och god musik nu utan användning av loopinspelning.

Fredag 23 oktober

Vid frukostbuffén finns ett litet urval färska frukter och idag fanns där passionsfrukt, som vi absolut inte hade känt igen om vi inte blivit bjudna vid fruktmarknaden härom dagen, och vi tar med varsin till rummet.

Vi behöver köpa vatten, vi får två små flaskor per dag på rummet men det räcker inte på långa vägar, och på väg till Cirkel K butiken, ja det är samma namn som bensinbolaget OK hemma i Sverige, går vi in i klädbutiken vi passerar. Klädbutik är väl egentligen inte rätt uttryck det är smala gångar som irrar runt i mörka korridorer.

Senny har fastnat för en sorts klänning i grönt som hängde på utsidan men jag övertalar henne att ändra färg till blått. Priset är 200 000 och när vi köper två blir med Balinesisk matematik inte 400 000 utan 250 000, så självklart slår vi till.

En sväng till poolen, förståss, nu alldeles vid poolkanten.

På väg tillbaka till rummet och kylan ser man hur liten skuggan är, klockan är ett och en timma tidigare är skuggan nästan rakt under en.

På kvällen är det något jag längtat efter i många år men sällan hittat, och när jag funnit det har prislappen varit för stor. Men här är prislappen extremt stor; en miljon per person plus dricka, skatt och obligatorisk dricks. Det slutade faktiskt på 2 752 750 för att vara exakt. Men ända sedan jag var i Japan i början av 1980-talet har jag längtat tillbaka till just teppanyakigrillen. Mina förväntningar var låga, det var ju inga japanska kockar, men Samurai den meny vi valde, hade i mitt tycke rätt rätter.

Omgivningen var helt perfekt med utsikt över taken på skjulen utefter strandpromenaden och vi fick se en vacker solnedgång.

Det är, och tror jag skall vara, en show där kocken briljerar med sina verktyg och knackar och slår på det mesta och så var det här också. Maten, vilket trots allt är viktigast, var bra men inte toppklass men förställningen var mycket trevlig, som det mesta här på Bali. Vid vårt bord satt även ett ungt par från Australien som på ett halvår lärt sig balinesiska, kan det heta så?, via en app och kunde såvitt jag förstod tala med kocken och servitriserna runt oss.

lördag 24 oktober

Sista hela dagen på Bali och nu har regnperioden börjat. När vi kommer ut för att gå till frukost är det pyttesmå pölar här och där och himlen är inte blå utan grå med luckor för solen att titta fram genom. Senny som ju alltid ligger i förväg är som en äggsjuk höna som bara vill hem och till och med tycker att det nu är tråkigt här. Jag brukar tycka likadant men inte förrän hemfärden startar då jag vill vara hemma med en gång.

Trots att det är mulet och blåser ganska friskt bestämmer vi att gå en sista gång till Lokal Beach House och vara där tidigt och se solen gå till sängs. Som vanligt ångar Senny på och trots att jag ber henne sakta farten är jag svettig när vi kommer fram. Hon har bestämt sig för att äta den lammrätt jag tyckte var så god så vi beställer två plus en Pad Thai. I Thailand tog vi alltid en Pad Pack till maten och njöt av lättwokade grönsaker, tyvärr hade jag glömt att Pad Thai här var samma sak men med wokad pasta. Det är gott men passar dåligt med långkokt lamm med potatismos. Det är dock fortfarande gott.

Orkestern är idag förstärkt med en saxofonspelande gentleman och det bevisar det vi så hett önskar till Hunters, en saxspelare.

Vi går längs strandpromenaden hem för sista gången och svarar alla barschappsägare längs vägen med ett artigt nej. Det blir som så ofta en tidig kväll, i säng vid nio, där Senny somnar som en stock och i princip sover hela natten medan jag somnar efter någon timma och vaknar genomsvettig med en dyngsur kudde (som jag tagit med hemifrån). Sedan ligger jag några timmar och kikar på facebookfilmer på paddan och lyssnar till Sennys lugna andetag. När så klockan är mellan tre och fyra slocknar jag igen och vaknar pigg vid åtta.

Söndag 25 oktober

Sista dagen och vi får behålla rummet till klockan ett. Vi hinner ta en sista tur till poolen innan vi checkat ut och betalat hotellnotan på sådant vi ätit och druckit så slutar notan på 5 527 280 IDR (3 137 kr). I väntan på vår bil som skall köra oss till flygplatsen äter vi för sista gången på Lemongrass eftersom det brukar vara svindyrt på flygplatser.

Bilen kör oss i god tid till flygplatsen, och gör det enkelt och betalar för en bärare som kör vårt bagage direkt till sätt ställe i avgånghallen. Men informationstavlan visar inte vårt flyg och vi blir vankelmodiga om vi är rätt men när jag går ut i stora hallen visar en stora tavlan vårt flyg TK-067 och att vi står på rätt ställe.

Så det blir varsin sista Bintang, den goda lokala ölen och, ja, som jag misstänkte är den tre gånger så dyr här som på restaurangerna runt hotellet. Men lika god!

När jag nu skriver avslut på resan blir det när vi är hemma igen i morgon 26 vid lunch.

26 oktober Lommabacken

Hemresan blev alldeles onödigt äventyrlig. Inga problem med flyget från Bali till Istanbul förrän i mitten av den drygt 13 timmar långa resan. Vi blev väckta av ett skrik och det blev tumult i mittraden till vänster om oss. Det tillkallades läkare (finns den någon läkare ombord?) som under flera timmar behandlade damen som satt i mitten som småningom lades på rygg i de tre stolarna i mittraden. Det blev omöjligt att somna igen med allt som hände runt henne.

I Istanbul blev det en flaska vatten som bara kostade 50 kr för en flaska öl kostade 190 kr, men det var 50 cl vatten.

Flygresan från Istanbul var händelselös och vi landar på tid kvart över tio. När vi står och väntar på väskorna kommer jag på att jag inte har min telefon. Senny ringer den och en kvinna svarar och säger att den ligger kvar på planet. Om cirka 40 minuter kan vi hämta den i Turkish Airs kontor i avgångshallen. Dom 40 minuter går åt till att vänta på våra väskor och vi får kvittera ut min telefon direkt när vi kommer ut i hallen.

Det skulle väl vara slut på äventyr nu, det är ju bara att promenera tvärs över flygplatsen till långtidsparkeringen där vår bil står, men så var det inte. Jag kan inte öppna bakluckan och bilen reagerar inte när jag trycker på öppna på nyckelmojen. Men förardörren går att öppna och genom baksätesdörrarna kan vi få in våra resväskor.

När jag tittar närmare på bilnyckeln är den inte riktigt stängd och när jag knäpper ihop den lyser en lampa på den när jag trycker på lås/öppna men inget händer i bilen. För inte länge sedan läste jag hur man startar bilen när batteriet i nyckel är dött men det hjälper inte bilen startar inte.

Inga lampor lyser i bilen så det måste vara startbatteriet som är dött, som tur är har jag köpte en bilstartare men när jag kopplar in den blinkar och tutar den bara så jag inser att här krävs det proffs. Så vi ringer efter en bärgare och efter en och en halv timma kommer en tuff tös från Floda med en bilstartare som min fast på steroider. Bilen start direkt och vi som krupit in i hennes bärgare för att värma oss, iskalla som vi var, blöta och kalla, kan äntligen köra hemåt med uppmaningen att köra i minst en timma och heller inte stänga av den för att ladda batteriet.

Efter potatismos och korv, senap och gurka nedsköljt med en svensk mellanöl slocknar vi framför TVn. När vi vaknar är klockan fem och vi vet att inte borde men vi kryper ner i våra sängar och somnar som stockar. När vi vaknar igen har vi sovit i nästan tolv timmar.

Visningar: 186