Jugoslavien, Kroatien 1986

Familjen Spjuth, Ebbe, Gunn och döttrarna Charlotte och Ulrika, Familjen Sigsfors, Hans, Marie med barnen Michael och Charlotte och vi Senny, Jag och vår dotter Jenny bestämde oss för att åka på bilsemester till Jugoslavien.

Några månader innan vi skall åka inträffar Tjernobylkatastrofen som sprider strålning nordväst upp över Europa. Det är otäckt, inget som syns eller märks men i Sverige uppmanades vi att inte plocka och äta svamp, framför allt i mellersta Sverige där Gävle drabbades hårdast.

Vi bestämde oss dock för att resa, nedfallet hade drabbat hårdast i öststaterna i och norr om Ukraina där Tjernobyl ligger, och vi skulle resa genom Tyskland och Österrike med slutmålet Jugoslavien. Så i början av juli bar det i väg i tre bilar och vi reste på kolonn. Detta är långt innan vi hade mobiltelefoner men vi lyckades att hela tiden hålla ihop hela vägen ned till Jugoslavien.

I efterhand kan man undra hur dumdristiga vi egentligen var, vi hade ju fem barn som inte alltid satt i föräldrarnas bil. Hade vi kommit ifrån varandra hade vi fått stora problem med gränsövergångar, detta var ju innan Sverige var med i EU så det var passkontroll vid alla gränsövergångar. Men som sagt vi hade otrolig tur och klarade oss. Vi hade såvitt jag minns inte ens kommit överens om vilket som var dagens etappmål om vi skulle komma ifrån varandra.

Vi lyckades varje kväll, även om det ofta blev sent, hitta ett ställe att bo. Vi gick oftast till turistinformationen och bad om hjälp och det fungerade trots att vi var 11 personer. Men spännande var det, inte minst för Gunn som inte ville sova var som helst.

Gunn skrev dagbok och jag har en fotokopia av hennes reseskildring och där står att läsa att första övernattningen gjordes i Hildesheim efter en bilresa på nästan 80 mil, med färjor mellan Helsingborg-Helsingör och Rödby-Puttgarten. Det ”ruffiga hotellet” där Gunn till en början inte ville bo hade 10 sängplatset så Ulrika och Charlotte delade rum och Ulrika sov på golvet.

Nästa natt sover vi i Österrike strax utanför Söll och har lagt ytterligare drygt 70 mil bakom oss, priset inklusive frukost för två rum var 702 österrikiska schilling vilket motsvarade 350 kronor.

Efter bara drygt 30 mil varav 12 kilometer genom två tunnlar kom vi in i Jugoslavien till Kranjska Gora, som vi som följde Ingmar Stenmarks bravader i skidbackarna kände igen namnet på.

Här mötte vi för första gången den jugoslaviska maten. Spjuth köpte pizza till barnen och Ebbe Rumpstek och Gunn fläskfilé. Vi andra beställde in mixed grill och jublade när det bars in två stora fat fulla med grillade köttbitar i alla former som skulle räckt till oss alla elva. Men vi länsade faten, gjorde taberas som Emil i Lönnebera sa. Vi kom att äta Mixed Grill många gånger under semestern. Med Coca-cola till barnen och 5 (!) flaskor vin till oss vuxna åkte vi på en räkning på 150 kronor per familj, det kostar att ligga på topp.

Ett tecken på nykterheten var kanske att Hans och Ronny, enligt Gunns dagbok, kom in nakna med bara varsin bok framför sig. ”Vi flickor vill inget ha”.

Nästa dag körde vi söderut via Bled, Ljubljana till grottorna i Postojna.

Öppningen till grottan hade svartsotiga väggar och guiden förklarade att orsaken var att grottan under andra världskriget använts av nazisterna som lager för flygbränsle och i april 1944 satte slovenska partisaner eld på det, det brann i flera dagar och sotade berget. Det är väl värt ett besök.

Resan gick vidare, inte via de världsberömda vita Lipizzanerhästarna i Lipizza och efter att ha kört 22 mil från Kranjska Gora är chaufförerna nu trötta och vill inte leta någonstans att bo och det slutar med att vi hamnar på ett förskräckligt tyskinfekterat ställe i Novigrad men vi stannar trots allt tre nätter.

Vi far vidare ut på Pulahalvön och hamnar i Rovinj där vi via turistinformationen hittar en villa i utkanten av staden och vi är alla överens om att det är perfekt, vi får hela bottenvåningen för oss själva. Inom promenadavstånd genom skogen kommer vi till stranden som dessutom har en liten servering där man gör det godaste pizzor man kan tänka. Bara skinka och ost och lagom stor för att man kan ta en till innan man går hem.

En dag far vi till Pula som ligger på södra spetsen av Pulahalvön och tittar på deras romerska amfiteater som är 2 000 år gammal, byggd av romarna.

Staden Rovinj ligger på en halvö ut i Adriatiska havet och har ett slående landmärke i sin kyrka på toppen av berget längst ut mot havet. En gammal stad med mycket prång och trånga gator som vi vandrade runt i.

Vi vänder nu västerut och far in i Italien till en badort, Bibione 20 mil från Rovinj. Här det helt annorlunda, dyrare, extremt varmt (jag sov en natt ute på balkongen) och högljutt.

Här finns en sandstrand med mängder av parasoller och solstolar som kostar pengar, men närmast vattnet är det gratis. Vattnet här är inte alls lika rent som i Jugoslavien, det kanske är sanden, hoppas det.

En dag far vi till den närliggande Venedig vilket som alla vet som varit där är en upplevelse utan motstycke. Vi hittar inte sista biten in till Venedig och jag sitter i bilen och tänker ut en italiensk fras att använda för att fråga om vägen, att jag inte kan italienska bryr jag mig inte om. Vid en bensinstation går en man och klipper gräset och vi stannar och jag drar min rotvälska och mannen svarar smattrande på italienska men pekar också så jag tror han förstod vad jag ville (troligen uppfattande han namnet Venedig och förstod) och jag tolkar hans svar och vi kör efter det och kommer fram till parkeringen vid båtterminalen.

Vi vandrade runt och tittade på det vi bara sett på TV och i filmer, duvorna på San Marcos platsen, alla broar över kanalerna, åt pizza och naturligtvis åkte vi gondol.

Det är fantastiskt att färdas runt i gondol dels för att beundra hus skickliga gondoljärerna är men även hur vacker och tålig gondolen är, emellanåt är det så trångt att båtarna slår i hop rejält. Det enda negativa vad hur skitigt vattnet är och råttorna som sprang längs husen. Det var dyrt, 60 000 Lire cirka 300 kronor men låt inte priset avskräcka dig det är värt pengarna. Och kolla med mer än en gondoljär, Ebbe och Gunn betalade 80 000, en hundralapp mer.

Vi lägger en dag till på stranden i Bibione och sista kvällen tillsammans äter vi vår dyraste middag på hela resan.

Senny, Jenny och jag tar farväl av våra reskamrater jag står inte ut med värmen längre och vi far rakt norr ut, rätt upp till Österrike och den svala alpluften. Vi hittar en familj som hyr ut och efter att ha ätit på den lokala krogen njuter jag, och säkert Jenny och Senny av att krypa ner under ett gigantiskt duntäcke och somna såå gott.

Nästa dag far vi in i Tyskland till Garmisch-Partenkirchen, som vi på nyårsdagen i så många år sett på TV kommenterat av Sven-Plex Pettersson för att sedan krypa ihop i soffan och titta på Ivanhoe.

När man står där backhopparna flyger ut och tittar ner över backen dom skall landa i förstår man inte hur dom vågar, dessutom startar dom ju ändå högre upp!

När är vi på de tyska motorvägarna, Autobahn, där hastigheten är fri. Min alldeles nya leasingbil Lancia Prisma har jag låtit utrusta med en Speed Pilot, den var inget standardtillbehör utan en tidig sort som mekaniskt drog i gasvajern för att hålla farten. På Autobahn satte höll den 170, hur mycket den drog har jag ingen aning om, på den tiden var bensin inte en allvarlig utgift.

Vi stannar och tar en promenad i Lübeck och tar sedan färjorna hem igen.

Det är skönt att komma hem och sova i sin egen säng, vår katt Cizzie tyckte nog att det var skönt att ha oss på plats igen.

Vi lämnade Sverige den 5 juli och kom hem igen den 21, dryga två veckor senare.

Visningar: 21